I Dilma Rousseffs första teve- och radiosända tal till nationen i torsdags, samma vecka som skolorna öppnade, gjorde hon skolan till huvudsak. Och det var inte en dag för tidigt, och med en politik som i svenska öron klingade 1990-tal, ingav det dessutom hopp.
På sex korta minuter får man inte med detaljer, men man visar prioriteringar: “Inget område kan ena samhället bättre än utbildning. Inget verktyg är kraftigare för att överkomma fattigdomen och misären.”
Och lite senare – och här återuppstår 1990-talet – kommer detta:
Det är också dags att påskynda den digitala integrationen. Brasilianska ungdomar behöver ännu snabbare ta till sig de nya sätt att tänka, informera och producera som nu sprider sig över hela planeten. […]
Vi kommer också att snabba på genomförandet av den Nationella bredbandsplanen, inte bara för att alla offentlig skolor ska ha tillgång till internet, utan även för att den fattiga befolkningen på lite längre sikt ska kunna ha internet i sina hem och i sina företag, till ett pris som är förenligt med deras inkomster.
På 1990-talet handlade internetpolitiken i Sverige om förändring på samma sätt som i Brasilien idag, från valbudskap om “en dator till varje elev” till Bredbandsjesus. Men sedan kraschade IT-bubblan och det blev för mycket förändring; pirater, FRA-debatter, wikileaks och medier som inte gick att styra. Politiken gillade inte resultatet. Därför syftar nu regeringen “digitala agenda” till att “statens befintliga resurser ska utnyttjas bättre”.
De sju punkter som finns i IT-minister Anna-Karin Hatts debattartikel är förvisso bättre än så, och mycket bättre än inga alls. Men vad hände egentligen under 00-talet? I princip alla punkterna kunde ha skrivits på Jonas Birgerssons studentrum. Risken är nu att Brasilien tar igen 10 år på några veckor.
En kommentar