Det slog mig i Jericoacuara häromveckan hur nära Oscar Niemeyers arkitektur är naturen. Han renodlar former han hittar på stranden, i havet eller på människkroppen. Den här sanddynan skulle kunnat vara ett tak, en skulptur eller en del av ett valv i precis vilken Niemyer-byggnad som helst.
I natt dog Oscar Niemeyer 104 år gammal. Det var han som skapade nästan alla de redan klassiska byggnaderna i Brasilia. Trots att de är gjutna i betong, kurvar de sig lätt uppåt, flyter på vattenspeglar och öppnar sig för alla som vill titta närmare.
Samtidigt är de mer statyer än delar av en stad. Runt dem är det alltid tomt, aldrig liv, snarare kontemplativt. Tillsammans med Lucio Costas stadsplan utmanade Niemeyers byggnader i mitten av 1990-talet hela idén om vad en stad skulle vara.
Men faktumet att han levt så länge har också gjort att staden inte kunnat utvecklas fritt. Hans tår har enligt uppgift varit mycket känsliga. Post-Niemeyer-eran hade – för stadens räkning – behövt börja för länge sedan.
Förhoppninsvis sätter man nu igång en debatt om vilka värden som är värda att bevara och vilka som ska få gå ur tiden. I så fall blir det en debatt som även svenska modernistiska förorter skulle kunna lära av.
Niemeyers yrkeskarriär måste vara en av världens allra längsta. Han deltog redan i utformningen av utbildningsdepartementet i Rio de Janeiro på 1930-talet. Och enligt förteckningen på hans magiska hemsida var det sista projektet en musikteater i Rosario, Argentina. Det nya teve-tornet i Brasilia, som invigdes så sent som i våras, finns inte ens med.
Om några timmar kommer kroppen till Brasilia. President Dilma Rousseff har erbjudit regeringspalatset Planalto för att människor i staden ska kunna ta avsked.
Idag publicerar UNT en krönika av mig om den nya narkotikapolitiska debatten i Latinamerika. Bland annat intervjuar jag en representant för organisationen Vivario och refererar till Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenters tal vid FNs generalförsamlings öppnande i slutet av september. De pratade alla om behovet av en ny internationell narkotikapolitik Mitt huvudargument i krönikan är:
Problemet med FN-konventionerna är att de förbjuder hela kedjan från produktion till konsumtion av narkotika. Tanken är att narkotikan ska bli så dyr att människor avstår. Ett kilo kokain kostar därför 1 000 dollar i Peru, men 104 000 dollar på gatan i Stockholm.
Men det är också den vinstmarginalen som driver kriminaliteten och våldet. Den nya debatten handlar därför inte bara om att avkriminalisera själva bruket, utan också om att legalisera och reglera narkotikamarknaden.
Referenser till statistik, priser och annat finns i min rapport till LNB från i somras. Läs även Financial Times utmärkta blog Beyond Brics post om kokainkonsumtionen i Brasilien. Brasilien är nu världens största marknad för crack och näst största för kokain.
För 30 år sedan var det inte så alls. Men sedan upptäckte de kriminella organisationerna som använde Brasilien som transitland på vägen från Anderna till Europa och USA, att även den lokala marknaden hade potential. Och så gick det som det gick.
I juni publicerade NEO en artikel av mig om det narkotikafinansierade våldet i Latinamerika. Läs hela artikeln här:
Igår sände den brasilianska mediajätten Globo ett reportage där man sökte upp brasilianska kvinnor som sålde äktenskap till utlänningar i behov av uppehållstillstånd. Mellan 40 och 100 000 kronor skulle det kosta den som letade en ny framtid i Brasilien. Träffarna med ett halvdussin kvinnor filmades med dold kamera, reportern förklarade flera gånger att detta var kriminellt, och mannen som ville gifta sig var – tata – en snygg 30-årig portugis.
I tisdags berättade Sveriges Radios Afrika-korrespondent Maria Sjökvist i en krönika att hon länge undrat var Afrikas första Lula skulle dyka upp, dvs Brasiliens förre president. För det var under hans tid i Brasilia (2003 – 2011) som landet gick från att präglats av “militärstyre och fattiga kåkstäder till att bli en ekonomisk stormakt”. Och sedan förklarar hon att han kanske har dykt upp i Somalia i form av den i förra veckan utsedde presidenten Hassan Sheik Mohmen.
Lyssna själva:
Man tar sig för pannan. Jag kan verkligen inget om Sheik Mohamed, och det är inte poängen. Problemet är att svenska korrespondenter reser världen runt och jämför länder i fantasivärlden “Syd”. Hela det svenska biståndsetablissemanget har samma struktur inplanterad i hjärnan. Det finns Nord och Syd, och i Syd är de fattiga.
Med Nord-Syd-strukturen i den svenska berättelsen om världen är det bara fattigdomen i Syd som syns. Och då blir det relevant att jämföra ett av världens fattigaste och mest krigshärjade länder som inte haft en fungerande stat på decennier med Brasilien.
Men här lämnade militärerna makten ifrån sig 1985 och de första demokratiska valen sedan 1960-talet hölls 1989. 13 år innan Lula valdes. Och hela grunden för den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpning lades under president Fernando Henrique Cardosos tid som finansminister och sedan president 1993 till 2003.
Lula förvaltade detta på ett ofta föredömligt sätt, men att tacka honom för utvecklingen är som att ge Reinfeldt credden för ordningen i de svenska statsfinanserna.
Henrik Brandão Jönsson skriver i senaste Journalisten utmärkt om Brasilien och Latinamerika som det blinda fältet i svensk utrikesbevakning. Maria Sjökqvists krönika är en utmärkt illustration. Och jag väntar fortfarande på krönikan i Sveriges radio om att Sydeuropa skulle behöva en Fernando Henrique Cardoso.
Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.
Läs och kommentera gärna:
Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika
Citat ur rapporten:
“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”
“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”
“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”
I senaste numret av den numer borgerliga istället för liberala tidskriften NEO, skriver jag om konsekvenserna i Latinamerika av den svenska och internationella narkotikapolitiken. I Sverige har vi som argumenterat för legalisering av narkotikamarknaden tidigare varit marginaliserade liberaler och andra frihetligt sinnade personer långt från mittfåran.
Men kanske kan nu NEOs ompositionering göra legaliseringsargumenten lite mer mainstream i den svenska debatten. Det vore i så fall ett positivt resultat.
I denna bloggpost finns länkar till källorna jag har använt.
Art. 212. § 2 Det är inget brott om personen i fråga:
I – förvärvar, innehar, förvarar, transporterar eller bär med sig narkotika för personligt bruk;
II – sår, odlar eller skördar plantor avsedda för framställning av narkotika för personligt bruk.
Så formuleras legaliseringen av narkotikabruk i förslaget (s 98ff) till Brasiliens nya brottsbalk som nu ska diskuteras i senaten. Definitionen av personligt bruk kommer att definieras i praxis men riktlinjen i förslaget är vad en medelkonsument förbrukar under fem dagar.
Det är också viktigt att det blir lagligt att odla cannabis. Det kommer att leda till att konsumenter inte längre är hänvisade till kriminella organisationer för att köpa cannabis, utan kan odla den själva.
All övrig hantering av narkotika som försäljning, storskalig produktion, smuggling osv kommer fortfarande att vara förbjudet.
Om reformen genomförs är den ändå ett stort steg framåt jämfört med den tidigare mycket smala avkriminaliseringen av bruk som genomfördes 2006, och som bara ledde till att fler personer fängslades för innehav istället för själva bruket.
Förslaget till ny brottsbalk innehåller dessutom flera andra viktiga reformer om mobbning, homofobi, djurkydd, upphovsrättsbrott, korruption, tortyr med mera och legaliseringen av narkotikabruk är knappast den mest kontroversiella. Istället är det sannolikt legaliseringen av abort fram till den 12e veckan som kommer att möta starkast motstånd.
En av ledamöterna på den sk evangeliska bänken i senaten vädrar vad många tänker när han förklarar för Folha de São Paulo att: “Det är inte en grupp intelektuella som ska säga vad Brasilien behöver.”
(Folha de São Paulo och Globo har gjort detaljerade genomgångar av reformerna.)
Häromveckan blev jag intervjuad av Contas Abertas om den svenska offentlighetsprincipen. Bakgrunden är att Brasiliens nya lag om tillgång till information trädde i kraft i mitten av maj. Contas Abertas är en mycket intressant organisation som jag bland annat intervjuade inför en krönika i UNT för ungefär ett år sedan.
I dagens UNT skriver jag om hur fattigdomsminskningen i Brasilien gått snabbt framåt trots den internationella ekonomiska krisen. Artikeln grundar sig på en rapport från Fundacao Getulio Vargas (engelsk version i PDF). Utgångspunkten för min analys om varför det går så bra är dock inte någon ekonomisk faktor, utan demokratiseringen av Brasilien sedan mitten av 1980-talet. Se också min artikel i Sidas tidning Omvärlden i höstas.
Uppdatering: Den 13 juni tog sig Sida tid att svara. Däremot ville Sida inte berätta vad man lärt av Brasilien som jag hoppats, utan prata om vad man kan lära ut. Så typiskt.
Det händer mycket vad gäller open government och open data i Brasilien just nu. Ledorden i politiken är social kontroll för att minska korruptionen, och aktivt deltagande för att förbättra kvaliteten. Här kommer en mindre inventering:
Kontrollmyndigheten CGUCGU - Controladoria-Geral da União: En myndighet som lyder under presidenten och som har till uppgift att inom den federala staten motarbeta korruption och fungera som revisionsmyndighet. Det är härifrån som arbetet med att öppna statens information och medborgarnas deltagande förs.
Olho Vivo no Dinhero Público: CGUs program för att främja social kontroll av kommuners pengar, med syfte att de ska användas bättre. Sedan inledningen 2003 genomförs utbildningar för såväl civila organisationer som för kommunala tjänstemän. (Det mesta på hemsidan är dock flera år gammalt.)
Portal da Transparência: Den brasilianska öppenhetens flaggskepp. Publicerar sedan 2004 i realtid den federala statens alla bokförda poster, bland annat utbetalningarna av socialbidrag. Siten innehåller även statens avtal och upphandlingar, och vissa specialsidor om tex investeringarna inför fotbolls-VM 2014. Jag har inte hittat så många som använder informationen men Para onde foi o meu dinheiro? (Vart gick mina pengar), är ganska snyggt.
Dados.gov.br Är regeringens nya site för öppen data. Målet är att samla all datasamlingar som regeringen äger under ett tak, i öppna format och med API:er. Arbetet publicerades i maj, och än så länge finns bara 78 datasamlingar. Och det mesta är väldigt beta. Men mer är på väg. De som utvecklat Dados.gov.br finns på planeringsdepartementet, och ett av de viktigaste utvecklingsverktygen har varit denna wiki. Hittade två bra nya artiklar på engelska om arbetet, 1, 2.
Det finns dock sedan länge ett antal platser där regeringen presenterar statistik om olika frågor. Vissa är dock gammaldags och svåra att arbeta med. Jag antar att dessa med tiden kommer att föras över till Dados.gov.br. Några exempel: Utbildningsdepartementet har samlat en hel mängd data i en tjänst där man kan se i vilken mån kommuner fyller sina åtaganden, skolor uppnår sina resultat etc. Statistikmyndigheten publicerar sin befolkningsstatistik. Även det statliga forskningsinstitutet IPEA har mycket befolkningsstatistik tillgängligt.
Brasilien är också pådrivande i Open Government Partnership som hade sitt första reguljära årsmöte här i Brasilia i april. Alla länder som är medlemmar lämnar in en Action Plan där man åtar sig ett antal reformer. Titta gärna på Brasiliens mycket ambitiösa, och jämför med Sveriges relativt patetiska.
I november förra året fattade kongressen beslut om en ny informationsfrihetslag. Det är mycket modern enligt en utvärdering, och har bland annat tydliga skrivningar om att staten ska presentera information öppet och i maskinläsbara format.
Det finns en hel folkrörelse av organisationer och plattformar för hur människor kan delta i kontrollarbetet. I maj genomfördes Consocial som samlade engagerade medborgare och organisationer till ett stor konferens i Brasilia där man diskuterade och röstade på olika initiativ som skulle göra öppenheten och kontrollarbetet bättre.
Journalisten Fernando Rodrigues på Folha de São Paulo gör siten Políticos do Brasil, som bland annat kartlägger alla brasilianska politikers inkomster, tex president Dilma Rousseffs.
#webcidadania: Samlingsplats för organisationer som arbetar med olika webbverktyg för att främja medborgerligt deltagande i politiken.
Vote na web: Gör det möjligt för medborgare att rösta på olika förslag i kongressen. Resultaten kan sedan jämföras med hur ledamöterna röstar.
E_democracia: Är senatens verktyg för att skapa deltagande och engagemang i lagstiftningsarbetet.
Jag har inte hittat så mycket hackande men denna hackerbuss, verkar rolig.
Den kommission i senaten här i Brasilia som håller på att revidera brottsbalken, kommer i slutet av juni att föreslå att odling, köp och innehav av alla typer av narkotika för eget bruk avkriminaliseras.
Som eget bruk räknas den mängd man använder under fem dagar. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet att sälja narkotika, eller använda narkotika i närheten av barn, vid skolor, eller i liknande sammanhang. (Folha de SP, O Globo Dock är det bara Folha som nämner odling)
Redan 2006 gjordes ett försök att avkriminalisera just själva bruket av narkotika i Brasilien. Försöket ledde dock bara till att allt fler haffades och fängslades för innehav, handel och annat som fortfarande fanns i straffskalan.
Kommissionen har dessutom bland annat föreslagit förbud av mobbning och stalkning och homofobi.
En av fyra interner i brasilianska fängelser sitter där för narkotikahandel. Mellan 2005 och 2011 fördubblades nästan det totala antalet interner och antalet för narkotikahandel fyrdubblades, från 32 000 till 125 000.
När man skrev Brasiliens nya narkotikalag 2006, som tog bort straff för innehav av en mindre mängd cannabis droger för eget bruk men skärpte straffet för försäljning, var tanken att minska trycket på det brasilianska rättssystemet.
Resultatet blev tvärt om. Polisen började anmäla alla man arresterade med cannabis droger på sig för misstänkt försäljning. Sannolikt delvis på grund av att avkriminaliseringen är ett hot mot de egna intäkterna. Fängelserna fylldes därför ännu mer.
(I Sverige är enligt Brås statistik knappt 2000 av nästan 10 000 personer i fängelse dömda för narkotikabrott)
Roubo = stöld/rån, Homicídio = mord/dråp, Outros crimes = övriga brott, Tráfico de drogas = narkotikahandel
I cirkeldiagrammet finns motsvarande siffror för delstaten São Paulo.
Uppdatering: Läser nu narkotikalagen från 2006 och det visar sig att avkriminaliseringen av innehav av mindre mängd gäller alla droger som skapar beroende som finns nämnda i en lista. Listan har jag dock inte tillgång till, men förutsätter att det är alla.
När Open Government Partnerships konferens här i Brasilia börjar slår det mig att detta är mycket större än jag hade trott.
Brasilien ställer upp med president Dilma Rousseff, utrikesminster Antonio Patriota och Jorge Hage, minister med ansvar för riksrevisionen och som är ansvarig för konferensen och för Brasiliens öppenhetsarbete. Där finns också Hillary Clinton och flera andra stats- och regeringschefer. Det är minst 30 tevekameror och nästan 100 journalister på pressläktaren.
Inledningstalen leder inte till många nyheter. Men det viktiga är vilken betydelse de olika talarna ger öppenhet och Open Government.
Det är Jorge Hage som inleder, och han lägger vikten vid hur öppenheten kan leda till mer deltagande från samhället, och vad människor efterfrågar: “Världens folk vill ha mer transparens från regeringar, stora företag och oberoende organisationer.”
Hillary Clinton lyfter syftena som Barack Obama hade när organisationen grundades förra året; främja transparens, motarbeta korruption, och förbättra medborgarnas deltagande.
Framtidens konfliktlinje kommer inte att finnas mellan länder i söder eller norr, mellan olika kulturer eller religioner – menar hon – utan mellan öppna respektive stängda samhällen, när det gäller allt från öppen politik och kultur till öppen ekonomi.
Clinton avslutar med att lyfta fram betydelsen av att Libyens vice-premiärminister deltar vid konferensen och att detta hade varit en omöjlighet för bara ett år sedan.
Georgiens premiärminister Niki Gilauri gör Open Government till den centrala komponenten i det framgångsrika arbetet med att minska fattigdomen och bekämpa korruptionen som landet genomgått sedan revolutionen 2003. Då levde 40 procent i fattigdom, nu är det mindre än 10, säger han. Georgien har också vandrat från 112 plats på listan över länder där det enkelt att starta företag i början av 00-talet till 16 plats nu.
- Trots att vi har sänkt alla skatter i landet har skatteintäkterna ökat från 17 till 37 procent av BNP eftersom pengarna inte göms undan på politikers bankkonton utan används till det de ska, berättar han.
På presskonferensen efter öppningssessionen lyfter Warren Krafchik, som sitter i styrelsen för organisationen som representant för en av organisationerna från det civila samhället, att det just partnerskapet i organisationen som är centralt. Det är inte en organisation av stater, utan av stater och det civila samhället.
Han lyfter fram att det finns två centrala kriterier för att öppenhetsarbetet ska lyckas: att regeringar så mycket data som möjligt tillgänglig, och att regeringar skapar möjligheter för medborgarna att använda datan.
Detta leder till något ännu mer än effektivitet, menar han: Det leder också till medborgarnas värdighet, när de kan ta del av informationen och använda den.
Imorgon börjar Open Government Partnerships konferens här i Brasilia. Organisationen grundades av åtta länder i samband med FNs generalförsamling i höstas. Men har på bara ett drygt halvår samlat hela 55 medlemsstater och mängder av organisationer, från världens alla hörn.
På konferensen deltar förutom Brasiliens president Dimla Rousseff, Tanzanias president Jakaya Kikwete, Georgiens premiärminister Nika Gilauri och USAs utrikesminister Hillary Clinton.
Hela samlingen av deltagare är brokig och det är inte svårt att läsa ut såväl entusiasm som idealism i programmet där ministrar från länder som Azerbadjan, Liberia, Tunisien med flera deltar tillsammans med organisationer som Internationella juristkommissionen, Transparency international, och Open Society Foundation i Mongoliet.
I höstas satte solen en gloria i form av en regnbåge över centralbanken. Nu är det månen som hyllar kongressen.
På skärtorsdagen publicerades min krönika i UNT om vad de arabiska demokraterna kan lära av demokratiseringsprocesserna i Latinamerika. Det viktigaste är att inte gräva ned historien utan lufta den ordentligt.
När tillväxtprognoserna och tilltron till marknaden är låg i EU och USA hittar kapitalet andra platser att investera i, där stämningen är annorlunda. De utländska direktinvesteringarna i Brasilien ökade från 4,4 till 67 miljarder dollar mellan 1995 och 2011. (Siffrorna kommer från Exame 7/3 2012, se grafer nedan)
Det har lett till att Brasilien 2011 var världens fjärde största mottagare av utländska direktinvesteringar, efter USA, Kina och Storbritannien. (Vad jag dock inte kan förstå är hur Irland och Belgien kommer på femte respektive sjunde plats, någon?)
Och fram till och med 2016 räknar man med att ytterligare 250 miljarder dollar investeras här.
För att ta reda på vilka de viktigaste tendenserna i investeringarna är gjorde Exame en enkät hos 123 företag. Resultat som följer:
I veckan vann det gamla högerpartiet Arena valet till El Salvadors kongress. Jag har ingen aning om vilka konsekvenser det kommer att få. Men den stora frågan i valet var uppenbarligen bristen på säkerhet i landet. Enligt regeringen mördas i snitt 14 personer per dag.
Man förstår hur mycket det är om man jämför med inbördeskriget 1980 tilll 1992, då ca 75 000 personer dog, vilket per dag innebär ungefär 15. Mordfrekvensen beror inte bara på narkotikabrottsligheten, men en stor det gör det.
För några veckor sedan svarade El Salvadors president Marcelo Funes därför positivt på Guatemalas presidents förslag om att man måste öppna för en debatt om legalisering av handeln med droger för att kunna bekämpa brottsligheten i regionen. Sedan ändrade han sig efter tryck från Janet Napolitano. Och nu får den elsalvadoranska hårda-handen-politiken dessutom beröm av USAs assistance secretary of state, så att Funes och den nya kongressen verkligen inte ska ändra politik, trots att det lett till att mordfrekvensen fördubblats på 10 år.
Det är parodiskt. I kriget mot narkotikan spelar det ingen roll hur många som drabbas. Det handlar bara om att visa att “man gör något”. Här kommer några exempel från de senaste dagarnas nyheter:
1, I östra Honduras har man hittat 62 illegala landningsbanor som narkotikasmugglare använder för att mellanlanda på vägen från Anderna till USA. Någonstans mellan 80 och 90 procent av allt kokain som används i USA transporteas via Honduras. Men ändå är det ingen som tror att konsumtionen kommer att minska trots att den honduranska militären nu kan förstöra landningsbanorna.
2, I Paraguay brände polisen förra veckan 242 ton marijuana. Det motsvarade 65 procent av hela förra årets beslag. Men trots att Paraguay är Sydamerikas största producent av marijuana och 80 procent av produktionen hamnar på den brasilianska marknaden, är det ingen som tror att konsumtionen kommer att gå ned här. Det löser sig på något annat sätt.
Och så kommer det alltid att vara. Så länge folk vill använda narkotika kommer den att finnas.
I John Charles Chasteens Latinamerikas historia, som på engelska har den något patetiska titeln “Born in Blood and Fire. A Concise History…”, berättar författaren i sitt tack om en av hundratals studenter som läst manuset:
‘Jag känner att den här boken vill att jag ska förstå’, sade en av mina studenter. ‘Och det’, tänkte jag, ‘ är just så det ska vara’
Men eleverna blev lurade, för efter kapitlet “Reaktion”, som handlar om Latinamerika under det Kalla kriget och om militärdiktaturernas förtryck under 1970- och 80-talen, tar berättelsen om militärerna slut. Nästa kapitel heter “Neoliberalism” och handlar om att alla politiska ledare på kontinenten blev neoliberaler som kastade “hela den ekonomiska nationalismens grannlåt över bord och anslöt sig till den liberala grundtron på den fria marknaden.”
Inte ett stycke om hur det kom sig att presidenterna var militärer på 1970-talet och blev “neoliberaler” på 1990-talet. En av världshistoriens mest radikala demokratiseringsprocesser som flöt över hela Latinamerika under 1980-talet nämns inte ens.
Man undrar vad Chasteens elever faktiskt förstod.
Häromveckan hade en av de stora veckotidningarna en buisnes-klädd kvinna med dammsugare i högsta hugg på framsidan. Det hade nästan lika gärna kunnat vara en man, för det är ungefär lika uppseendeväckande att framgångsrika män som kvinnor dammsuger.
Rubriken löd något i stil med “livet efter hemhjälpen”, och artikeln handlade om att det numer är så dyrt att ha en hemhjälp att man måste förbereda sig för tiden som komma skall.
Senaste Veja följer samma tema och berättar att inkomstskillnaderna i Brasilien sedan mitten av 1990-talet minskar snabbare än någon annanstans i världen: 1995 tjänade en arkitekt 10,5 gånger mer än en murare, nu bara 6,6 , och så vidare.
En intressant bild i reportaget visar hur många gånger större den rikaste decilens inkomster är än den fattigaste. 1995 tjänade den rikaste 83 gånger mer, men nu bara 50 gånger mer. Fortfarande är skillnaden större än i princip alla jämförbara länder, men samtidigt minskar den snabbare.
Författarens förklaringar till förändringen i Brasilien stämmer väl överens med vad jag skrev i Omvärlden i höstas. Men tidningen har ingen vidare analys av skillnaden gentemot resten av världen.
Det har däremot den förre redaktören för The Economist’s Americas-sektion, Michael Reid, i sin mycket läsvärda Forgotten Continent – The battle for Latin America’s soul (se tidigare kommentarer 1,2). Han förklarar att skillnaderna i ojämlikhet mellan Latinamerika och den rikare världen till hälften beror på ojämlik fördelning av utbildning, kapital, mark och inkomster, och:
The other half is because the actions of the state reduce inequality in rich countries. The World Bank found that before taking into account tax and state transfers, incomes in the United Kingdom and Sweden were not much more unequal than those of Latin America. In almost all Latin American countries, government spending on social programmes has increased sustantially over the past 15 years. On average, social spending rose by 39 per cent between 1989-91 and 2002-3. That was an achievement of democracy – but one made possible by the reforms, which freed resources previously squandered by state-owned companies. (min kursivering)
Demokratin sätter press på politikerna att använda resurserna i samhället på ett för medborgarna bättre sätt alltså.
För vissa historieskrivare var det uppenbart redan i slutet av 1980-talet vilka som skulle bli de politiska stjärnorna i Brasilien de kommande åren, nämligen Fernando Henrique Cardoso, FHC och Luis Inácio Lula da Silva. När FHC lämnade över makten till Lula i januari 2003 var det första gången sedan 1961 som en demokratiskt vald president ersattes av en annan.
Båda avgick efter två presidentperioder vardera med mycket höga förtroendesiffor. Men i den brasilianska historieskrivningen kritiseras de ändå båda hårt: “90-talet var ett förlorat decennium eftersom tillväxten var för låg”, “00-talets regeringar var de mest korrumperade någonsin”, kan man höra. Med ett utifrånperspektiv blir den typen av kritik dock helt överdriven. Larry Rother gör i sin Brazil on the Rise en bättre bedömning:
[They] are largely responsible for Brazil’s dramatic transformation over the past 16 years [and] should be considered the joint architects and executors of a period of economic continuity and social tranquility uncommon in the country’s history.”
Men det intressantaste med Rothers är hur han senare analyserar skillnaden i utveckling mellan Brasilien och Argentina efter demokratiseringen.
I början av 90-talet pratade vi sällan om militärernas förtryck i Argentina. De flesta skydde frågan. Några tidningar, enskilda aktivister och mödrarna på Plaza de Mayo såg till att minnet överlevde. Men det handlade främst om offrens rätt till rättvisa, inte om vilka konsekvenser militärdiktaturens förtryck fått för samhället i stort eller för politiken.
Jag såg inte heller sambandet då, men när om man jämför med Brasilien idag ser man att många av de politiker som varit tongivande här de senaste decennierna aldrig hade överlevt den argentinska diktaturen. FHC tvingades leva mer än 10 år i exil, men kunde sedan komma tillbaka och inleda sin politiska karriär i oppositionen, samtidigt som militärerna fortfarande styrde. Lula ledde den starka tillväxten i fackföreningsrörelsen under 1970-80-talen, och satt kortare perioder i fängelse. Men inte mer än så.
José Serra, en av de tyngsta ministrarna under FHC på 90-talet och sedan nummer två i presidentvalen mot Lula 2002 och mot Dilma Rousseff 2010, flydde landet snabbt efter kuppen 1964. Men kunde komma tillbaka 1978 och fortsätta arbeta i oppositionen. Dilma Rousseff, som nu alltså är president, var medlem i en av stadsgerillorna på 1960-talet och satt flera år i fängelse och utsattes för tortyr. Men hon överlevde till kropp och själ. Men, skriver Rother:
There was no wholesale slaughter of the political class. In Chile and especially Argentina, where the death toll may have reached 30,000, intellectuals like FHC and labout leaders like Lula were simply disappeared and then murdered. The extermination of an entire generation of bright, politically committed young people in fact helps to explain the mediocrity of Argentina’s leadership in recent years.
Varför har den politiska utvecklingen i Brasilien gått åt rätt håll i snart två decennier? Frågan är relevant eftersom det aldrig har hänt tidigare.
Uppvaknandet i slutet av 80-talet visade sig nämligen vara på riktigt och inte bara ännu en paus mellan olika mardrömar.
Å ena sidan hade demokratiseringen förändrat hela kontinenten på bara några år. Medier, folkrörelser, politiska partier med flera hade krävt mänskliga rättigheter och vunnit. Å andra sidan vaknade latinamerikanerna upp till sorgen över tio tusentals politiska mord, hundratusentals dödsoffer i olika inbördeskrig och en fattigdom som ingen kunde se slutet på.
Dessutom hade de redan sedan tidigare svaga och illa fungerande politiska systemen korrumperats och förstörts ytterligare av militärdiktaturerna.
I Brasilien kom demokratiseringen efter att rösträttsrörelsen Direitas já! 1983 skapade en kampanj för direktval av presidenten. Kampanjen misslyckades, men engagemanget höll i sig och man lyckades till slut få kongressen att välja en civil president, som sedan kunde öppna för arbetet med de demokratiska reformerna (en längre version finns här).
När jag läste Latinamerikas historia i Buenos Aires 1993 svettades jag över Tulio Halperin Donghis standardverk Historia Contemporánea de America Latina i utgåva från 1992. Idag öppnade jag boken igen för första gången sedan dess, funderade över mina anteckningar i marginalerna och överraskades av hur lättläst den var.
Halperin Donghis analys bara några år efter de politiska reformerna var att det brasilianska samhället var politiskt mycket mer komplext än under det polariserade politiska klimat som rådde före militärkuppen 1964, och att varken den traditionella högern eller vänstern vågade hota den nya ordningen för att främja egna ideologiska projekt. Den fanns hopp för att demokratin skulle överleva.
Däremot konstaterade han att ekonomin var förstörd i grunden. Decennier av inflation hade koncentrerat resurserna till en liten och mycket rik elit. Och den skenande statsskulden hade tillsammans med recession gjort att Brasilien ställde in återbetalningarna av lånen 1987.
Halperin Donghi beskriver pessimistiskt hur det ekonomiska moraset “verkar undergräva hoppet inför framtiden, som tills nu, trots svåra ekonomiska svängningar och erfarenhet av den hårda politiken, varit en central del av den brasilianska självbilden [i kontrast mot] den betydligt mer melankoliska som dominerat i Spanskamerika.”
Så här i efterhand gäller hans analys fortfarande som inledning på svaret till frågan ovan. Brasilien hade nått botten i politiken, ekonomin och självkänslan, och det fanns ingen annan väg att gå än upp. Men dolt i texten finns också fortsättningen på svaret. Av de personer som nämns är det i princip bara två som då inte redan hade höga politiska positioner som motiverade att de var med; Fernando Henrique Cardoso och Luis Inácio da Silva “Lula”. Halperin Donghi hade kunnat nämna tusen andra, men gjorde det inte.
Frågan om demokratiseringens betydelse för fattigdomsminskningen är förstås stor. Men när jag i höstas skrev en artikel i Omvärlden om de senaste decenniernas framgångar i Brasilien slog det mig ändå att inga av de centrala reformer som genomförts här de senaste 20 åren hade blivit verklighet utan demokratin. Precis som den svenska välfärdsstaten inte blivit av utan rösträttsrörelsen och demokratiseringen.
Jag läser alltså vidare. Dag Retsös nyligen utkomna Brasiliens historia (Historiska media 2011) ger en bra beskrivning av händelseförloppet i demokratiseringen. Om man tar militärkuppen 1964 som utgångspunkt för processen så löper den ungefär så här.
Militärens motiv för kuppen var rädslan att president João Goulart skulle vrida landet alltför långt åt vänster, rent av hela vägen till Kuba. Det mer akuta problemet för militärerna – menar Retsö – var dock att bekämpa inflationen, som hängde ihop med hotet från vänstern, eftersom det var fackföreningarna som drev upp lönerna.
Själva kuppen var våldsam; 7000 personer arresterades, 4500 tjänstemän avsattes, mängder av militärer rensades ut, och vissa framstående medborgare berövades sina politiska rättigheter i 10 år. Dessutom skapades en ny mäktig underrättelsetjänst, Servico Nacional de Informacões, SNI. Men de första åren av militärstyre präglades inte av särskilt hårt förtryck, stora delar av det demokratiska styret bevarades.
Vattennivån i Rio Acre i sydvästra Amazonas är nu i sitt näst högsta läge sedan mätningarna inleddes 1970, rapporterar bloggaren Altino Machado (även bilden nedan är hans). Vattnet lär dessutom stiga ytterligare, och det är inte långt kvar till att Rio Branco, huvudstaden i delstaten Acre helt svämmas över.
När jag intervjuade Altino för precis ett år sedan var vattennivån normal, trots att regionen gått igenom den värsta torkan i mannaminne bara några månader tidigare. Som av en händelse tog jag dessa bilder på en promenad genom Rio Branco.
I novembernumret av Axess finns en avdelning om hur de stigande matpriserna påverkar politiken. Jag har skrivit en artikel om vad som har hänt i Brasilien sedan man började stoppa mat i tanken på bilar, och hur det har lett till att minska hungern i landet. (Artikeln som PDF) Nedan finns artikeln i en längre version och med alla källor.
Knappast anade Radio-Canadas utrikesreporter Guy Gendron att hans beskrivning skulle flyga världen runt när han i sändning i augusti 2007 formulerade sig ungefär så här: “Man kan räkna med att det går åt 200 kg majs för att fylla en tank på 50 liter med etanol. Det skulle också räcka till mat för en person under ett helt år.”
Men när Jean Ziegler, FN:s rapportör om rätten till mat, 2007 förberedde sin rapport till generalförsamlingen om att de höga matpriserna varje år leder till att sex miljoner barn dör av undernäring, hörde han Gendrons uttalande, och gjorde det till den bärande bilden i texten. “Brådskan att göra bränsle av mat är ett recept på katastrof!, fortsatte han, och fyllde på med så mycket auktoritet som möjligt “Fidel Castro har varnat för att ‘det är en ondskefull idé att omvandla mat till bränsle’”.[1]
Asbjørn Eide som höll på att skriva en rapport för FAO, FN:s mat och jordbruksorgan, om biodrivmedel som hot mot rätten till mat, snappade snart upp referensen ur Zieglers rapport och lät även han beskrivningen illustrera problemet att biodrivmedel produceras av mat.[2] Problembeskrivningen återkommer de senaste åren i flera rapporter från internationella organisationer.[3]
Men inte bara personer som okritiskt citerar Fidel Castro förmedlar idén om bilarna som hungriga vargar. Även Peter Brabeck-Letmathe, ordförande och tidigare vd för Nestlé, världens största livsmedelsföretag, får i en intervju med Wall Street Journal, oemotsagd förklara att om världens politiker verkligen ville komma åt matbristen “så är det bara ett beslut de behöver ta: No food for fuel. [...] Då kommer utbud och efterfråga att balansera igen.” Som om inte Nestlés hela affärsidé var att köpa billiga råvaror och förädla dem för att sälja dyrt. Det är klart att han inte vill konkurrera om råvarorna med stora energiföretag.
I det kommande numret av Sidas tidning Omvärlden har jag skrivit om hur fattigdomsminskningen i Brasilien har gått till och vilka som varit de avgörande politiska besluten. Artikeln finns här: Ökad jämlikhet nyckeln till framgång
I papperstidningen finns också en graf med tillväxt och jämlikhet i Brasilien sedan 1960.
Det intressanta är hur den visar på relationen mellan demokrati och jämlikhet. Efter militärkuppen i Brasilien 1964 växte ekonomin med i snitt 7,8 procent per år ända fram till 1980. Avsaknad av politik för att minska fattigdomen gjorde dock att ojämlikheten ökade. Under 1980-talet stagnerade ekonomin och ojämlikheten fortsatte att öka.
Demokratiseringen 1985 tog några år på sig att få effekt, men i början av 1990-talet började ekonomin växa kontinuerligt igen. Mellan 1994 och 2010 har ekonomin dock inte vuxit snabbare än med 3,3 procent per år . Men tack vare fattigdomsbekämpningsprogrammen har resurserna använts så att ojämlikheten minskat snabbt.
Kanske är det ingen nyhet att latinamerikanska militärdiktaturer låtit bli att prioritera de fattiga. Men det är ändå intressant att en väl fungerande latinamerikansk demokrati kan åstadkomma det som revolutionärer alltid misslyckats med, att förena tillväxt med jämlikhet.
—–
Siffrorna kan hämtas hos på IPEA som har mängder av offentlig statistik lättillgänglig. Gini-koefficientsiffrorna har kompletterats med siffror från Fundacão Getúlio Vargas.
(Gini-koefficient = mått mellan 0 och 1 på hur inkomsterna fördelas i ett land. Ju närmare 1 desto ojämlikare inkomster.)
Det senaste året har det tidigare så mossiga Utrikespolitiska institutet putsat upp sin informationsverksamhet betydligt. Fult har blivit snyggt. Och plötsligt lockar klassiker som Världspolitikens dagsfrågor och Internationella studier på ett helt annat sätt. Hemsidan har dessutom fått en blogg.
Idag har jag fått förmån att skriva om narkotikakriget i Latinamerika och att det är den internationella förbudspolitiken som är skurken. Läs här Våld i narkotikans spår.
Mycket av bakgrunden finns även i min artikel i antologin Bistånd är politik! från tidigare i höstas.
Om drottning Silvia är den mest kända svensken i den mediekonsumerande medel- och överklassen i Brasilien så är Gunnar Vingren och Daniel Berg de kändaste svenskarna bland de frälsta massorna i Brasiliens favelor. Vingren och Berg, anyone?
Min recension av Kajsa Norells utmärkta Halleluja Brasilien! som handlar om hur Vingren och Berg grundade den kanske största frikyrkan i Brasilien har precis publicerats i UNT.
En av de tankar som slog mig hela tiden när jag läste var att den svenska stoltheten över att vara världens mest sekulära land, gör att det stora inflytande som svenska missionärer har glöms bort, eller petas undan i historieskrivningen.
Kajsa Norell har ett omfattande kapitel om pingströrelsen i den före detta favelan Estrutural i utkanten av Brasilia, som jag också skrivit om. När jag intervjuad en polis där i våras och presenterade mig svarade han snabbt: “Sverige! Vad roligt, jag är med i en kyrka som grundades av Örebromissionen.”
Uppdatering 9/1 2012: Idag recenserar även DN boken.
