Category Archives: Latinamerika

“De två grisarna Fidel och Raúl vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen” – El Sexto hungerstrejkar

El Sexto

Efter åtta månader i det kubanska fängelset Valle Grande, förklarade en av säkerhetspolisens agenter för gatu-konstnären Danilo Maldonado Machado, alias El Sexto, att han skulle släppas fri den 24 augusti. Så i måndags åkte familjen dit, men insåg när El Sexto aldrig kom ut genom grindarna att agenten bara drivit med dem. El Sexto har nu tröttnat på fängelset, och inlett en hungerstrejk.

Anledningen till att El Sexto greps i mellandagarna 2014 var ett till synes humoristiskt verk, men vars humor fastnade som ett fiskben i halsen på dem som vördar Fidel och Raúl Castro.

– El Sexto hade tänkt sig att ta två grisar, måla dem gröna, skriva dit Fidel och Raúl och ta med dem till Parque Central i Havanna, berättar demokratiaktivisten Antonio Rodiles på telefon.

Fidel por El SextoParque Central är en vacker liten park mitt bland turisthotellen, nationalteatern och kongressbyggnaden i gamla Havanna. Parkbänkarna är fulla med folk som diskuterar baseball och vilar i skuggan av de pampiga träden.

– Och sedan skulle han släppa lös grisarna där, fortsätter Antonio Rodiles.

El Sexto är förgrundsgestalten bland Havannas graffiti- och gatu-konstnärer och har gjort sig ett namn som skarp och brutal satiriker.

Namnet betyder “den sjätte”, och syftar på de fem kubanska spioner – “Los cinco” – som i slutet av 1990-talet dömdes till långa fängelsestraff i USA. Den kubanska regeringen drev en lång kamp för dem, och kallade dem hjältar i kampen mot imperialismen. De släpptes i december 2014 i samband med att Barack Obama och Raúl Castro kom överens om att återskapa de diplomatiska relationerna mellan länderna.

Danilo Maldonado däremot, stod under tiden hungrig och fattig på gatan i Havanna och tittade på de enorma väggmålningarna på Los cinco. Han hade en sprayburk i handen och undrade varför regeringen inte brydde sig om honom, El Sexto.

När jag träffade El Sexto i Havanna i maj 2014 visade han sina stora planscher med collage av reklamflyers, karikatyrer av bröderna Castro, ironiska textrader och självporträtt. Runt om i Havanna ser man hans tagg och schabloner på väggar och trottoarer.Fidel por El Sexto

Hans konst är allt annat än subtil, däremot förlösande frispråkig, och helt nödvändig. Den lättar på trycket och skapar bilder av frigörelse som går vidare från mun till mun.

Antonio Rodiles berättar att El Sexto den 25 december mycket riktigt hade målat grisarna gröna och skrivit dit Raúl och Fidel innan han stuvade in dem och sig själv i en taxi och åkte iväg.

Bilen hann sedan hela vägen till strandpromenaden Malecón, bara någon kilometer från Parque Central, innan polisen var i kapp och stannade den. På väg till polisstationen lyckades El Sexto ringa Antonio och berätta att han gripits.

Vad hade hänt om han kommit fram och lyckats släppa ut grisarna på torget?, frågar jag.

– Det hade ju varit spektakulärt, säger Antonio och skrattar.

– En av de mest respektlösa aktionerna de här 56 åren sedan revolutionen. Folk hade förstås sprungit efter grisarna helt kaotiskt, fallit över varandra för att få tag på dem.

Och vad hade hänt med grisarna?

– Tja, folk hade väl ätit upp dem antar jag.

Verket med grisarna, ”Djurfarmen – in memoriam” som det heter, är förstås lika kränkande för en kubansk kommunist som Andres Serranos “Piss Christ” är för en skånsk nazist eller Lars Vilks rondellhund för en radikal islamist.

Och poängen med verken är densamma. De ställer en diagnos: Blir du kränkt av detta? Då är det dig det är fel på.

Ingen vet vad polisen gjorde med grisarna. Men det twittrades efteråt om att grisarna borde presenteras i rättegången som bevis mot El Sexto. Ännu har rättegången inte hållits, och blir det någon kommer han sannolikt att dömas för “desacato” – vanvördnad – som om den riktas mot statschefen eller motsvarande ger ett till tre år i fängelse. (PDF s65)

I februari besökte den kubanska konstnären Tania Bruguera El Sexto i fängelset för att intervjua honom om grisarna.

– Syftet med verket var att ge folket mat, helt enkelt, förklarade El Sexto.

– De här två grisarna, den ena Fidel och den andra Raúl, vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen. Det är en kubansk tradition. Det var allt.

 

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

“Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: “Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, “Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Latinamerikaner till stöd för Nordkorea

När FN:s generalförsamling i tisdags diskuterade en resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Nordkorea, ryckte flera latinamerikanska länder ut i försvar för Kim Jong-un.

I resolutionens art 7 och 8 sägs att det finns god anledning att tro att människorättsbrotten i landet innebär brott mot mänskligheten, och att de politiskt ansvarig bör ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Men Kuba ledde försvaret i själva debatten. Och i voteringen senare sällade sig Bolivia, Ecuador, Kuba och Venezuela till Kina, Sudan, Uzbekistan med flera som röstade emot resolutionen. 111 röstade slutligen för, 19 emot och 55 avstod.

Den vänstervåg som svepte över Latinamerika i början av 2000-talet var ett resultat av de föregående decenniernas demokratisering. Och många hoppades att just de fyra länderna ovan, som ingår i den så kallade ALBA-gruppen, skulle stå för den mest radikala utvecklingen.

Har man följt Venezuelas utveckling är det dock ingen överraskning att landet går i par med Kuba. Men att även Bolivia och Ecuador gör det för att försvara ett av de mest förtryckande politiska systemen världen skapat, torde innebära höjda varningsflaggor även för de främsta romantikerna.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Några frön till diskussion även mellan USA och Kuba

När John Kerry förklarade inför OAS i förra veckan att Monroe-doktrinen var över, skiljde sig reaktionerna snabbt åt. Å ena sidan lägret som representerades av The Guardian som menade att det var en icke-nyhet, eftersom USA redan är passé i Latinamerika sedan Kina tagit över. Å andra sidan WSJ-lägret som menade att ställningstagandet var viktigt eftersom det gav USA utrymme för en ny politisk relation till kontinenten.

De har nog rätt båda två. Men jag tror att det finns ytterligare två aspekter av talet som de inte tog med, och som är viktiga.

1, OAS har som samarbetsorganisation förlorat i inflytande i flera år. Brasilianska diplomater säger till exempel helt öppet att den Sydamerikanska unionen UNASUR är deras prioriterade verktyg för regionalt samarbete. Och UNASUR skapades just för att USA inte skulle ha något inflytande. Att Kerry gör utspelet att Monroe-doktrinen är över, som om någon fortfarande trodde att den gällde, just hos OAS, bör alltså tolkas som ett försök att putsa bort det sista av imperialism-arv som organisationen dragits med för att kanske göra den attraktiv igen.

2, Kuba uteslöts ur OAS i början av 1962. Men 2009 antogs en resolution om att organisationen skulle återuppta dialogen med landet . Den kubanska regeringen sa, förstås, att den inte kunde acceptera de förutsättningar som OAS erbjöd. Och sedan dess står det still. Men i talet hade Kerry nu med ett rejält stycke om Kuba, där han bland annat hänvisade till Barack Obamas möte med CANF i Miami härom veckan, och sa:

As he [Obama] said just last week, when it comes to our relationship with Cuba, we have to be creative, we have to be thoughtful, and we have to continue to update our policies.

Dessutom välkomnade Kerry några av förändringarna på Kuba de senaste åren, och hänvisade till det positiva i att människor från USA reser dit. Det betyder något. Kanske är det en öppning för att luckra upp den del av embargot som förbjuder amerikanska medborgare som inte har sina rötter på Kuba, att resa dit.

Ingen ska dock tro att Kerry och Obama överväger att avsluta själva handelsembargot. Istället ska man nog se parallellen till diskussionen med Iran. Orden om det positiva i att resa till Kuba kan vara en ice-breaker. Kanske skulle OAS kunna vara den mötesplats för USA och Kuba som de förr eller senare måste hitta. Inte för att en sådan diskussion skulle leda till demokrati på Kuba, utan för att den skulle kunna låsa upp en hel del knutar som både USA och Kuba har med resten av kontinenten.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Kuba i Morgonpasset i P3 – 9 november 2013

Hade idag förmånen att prata om Kuba och Måste få polisen ur huvudet i Morgonpasset i P3. Tänkte förstås att det inte var så noga hur man såg ut i radio tills någon skrev att det hela även sändes direkt i Svt 2. Bra frågor tycker jag dock, och trevligt var det verkligen. Dessutom var det skönt att kommentarerna på programmet var så positiva till både min person och kubanernas rätt till frihet.

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (Radio)

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (svt 2)

Morgonpasset i P3 2

Etiketter till bloggar.se:

Maria Larsson i Konflikt

När Konflikt i dag sände en intervju med biträdande socialminister Maria Larsson om den narkotikapolitiska debatten i Latinamerika svajade ministern inte i sin inställning.

“Vi vet att det är väldigt stora pengar inblandade i denna bransch. och skulle man välja att legalisera det som kallas lätta droger […] så skulle förmodligen kriminaliteten flytta till någonting annat, där man fortsatt kan göra stora vinster. Man kan inte bekämpa kriminalitet med en legalisering.”

Man önskar att reportern hade ställt följdfrågan om varför hon tror att så många latinamerikanska politiker då menar tvärt om. Eller om det kanske vore värt det ändå, eftersom just den narkotikafinansierade kriminaliteten leder till tiotusentals latinamerikaners död varje år.

Till skillnad från reportagen från Latinamerika i själva programmet, är intervjun med Larsson gjord i en mycket svensk kontext där ifrågasättandet av såväl målet som medlen med den svenska politiken är tabu. Reportern frågar om legalisering, men har inga följdfrågor.

Maria Larsson förklarade att Sveriges roll är att försvara FNs narkotikakonventioner. Förändrade man dem skulle det leda till betydligt liberalare skrivningar, vilket i sin tur skulle leda till ett större användande.

En följdfråga hade kunnat vara hur det då kommer sig att narkotikan har spridit sig så snabbt de senaste decennierna med just hennes politik. 1980 beslagtogs kokain i 44 länder, 2007 i 130.

Om visionen “narkotikafritt samhälle” sa Larsson att den varit “framgångsrik”.

“Jag kan inte förstå, jag har aldrig hört någon uttrycka vilken annan vision vi skulle ha. Vad skulle vara ett lagom mål? Vi vet att det här är ytterst skadliga preparat, och då måste vi också vara tydliga i våra visioner.”

Men när FNs World Drug Report listade resultaten av den internationella förbudspolitiken var de mycket få. Och tittar man på resultaten i Sverige är de rent avskräckande.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

När Larsson sedan fick frågan om det fortfarande går att föra en nationell narkotikapolitik, svarade hon:

“Ja du måste ha en nationell vision och en nationell handlingsplan för hur du agerar i de här frågorna.”

Men när Bolivia häromåret förklarade att man inte kan förbjuda kokabladstuggande som narkotikakonventionerna säger att man ska – eftersom det är en historisk sedvänja i Bolivia och dessutom ofarligt – och ville ändra i konventionen, var den bolivianska nationella visionen inte mycket värd. Larsson kallade istället upp Bolivias ambassadör och förklarade att förändringen skulle leda till ett prejudikat som inte överensstämde med de internationella “åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika.”

Bolivia lämnade snart därefter konventionen.

Förresten. Om någon vill se hela den debatt mellan Hanna Wagenius, Per Johansson och mig som kort refererades i slutet av Konflikt finns den här

Etiketter till bloggar.se: ,

En roligare historia – NEO 3/2013

Recension av Guias

På 1990-talet gjorde boken Manual del perfecto idiota latinoamericano – Manual till den perfekta latinamerikanska idiotensuccé i bokdiskarna över hela Latinamerika. Den latinamerikanska samhällsdebatten moderniserades brutalt. Decennier av offermentalitet avfärdades och historieskrivningen som den latinamerikanska parnassen, med Gabriel Garcia Marquez och Eduardo Galeano som främsta representanter, torgfört i decennier klövs i bitar.

De senaste åren har de brasilianska journalisterna Leandro Narloch och Duda Teixeira försökt sig på ett liknande projekt, och även de gått segrande ur striden. Deras två “politiskt inkorrekta guider” till den brasilianska respektive latinamerikanska historien har legat på topplistorna i Brasilien i flera år. De finns än så länge bara på portugisiska, men jag har i alla fall recenserat dem på svenska.

 

En roligare historia – NEO 3/2013

***

Leandro Narloch, Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil (Leya, 2a utökade upplagan 2011)

Leandro Narloch och Duda Teixeira, Guia politicamente incorreto da América Latina (Leya 2011)

Titlarna betyder Politiskt inkorrekt guide till Brasilien respektive Latinamerika. Sedan den första upplagan av guiden om Brasilien utkom 2009 har den sålt i 300 000 exemplar. Guiden om Latinamerika har hittills sålt i 100 000 exemplar. Man kan numer också köpa dem i en box tillsammans med Guia politicamente correto da filosofia.

***

Hur kan Hugo Chávez och Salvador Allende skapa större engagemang i Latinamerika än Michelle Bachelet? Bachelet var president i Chile mellan 2006 och 2010, och representerade samma chilenska socialistparti som Salvador Allende. Hennes tid vid makten präglades av stabil ekonomisk och politisk utveckling. Chávez och Allendes år ledde däremot till politiskt och ekonomiskt kaos.

I Guia politicamente Incorreto da historia do Brasil och Guia politicamente incorreta da América Latina – två av den brasilianska bokbranschens största succéer de senaste åren – har journalisten Leandro Narloch bestämt sig för att strunta i förklaringarna. Han bryter istället aktivt sönder flera latinamerikanska historiska myter och ikoner. De fungerar ungefär som KBT. Det viktiga är att få undan problemen för att komma vidare, inte analysera dem.

250_9788562936067_guiapoliticamenteNOVAEDICAOI guiden om Brasilien är måltavlan själva den historieskrivning som lärs ut i skolorna. Som reflexmässigt gör offer till hjältar och vinnare till skurkar. Offren som porträtteras är indianer, slavar, paraguayaner och kommunister. Syftet är inte att förlåta förtryckarna utan visa att även offren var ansvariga för handlingar som inte bör beundras.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se:

Latinamerika klyvs vertikalt

Latinamerika klyvs vertikalt. Sedan 1994 har Mercosul varit Latinamerikas svar på EU och till EU. Ett försök till frihandelsområde som skulle kunna lära av Europa, och dessutom vara en förhandlingspart. Men det lossnar inte. Paraguay suspenderades efter palatskuppen förra året, och Venezuelas och Argentinas interna politiska problem förhindrar all framåtsyftande och trovärdig politik. Brasilien är dessutom tillräckligt stort för att inte riktigt behöva sina grannar.

Alianca do Pacifico e MercosulI Folha de São Paulos artikel i dag pekar tidningen ut Aliança do Pacífico som det marknadsvänliga alternativet. Aliança do Pacífico exporterar redan mer, och tillväxten 2012 var på 4,9 procent medan Mercosul bara växte med 2,2 procent. När EUs förhandlingar med Mercosul har stannat av, har Frankrike, Spanien och Portugal istället blivit observatörsmedlemmar i Aliança do Pacífico.

Frågan är hur Brasilien ska ställa sig till detta. Aliança do Pacífico och Brasilien är nästan exakt lika stora. Den förra har 209 miljoner invånare, den senare 198. Den förra har en sammanlagd BNP på 2000 miljarder dollar, den senare 2400 miljarder dollar. Risken för Brasilien är nu att man forlorar i attraktionskraft gentemot Alliansen eftersom tilllväxten är lägre och för att omvärlden skakar alltmer på huvudet åt Brasiliens allierade.

Utmaningen mellan de två blocken speglar dessutom väl vart kontinenten dras politiskt. Den vänstervåg som präglat Latinamerika det senaste dryga decenniet består fortfarande på ytan. Men vad gäller själva politiken dras kontinenten isär i ett pragmatiskt marknadsvänligt väst, och ett populistiskt introvert öst.

Brasilien kommer sannolikt att behöva omvärdera sin egen position i detta inom kort: genom att begrava Mercosul helt och knyta ett eget handelsavtal med Aliança do Pacífico, eller föra upp handelsfrågorna i UNASUL för att skapa en kontinental lösning.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Releasekalaset på film

I måndags var det releasekalas för Måste få polisen ur huvudet. Silc förlag hade slagit på stort, och det kom mer folk än jag kunnat förvänta mig. En fröjd!

Min kusin Andreas filmade först Silcs ordförande Lennart Nordfors utfrågningen av mig.

Och sedan det anförande som den kubanske oberoende journalisten Roberto de Jesús Guerra från Hablemos Press gjorde.

Etiketter till bloggar.se:

Från Rio Branco till Puerto Maldonado – förr 80 timmar nu 8

Från Puerto Maldonado till Rio

Ikväll åker jag till Rio Branco i västra Amazonas (B) för att skriva om hur regnskogen påverkats av den väg som sedan några år går till Puerto Maldonado i östra Perú (A). Vägen är den första som knyter samman det brasilianska inlandet med det peruanska höglandet. Den gör det möjligt att exportera brasilianskt kött och soya via peruanska hamnar till Kina, och peruanska jordbruksprodukter till Brasilien. Ekonomin, miljön och hela samhället förändras förstås snabbt. Lättast förstår man det kanske om man kollar Google Maps förslag på hur man ska resa mellan de två städerna. Google föreslår fortfarande en rutt som tar mer än 80 timmar och som innebär att man måste åka söder om Paraguay, och genom Argentina och Bolivia för att komma fram. Nu tar resan kanske 8 timmar och det går direktbussar hela tiden.

Etiketter till bloggar.se: , ,

En stark opposition blev Hugo Chávez viktigaste resultat

Striden är på håret om vem som vunnit det venezolanska valet. Knappt 300 000 röster skiljer de två kandidaterna i det resultat som presenterades i natt. Men innan resultatet har accepterats av oppositionen finns det nog anledning att vara försiktig med att hävda att det kommer att stå sig. Så länge kan man titta på något annat mycket intressant, nämligen valdeltagandet.

Valdeltagande i Venezuela 1998 - 2013

Den venezolanska tidningen El Nacionals intressanta graf om valdeltagandet sedan Hugo Chávez valdes till president 1998, berättar en helt annan historia om den venezolanska politiken sedan dess än den som återkommit i svenska medier. I Sverige behandlar man bara frågan om Hugo Chávez varit positiv eller negativ för Venezuela, inte vad de senaste femton åren betytt för politiken i landet generellt.

1998 deltog 6,3 miljoner väljare i valet. I gårdagens val deltog 14,8 miljoner. Stödet för Chávez har fördubblats och stödet för oppositionen nästan tredubblats. Det är alltså svårt att tolka de senaste femton åren som något annat än snabb demokratisering. Venezolanernas engagemang för politiken har ökat radikalt.

Tidningen El Universals graf över antalet soffliggare bekräftar bilden. 1998 utgjorde soffliggarna 36,5 procent. När oppositionen bojkottade valen 2000 ökade andelen till 43,6. Men sedan dess har andelen sjunkit till 20,2 procent.

Valresultat 2013 och soffliggare sedan 1998, från El Universal 15 april 2013

När man om några år analyserar Hugo Chávez tid vid makten kommer antagligen de flesta av hans reformer att ha gått ur tiden. Ett välfärdssystem som är så kraftigt knutet till en viss persons auktoritära ledarstil och till höga oljepriser, kan aldrig bli hållbart. Det viktiga resultatet av hans år vid makten blir därför kanske att Venezuela utvecklade en modern politisk opposition, en politisk rörelse som på riktigt kunde utmana om politiken, och bryta populismens grepp.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Måste få polisen ur huvudet – nu på Adlibris och Bokus

Måste få polisen ur huvudet

I nästa vecka utkommer Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba. Recensionsdatum är den 4 april, tioårsdagen av rättegångarna mot de 75 demokratiaktivisterna, bokens centrala berättelse. Men man behöver inte vänta till dess. Boken går att förhandsbeställa redan nu på såväl Adlibris som Bokus.

 

Etiketter till bloggar.se:

Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Visst har Johan Norberg rätt om Hugo Chávez arv. Det är inte Venezuela som inspirerar i dagens Latinamerika. Men vad ska vi i Sverige dra för lärdomar av det? För det är ju också sant att stödet för Chávez genom åren var stort. Trots mediokra resultat vann han det ena valet efter det andra. Minskad fattigdom vs. folkligt deltagande, vilket är viktigast? Och för vem?

Johan Norbergs svar på Kajsa Ekis EkmanNär Kajsa Ekis Ekman först gjorde sig till uttolkare av vad det venezolanska Folket vill, och därmed satte sig på nära hälften av medborgarna som ville något annat, och Johan Norberg sedan skrev att majoriteten av venezolanerna för sitt eget bästa borde velat något annat, blev debatten om Venezuela bara en spegelbild av den svenska inrikespolitiken. Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Men det går inte att förstå den latinamerikanska politiken utifrån det perspektiv som präglar den svenska. I Latinamerika handlar politiken inte om hur fulla burkarna med tillväxt, frihet, jämlikhet och hållbarhet ska vara. Här finns ingen debatt med genomslag i befolkningen där den egna regeringens resultat utvärderas i relation till andra regeringars.

Den latinamerikanska politiken – om man nu ändå försöker sig på en generalisering – handlar istället om vilken relation staten har till medborgarna. Ser staten medborgarna eller inte? Upplever medborgarna att staten är positiv för dem eller inte? Den vinner som upplevs som mest trovärdig i sin beskrivning av vad han eller hon kan göra för medborgarna med statens resurser. Trovärdighet skapas sedan inte sällan med en grov nationalistisk och populistisk retorik, Chávez bästa gren.

När demokratiseringen satte igång på allvar på 1990-talet vann därför den mer eller mindre populistiska vänstern snart makten i det ena landet efter det andra. Inte för att de politiska programmen hade någon egentlig substans, eller för att politikerna hade meriter att falla tillbaka på. Utan för att det inte fanns några politiska alternativ med trovärdighet.

De som sade sig stå för liberala idéer om frihandel, marknadsekonomi, globalisering och en begränsad stat, kunde inte svara på medborgarnas fråga om “vad ger det oss?”

Trots faktumet att regleringar, protektionism, statliga monopol och bisarr arbetsrätt under såväl militära som demokratiska regeringar hade förstört förutsättningarna för fungerande ekonomier, var det väldigt få medborgare som upplevde att staten var för stor. För de flesta hade staten för liten närvaro i deras liv. Skolorna, vården, säkerheten, pensionerna och så vidare var undermåliga.

Men det är också medborgarnas perspektiv som är poängen med demokratiseringen, att politiken inte ska styras utifrån några förment objektiva kriterier om vilka politiska åtgärder som levererar mest – ett perspektiv som såväl Johan Norberg som Kajsa Ekis Ekman förfäktar – utan utifrån de kriterier som medborgarna själva värderar högst.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Bebo Valdés död i Stockholm, ¡Viva Bebo!

Sedan 1960-talet har den kubanske jazz-pianisten Bebo Valdés bott i Stockholm. Nästan ingen har brytt sig. I Miami däremot, och i resten av latino-musikvärlden, har han varit en ikon i decennier. Idag, 22 mars, dog han 94 år gammal, och mycket riktigt uppmärksammades det i Miami först. Det är just nu förstanyhet på El Nuevo Herald. De svenska tidningarna har ännu inte vaknat.

Jag har svårt att tänka mig en enda annan anledning till att Bebo Valdés inte har kramats ihjäl av den svenska kultureliten, än att han var en benhård Castro-kritiker. Han vägrade åka tillbaka till Kuba innan bröderna Castro var borta från makten. Precis som Celia Cruz fick han aldrig chansen. Finns det ett värre omdöme om en regering än när landets främsta konstnärer vägrar att ens besöka-landet?

YouTube Preview Image

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba – som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Granma: De arresterade aktivisterna arbetar för USA – snart kommer boken 2

Idag för tio år sedan förklarade det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, att de demokratiaktivister som just höll på att arresteras arbetade för USA och att de snart skulle ställas inför rätta. Två veckor senare dömdes 75 av dem till 1456 år i fängelse, 19 år i snitt.

Den 3 april i år – på tioårsdagen av rättegångarna – utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om KubaSilc förlag.

I boken beskriver jag hur rättegångarna gick till, och analyserar domsluten mot det tjugotal aktivister som dömdes i Havanna för att ta reda på vad de verkligen hade gjort.

Etiketter till bloggar.se: ,

Tio år sedan arresteringsvågen på Kuba – snart kommer boken

Demokratirörelsen på Kuba hade aldrig varit starkare än idag för tio år sedan. Men på eftermiddagen den 17 mars 2003 knackade den kubanska polisen på dörren hemma hos oppositionspolitikern Osvaldo Alfonso Valdés.

Måste få polisen ur huvudet

Tolv timmar senare tog de honom och allt hans arbetsmaterial med sig till säkerhetspolisens häkte. Under dagarna som kom arresterades ytterligare ett 80-tal aktivister. Der var den största samlade attacken på demokratirörelsen på decennier.

Den 3 april utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, om vad som hände efteråt.

Jag intervjuar demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Min förhoppning är att hitta svaret på varför bröderna Castros makt varat så länge, och vad som händer sen.

En av dem jag intervjuar är Osvaldo Alfonso, som sedan några år bor i Stockholm och arbetar på tidskriften Miscelaneas de Cuba.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kajsa Ekis Ekman = venezolanska folket

Viljan att göra Latinamerika till en spelplan för den svenska politiska debatten, som Kajsa Ekis Ekman gör i dagens DN, har långa rötter.

A woman holds an image of Venezuela's President Hugo Chavez as peopleMånga ville se en välfärdsstat på Kuba, när Fidel Castro la grunden för totalitarism. Andra ville se amerikansk imperialism i Argentina, när militärerna anföll USA:s närmsta allierade med hjälp av Kuba. Några såg liberala reformer i Chile, när goda liberaler sattes i finkan eller avrättades. Vissa hoppades att det var frihandel som satte igång tillväxten i Brasilien, när det var den interna konsumtionen som tryckte på gasen för utvecklingen.

“Hur kommer det sig, ni borgare som nu snörper på munnen?, skriver Ekis Ekman om “borgarnas” slutsatser av Hugo Chávez död: “Ni låtsades plötsligt ha skaffat er empati för Venezuelas folk, men ni lyssnade bara på överklassen.”

Well, i presidentvalet i höstas fick oppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski 44 procent av väljarna. Om den venezolanska överklassen bestod av 44 procent av befolkningen skulle de svenska “borgarna” vallfärda till Venezuela för att studera hur Chávez gjort. Ekis Ekman skulle stanna hemma eftersom “överklass” är det värsta hon kan tänka sig.

Men svenska glasögon förblindar. Det går inte att förstå latinamerikansk politik med kategorier som “folket”, “eliten”, “borgarna” och “vänstern”. Även fattiga venezolaner kan vara emot Chávez, avsky despotismen, självgodheten, aggressiviteten, militariseringen. Och rika venezolaner kan verkligen uppskatta stora offentliga satsningar på vård och utbildning.

“Efter Simón Bolívars död hade Venezuela ingen röst”, skriver Ekis Ekman samtidigt som hon drar ned foliehatten långt över öronen. Anledningen till att hon inte hörde vad venezolanerna sa var att de pratade i mun på varandra. De har nämligen pratat och skrikigt och bråkat och kommit överens, precis som alla andra, sedan tidernas begynnelse.

Ekis Ekman hörde inget förrän någon gjorde sig till uttolkare av “folket”, och tog sig rätten att sammanfatta vad alla sa. Chávez hade inga problem med att ta på sig den rollen, och därmed sätta sig på alla dem som å ena sidan kände sig som en del av folket men å andra sidan inte tyckte som han.

I hyllningsfilmen nedan säger Chávez: “Yo no me pertenezco. Ya mi vida no es mi vida … Ya no soy yo. Soy un pueblo”. På svenska betyder det:

“Jag äger inte längre mig själv. Mitt liv är inte längre mitt liv … Jag är inte längre jag. Jag är ett folk”

YouTube Preview Image

Jag undrar vad Ekis Ekman skulle tycka om en svensk statsminister som gjorde samma anspråkslösa beskrivning av relationen mellan sig själv och sitt folk.

1960 skrev den amerikanske sociologen C. Wright Mills en bok med titeln:  Listen, Yankee: The Revolution in Cuba. Hela boken är skriven utifrån ett “Vi”, kubanerna, som riktar sig mot ett “Ni”, jänkarna. Författaren gjorde sig till uttolkare av “det kubanska folkets” åsikter om framtiden. Kanske är det världshistoriens mest misslyckade sociologiska verk. Men Kajsa Ekis Ekman har inget problem med att vara C Wright Mills främsta lärljunge.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1 2013

“När det internationella samfundet i FN:s första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet war on drugs var frågan irrelevant för Guatemala. Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi.”

Axess nr 1 2013Det är inledningen på min artikel i senaste numret av Axess där Adam Cwejman har satt ihop en intressant temadel om den narkotikapolitiska debatten. Jag återkommer med kommentarer när jag läst allt. Min artikel visar att den internationella narkotikapolitiken har blivit en av de absolut viktigaste frågorna för flera latinamerikanska regeringar.

När Colombia, Guatemala och Mexikos presidenter talade vid öppnandet av FN:s generalförsamling (UNGA) förra året var det den internationella narkotikapolitiken de i första hand ville ta upp till gemensam diskussion. Det sätter onekligen svensk utvecklingspolitik i ett nytt perspektiv.

Här finns länkarna till artikeln:

  • Sammanfattnin av debatten i UNGA från Reuters, Global Post och Insight crime.
  • Det gemensamma uttalandet från de tre länderna efter UNGA, på spanska och engelska.
  • Tal av Guatemalas president Otto Pérez Molina
  • Tal av Mexikos president Felipe Calderón.
  • Tal av Colombias president Juan Manuel Santos.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Kulturen tar SATS mot Castro – UNT 23 februari 2013

Förra helgen var det fem år sedan Raúl Castro skrev under FN-konventionerna om ekonomiska, politiska och kulturella rättigheter, och om medborgerliga och politiska rättigheter. Det var förstås bara ett försök att lura omvärlden om att det pågår förändringar på Kuba för han har sedan dess inte tagit det minsta steg för att ratificera konventionerna. På årsdagen av undertecknandet  organiserade kulturorganisationen Estado de SATS för att uppmärksamma detta. Jag skrev också en artikel om det i UNT.

Etiketter till bloggar.se: ,

Kubanerna tar emot mer pengar från USA än de själva tjänar i lön

Det finns inga säkra siffror på hur mycket pengar som kubaner i USA skickar till familjemedlemmar på Kuba. Men 2009 tog den amerikanska regeringen bort de begränsningar som funnits på hur mycket man fick skicka, och sedan dess har det i alla fall ökat.

För några år sedan hänvisade det amerikanska utrikesdepartementet till akademiska beräkningar som visade mellan 800 miljoner och 1,5 miljarder dollar per år. En konsultrapport våren 2012 visade att remitteringarna har dubblerats på tio år och 2011 uppgick till 2,3 miljarder dollar.

Om man är aningen konservativ och räknar med 2 miljarder per år och delar det på den kubanska arbetskraften, som antagligen är ungefär hälften av befolkningen på 11 miljoner, motsvarar det 30 dollar i månaden.

Det låter inte som så mycket kanske. Men den genomsnittliga månadslönen på Kuba är 19 dollar. Kubanerna tar alltså emot mer pengar från släktingar i USA än de själva tjänar i lön.

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskriftPDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.

Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.

Aktiviteter i demokratirörelsen 1997 - 2007Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.

Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.

– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Kubanerna får rösta men inte välja

I november 2012 var det val till de kommunala församlingarna på Kuba och den 3 februari 2013 är det val till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Den första meningen i det kubanska utrikesministeriets presentation (eng, spa) av det kubanska politiska systemet lyder: “Ifrågasättandet av det kubanska politiska systemet och valsystemet utgör en av de fundamentala pelarna i den fientliga kampanj mot vårt land som leds av USA.”

Elecciones_en_cubaVad säger det om självförtroendet när det första man vill berätta om sitt politiska system är att det drivs internationella kampanjer som ifrågasätter det? Det finns förstås skäl till att självförtroendet är lågt.

Valet är en flera månader lång process. Det första som händer är nomineringen av kandidaterna till de kommunala församlingarna som genomförs en månad eller så före valet. Invånarna i kommunens olika valdistrikt träffas för ett nomineringsmöte.

Artikel 83 i vallagen förklarar att alla närvarande har rätt att nominera en kandidat bland de närvarande och argumentera “kortfattat” för eller emot de kandidater som presenteras. “Förslagen till kandidater ställs sedan emot varandra i en direkt och öppen omröstning” (min kurs). Öppenheten betyder att omröstningen sker med handuppräckning.

Resultatet av nomineringsprocessen ska bli minst två men max åtta kandidater till varje mandat i den kommunala församlingen. Inför själva valet kommer sedan de olika distriktens kandidater att presenteras för väljarna genom standardiserade formulär som informerar om deras yrkesbakgrund och politiska meriter. Kandidaterna får däremot inte bedriva någon valkampanj.

Efter valet till de kommunala församlingarna inleds nomineringsprocessen av kandidaterna till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Kandidaterna vaskas fram av särskilda nomineringskommittéer för varje nivå som består av representanter för fackföreningen, kvinnoföreningen, studentkåren, elevkåren, jordbrukarorganisationen och kommittéerna till revolutionens försvar (art 68).

Det är sedan den kommunala församlingen som utser “lika många kandidater till provinsförsamlingen och nationalförsamlingen som kommunen har mandat att välja” (art 92). Valet av kandidater går till så att nomineringskommittén presenterar kandidaterna för den kommunala församlingen. Ordföranden ställer dem sedan en efter en mot avslag där “voteringen genomförs med handuppräckning”. Om en kandidat inte får stöd från majoriteten av den kommunala församlingen får nomineringskommittén presentera en annan.

När medborgarna sedan går för att rösta finns det alltså bara en kandidat för varje mandat. För att bli vald måste hen dock få minst 50 procent av rösterna. Får kandidaten inte det, sätter nomineringsprocessen igång igen. Nationalförsamlingens utser sedan bland sina 612 ledamöter statsrådet och dess ordförande, som därmed också blir president.

Det är inte svårt att se var de demokratiska spärrarna i valsystemet är. Till kommunalvalet får bara de ställa upp som kommer förbi handuppräckningen i distriktet. För att en oppositionell kandidat ska kunna ställa upp måste alltså en majoritet av medborgarna i grannskapat på nomineringsmötet öppet berätta att de är emot regeringen.

Skulle någon från oppositionen ändå lyckas får hen inte bedriva någon valkampanj i resten av kommunen för att berätta vad han vill göra med mandatet. Väljarna får bara veta vilken yrkesbakgrund och politisk bakgrund kandidaten har. Blir oppositionskandidaten ändå vald går steget vidare från den kommunala församlingen till att bli kandidat till nationalförsamlingen via nomineringskommittén, som består av representanter för de sex viktigaste massorganisationerna, vars främsta mål är att försvara revolutionen.

Den viktigaste spärren är dock den extrema individualismen i systemet. Eftersom inga politiska partier får delta i valet och presentera sina egna kandidater och en gemensam politik, finns det inga alternativ att välja mellan. Det spelar ingen roll hur många kandidater till nationalförsamlingen som medborgarna förkastar, nästa kommer ändå stå för samma politik.

Kubanerna kan rösta men inte välja. Däremot kan de låta bli. I kommunalvalet hösten 2012 förtydligades det senaste decenniets trend att allt fler kubaner avstår från att rösta. Fram till 2000 var valdeltagande över 97 procent av befolkningen, men sedan dess har den sjunkit och var 2012, 92 procent. Samtidigt har antalet blanka och ogiltiga valsedlar ökat, från 7,2 procent 2007 till 9,3 procent 2012. I det senaste valet var det alltså nästan 17 procent av befolkningen som inte röstade.

 

 

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Den kubanska regeringens hylling till de mänskliga rättigheterna

På den internationella människorättsdagen inleder det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, tillika Kubas enda dagstidning, sin artikel om de mänskliga rättigheterna med detta:

Sedan Revolutionens seger den första januari 1959, har det på Kuba inte funnits ett enda fall av mord, tortyr eller utomrättslig avrättning; ingen “dödsskvadron” eller  Operation Condor. Kuba har ett meriterande och obefläckat genomförande av skyddet till rätten till liv, den viktigaste av de mänskliga rättigheterna […] Det är resultatet av en revolution som har prioriterat befolkningens välfärd, i ett klimat av jämlikhet och social rättvisa.

Det finns så mycket lögn i detta så det skulle räcka till en hel avhandling. Tar tre små exempel:

1, 1962 beskrev International Commission of Jurists i rapporten Cuba and the Rule of Law hur minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen. Avrättningarna fortsatte. I april 2003 avrättades tre personer  för att de kapat en båt och försökt fly till USA. Rättsprocessen tog ungefär en vecka. Internationella juristkommissionen kommenterade: “The proceedings were carried out in a summary manner, without due process of law.

2, I Brown & Lagos The politics of psychiatry in revolutionary Cuba från 1991 finns ett 30-tal dokumenterade fall av personer som “behandlats” med psykofarmaka och el-chocker  för politiska brott på det psykiatriska sjukhuset Mazorra i Havanna. Tortyr enligt precis varje definition som finns.

3, Den kubanska revolutionen har bara, bara, bidragit till elände vad gäller kubanernas välfärd. Ett exempel: I början av 50-talet åt endast argentinarna av tio undersökta latinamerikanska folk fler kalorier per dag än kubanerna. 1995 åt kubanerna minst kalorier av de tio länderna och var de enda som substantiellt minskat näringsintaget sedan 50-talet, dessutom med hela 16 procent.

Etiketter till bloggar.se: ,

Samarbete för att avkriminalisera droger – Omvärlden nr 6 2012

I förra numret av Sidas tidning Omvärlden intervjuade jag den guatemalanske statsvetaren Fernando Valdez om den narkotikapolitiska debatt som satte igång i landet när president Otto Pérez Molina i början av året förklarade att han var för avkriminalisering av bruk och reglering av narkotikamarknaden.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Syriensolidaritet biter ABF i baken

ABF Stockholm drar öronen åt sig. Syriensolidaritet får inte vara med på Socialistiskt forum:

Vi har i det aktuella fallet inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för och kommer att uppmana arrangören av seminariet att dra sig ur Socialistiskt Forum då vi, ABF Stockholm, inte vill ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus.

Det är ju förstås glädjande att man ändrar sig. Men för bara några veckor sedan högtidlighöll man Che Guevaras dödsdag i finaste salen i hela ABF-huset tillsammans med Svensk-kubanska föreningen, öppna anhängare av den hänsysnlösa diktaturregimen i Havanna.

Men när jag då frågade ABF om den typen av arrangemang var ett problem, och enligt ABFs policy, svarade Mattias Vepsä på ABF att det inte var det, men att det är “Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål”.

Assads förtryck av demokratisträvandena i Syrien våren 2011, och som sedan utvecklades till fullskaligt krig, är förstås värre i siffror än totalitarismen på Kuba i dagsläget. Men Assad var inte nödvändigtvis värre än Fidel och Raul Castro för några år sedan. Problemet ABF måste hantera i denna situation är därför inte om just Syriensolidaritet ska vara välkomna att delta i ABFs arrangemang, utan om diktaturkramare i allmänhet ska vara det.

För det enda man kan säga säkert är att diktaturer föder våld, vilar på våld och använder våld. Och antingen bestämmer man sig för att alltid ta ställning emot dem som tycker att det är ok, eller så får man stå där med skammen när faktumet biter en i baken.

Uppdatering

Kollade nu programmet för Socialistiskt forum och ser att Svensk-kubanska föreningen är med och berättar att Kuba är “mest feministiskt i Latinamerika”, bah!

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Självkritik på kubansk filmfestival

Det har tydligen hänt något på Kuba. Det pågår förändringar och det är pluralism som präglar det nya. I alla fall om man får tro trailern till den kubanska filmfestivalen Cuba Mucho Gusto som just nu pågår i Museo Nacional här i Brasilia.

I inledningen av trailern förklarar nestorn i den kubanska filmindustrin Alfredo Guevara detta:

“Segern för revolutionen 1959 blev för en hel generation – och så korrigerar han sig – och inte bara för min utan för alla efterkommande också, även segern för hoppet och många drömmar.”

Jag tar mig för pannan. De är helt besatta av sin revolution, tänker jag.

Men sedan förklarar Mariela Castro med samma pekfinger i luften som sin far och farbror att något hänt som gjort att värdet av mångfald och kampen mot diskriminering blivit en del av den politiska diskursen.

Och i resten av intervjuerna därefter finns också något öppet, till och med ett uns av självkritik.

Något har hänt som gjort att det blivit bra att vara homosexuell, småföretagare, student, religiös, elev och filmare på Kuba. Landet har brytit med sovjetkommunismen, och jag blir helt paff när någon förklarar att marxismen precis som katolicismen inte har någon vetenskaplig förankring. “Det handlar om tro.”

“‘Margot'” säger att inget land numer behandlar transvestiter med samma värdighet som Kuba, eftersom det där ses som ett konstnärligt uttryck. (Just den biten visas dock bara på Youtube och inte i foajén på festivalen.)

Vad det är som har hänt säger man däremot inte.

I slutet av filmen kommer Alfredo Guevara tillbaka med ett stort MEN: Ingen revolution eller regering kan skapa en konstnärlig rörelse, “konsten har en ofrånkomlig huvudperson – konstnären”.

En gång handlade den revolutionära berättelsen om välfärden och jämlikheten. Den bilden räcker inte för att försvara revolutionen längre. Därför kompletterar man med att revolutionen nu gjort det möjligt för Kuba att utvecklas till ett pluralistiskt samhälle som respekterar och skapar förutsättningar för alla. Förpackningen är förförisk: jazz, vackra människor och romantiska miljöer. Men det var fiktion då, och är det nu.

Trailern och festivalen är en metod för att visa upp självkritik, och därmed skapa en illusion av att maktinnehavet är rättfärdigt. Målet är inte att skapa mer utrymme för öppen debatt och politisk pluralism, utan att stoppa kraven på att detta med argumentet att öppenheten och mångfalden redan finns.

Etiketter till bloggar.se: ,

På Kuba river man itu rädslan

Hur blir man av med rädslan på Kuba? Man river itu den, bokstavligen.

Den kubanske graffiti-konstnären El Sexto har blivit en av den kubanska demokratirörelsens viktiga personligheter.

I en liten film visar han sin senaste flyer som han delar ut på stan. Man skriver vad man är rädd för på den streckade linjen, håller tummarna som på bilden och river.

Instruktionen på baksidan säger:

Rädslan har en roll som du tolkar som du vill.

Ge skräcken ett namn och förstör den nu.

Livet väntar inte.

Det är mycket enkelt. El Sexto föreslår att man skriver till exempel Fidel eller kanske en groda.

Etiketter till bloggar.se: , ,