Category Archives: Måste få polisen ur huvudet

Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

screenshotDagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Ögonblicket när förtrycket vann

Raul Castro och Barack ObamaDetta är inte en bild på när en konflikt tar slut. Det är en bild på ögonblicket när förtrycket vinner.

Raúl Castro har varit nummer 2 efter Fidel ända sedan de tog makten på Kuba 1959 tills att han blev nummer 1 och president 2008. Efter Fidel är det ingen som är lika ansvarig för förtrycket på Kuba som Raúl.

Det är också förtrycket som gjort att de suttit kvar vid makten så länge att omvärlden fått för sig att det är något helt normalt, och accepterat dem som legitima och rimliga företrädare för en stat och ett folk. Omvärlden har till och med gått på att det är Fidel och Raúls konflikt med USA som varit problemet, och inte Fidel och Raúls konflikt med de kubanska medborgarna.

Löfven och CastroAtt Stefan Löfven också inställer sig för möte med Raúl Castro är för stunden bara ytterligare lite bling bling på segrar-kransen. Det allvarliga är om Löfven och andra europeiska ledare tror att de ska kunna få Raúl Castro att förändras genom den EU-dialog om mänskliga rättigheter man nu inlett.

Det är som om Raúl Castro är den ende som förstått vad han hållit på med under alla dessa år.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

‘Måste få polisen ur huvudet’ på spanska i juli

Om någon vecka finns Hay que quitarse la policía de la cabeza – alltså den spanska versionen av Måste få polisen ur huvudet i de flesta internetboklådor.

Portada Hay que quitarse OriginalBoken kom ut på svenska våren 2013. Inför den spanska upplagan har jag redigerat en del i texten, skrivit ett nytt efterord om vad som hänt sedan dess, och uppdaterat en hel del siffror.

Det blir förstås en stor kick att få den första tryckta boken i handen inom kort. Och en än större att få reaktioner från kubanska läsare.

Det finns många att tacka för att översättningen har blivit möjlig. Men utan det ekonomiska stödet från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål hade den aldrig blivit av.

Återkommer inför lanseringen!

Etiketter till bloggar.se: ,

Kuba i Morgonpasset i P3 – 9 november 2013

Hade idag förmånen att prata om Kuba och Måste få polisen ur huvudet i Morgonpasset i P3. Tänkte förstås att det inte var så noga hur man såg ut i radio tills någon skrev att det hela även sändes direkt i Svt 2. Bra frågor tycker jag dock, och trevligt var det verkligen. Dessutom var det skönt att kommentarerna på programmet var så positiva till både min person och kubanernas rätt till frihet.

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (Radio)

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (svt 2)

Morgonpasset i P3 2

Etiketter till bloggar.se:

Kan inte få bokmässan ur huvudet

Snart är det dags. Har inte varit på bokmässan på flera år. Ska dessutom för första gången få presentera en egen bok. Ser mycket fram mot det hela. Jag kommer att delta i ett seminarium på Internationella torget och i ett i Omvärldens monter. Det senare precis efter Martin Schibbye och Johan Persson. Så kom i god tid!

Erik Jennische på bokmässan 2013

Etiketter till bloggar.se:

Amnesty Press recenserar: “vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning”

Amnesty Press recenserar boken så här i #2/2013 som kom ut i dagarna :

Fokus i boken ligger på dissidenterna men det handlar lika mycket om hur ett totalitärt system fungerar. På Kuba förekommer samma fenomen som i andra länder där övervakningen av medborgarna tränger djupt ner i samhället: De mellanmänskliga relationerna förgiftas, tilliten utarmas och språket korrumperas.

Jennische skriver med stor kunskap om ämnet och vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning. […]

Det viktigaste med Måste få polisen ur huvudet är dock att den bidrar till en annan bild av Kuba än den som ett soldränkt land ”med salsa- och rumbarytmer”. Tänk, att vi 2013 fortfarande verkar behöva det.

Etiketter till bloggar.se: ,

Bibliotekstjänst recenserar: “sällan får vi så gedigen information om Kuba”

Bibliotekstjänst har precis recenserat Måste få polisen ur huvudet:

Initierat presenterar han aktivister, intervjuar agenter, bloggare och fängelsevakter, inslag som ger liv och autenticitet till texten. Det är sällan vi får så gedigen information om Kuba. […] Ett intressant kapitel handlar om kubanerna i Miami, ett annat om den kubanska musiken som bidrar till att ge mening och glädje åt en befolkning som alltid måste räkna med att övervakas, trakasseras och i värsta fall fängslas.

Glad blir man! Hela recensionen finns att läsa här, tillsammans med andra kommentarer på boken.

Releasekalaset på film

I måndags var det releasekalas för Måste få polisen ur huvudet. Silc förlag hade slagit på stort, och det kom mer folk än jag kunnat förvänta mig. En fröjd!

Min kusin Andreas filmade först Silcs ordförande Lennart Nordfors utfrågningen av mig.

Och sedan det anförande som den kubanske oberoende journalisten Roberto de Jesús Guerra från Hablemos Press gjorde.

Etiketter till bloggar.se:

Release-kalas för “Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba”, mån 20 maj kl 17.30 på Café Magnolia

Det har tagit många år av funderingar. Men nu ska den alltså släppas, ordentligt. På måndag är det därför releasekalas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba.

Det blir vin, snittar och samtal om Kuba. Bland annat kommer den kubanske journalisten Roberto Guerra att berätta om den unga oboeroende journalistiken på Kuba idag.

Kalaset är på måndag 20 maj på Café Magnolia, Bläcktornsgränd 9, Södermalm, Stockholm (Karta). Vi öppnar vid 17.30 och sätter igång med samtalen kl. 18:30.

Ta med vänner och bekanta, och alla andra som är intresserade. Anmälan senast den 17 maj till info@silc.se eller på detta facebook-event.

Etiketter till bloggar.se:

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba – som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Granma: De arresterade aktivisterna arbetar för USA – snart kommer boken 2

Idag för tio år sedan förklarade det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, att de demokratiaktivister som just höll på att arresteras arbetade för USA och att de snart skulle ställas inför rätta. Två veckor senare dömdes 75 av dem till 1456 år i fängelse, 19 år i snitt.

Den 3 april i år – på tioårsdagen av rättegångarna – utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om KubaSilc förlag.

I boken beskriver jag hur rättegångarna gick till, och analyserar domsluten mot det tjugotal aktivister som dömdes i Havanna för att ta reda på vad de verkligen hade gjort.

Etiketter till bloggar.se: ,

Tio år sedan arresteringsvågen på Kuba – snart kommer boken

Demokratirörelsen på Kuba hade aldrig varit starkare än idag för tio år sedan. Men på eftermiddagen den 17 mars 2003 knackade den kubanska polisen på dörren hemma hos oppositionspolitikern Osvaldo Alfonso Valdés.

Måste få polisen ur huvudet

Tolv timmar senare tog de honom och allt hans arbetsmaterial med sig till säkerhetspolisens häkte. Under dagarna som kom arresterades ytterligare ett 80-tal aktivister. Der var den största samlade attacken på demokratirörelsen på decennier.

Den 3 april utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, om vad som hände efteråt.

Jag intervjuar demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Min förhoppning är att hitta svaret på varför bröderna Castros makt varat så länge, och vad som händer sen.

En av dem jag intervjuar är Osvaldo Alfonso, som sedan några år bor i Stockholm och arbetar på tidskriften Miscelaneas de Cuba.

 

Etiketter till bloggar.se: ,