I nästa vecka utkommer Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba. Recensionsdatum är den 4 april, tioårsdagen av rättegångarna mot de 75 demokratiaktivisterna, bokens centrala berättelse. Men man behöver inte vänta till dess. Boken går att förhandsbeställa redan nu på såväl Adlibris som Bokus.
“När det internationella samfundet i FN:s första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet war on drugs var frågan irrelevant för Guatemala. Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi.”
Det är inledningen på min artikel i senaste numret av Axess där Adam Cwejman har satt ihop en intressant temadel om den narkotikapolitiska debatten. Jag återkommer med kommentarer när jag läst allt. Min artikel visar att den internationella narkotikapolitiken har blivit en av de absolut viktigaste frågorna för flera latinamerikanska regeringar.
När Colombia, Guatemala och Mexikos presidenter talade vid öppnandet av FN:s generalförsamling (UNGA) förra året var det den internationella narkotikapolitiken de i första hand ville ta upp till gemensam diskussion. Det sätter onekligen svensk utvecklingspolitik i ett nytt perspektiv.
Här finns länkarna till artikeln:
Förra helgen var det fem år sedan Raúl Castro skrev under FN-konventionerna om ekonomiska, politiska och kulturella rättigheter, och om medborgerliga och politiska rättigheter. Det var förstås bara ett försök att lura omvärlden om att det pågår förändringar på Kuba för han har sedan dess inte tagit det minsta steg för att ratificera konventionerna. På årsdagen av undertecknandet organiserade kulturorganisationen Estado de SATS för att uppmärksamma detta. Jag skrev också en artikel om det i UNT.
I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskrift, PDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.
Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.
Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.
Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.
Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.
– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.
I förra numret av Sidas tidning Omvärlden intervjuade jag den guatemalanske statsvetaren Fernando Valdez om den narkotikapolitiska debatt som satte igång i landet när president Otto Pérez Molina i början av året förklarade att han var för avkriminalisering av bruk och reglering av narkotikamarknaden.
Idag publicerar UNT en krönika av mig om den nya narkotikapolitiska debatten i Latinamerika. Bland annat intervjuar jag en representant för organisationen Vivario och refererar till Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenters tal vid FNs generalförsamlings öppnande i slutet av september. De pratade alla om behovet av en ny internationell narkotikapolitik Mitt huvudargument i krönikan är:
Problemet med FN-konventionerna är att de förbjuder hela kedjan från produktion till konsumtion av narkotika. Tanken är att narkotikan ska bli så dyr att människor avstår. Ett kilo kokain kostar därför 1 000 dollar i Peru, men 104 000 dollar på gatan i Stockholm.
Men det är också den vinstmarginalen som driver kriminaliteten och våldet. Den nya debatten handlar därför inte bara om att avkriminalisera själva bruket, utan också om att legalisera och reglera narkotikamarknaden.
Referenser till statistik, priser och annat finns i min rapport till LNB från i somras. Läs även Financial Times utmärkta blog Beyond Brics post om kokainkonsumtionen i Brasilien. Brasilien är nu världens största marknad för crack och näst största för kokain.
För 30 år sedan var det inte så alls. Men sedan upptäckte de kriminella organisationerna som använde Brasilien som transitland på vägen från Anderna till Europa och USA, att även den lokala marknaden hade potential. Och så gick det som det gick.
I juni publicerade NEO en artikel av mig om det narkotikafinansierade våldet i Latinamerika. Läs hela artikeln här:
Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.
Läs och kommentera gärna:
Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika
Citat ur rapporten:
“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”
“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”
“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”
Igår hölls begravningsgudstjänsten för Oswaldo Payá i kyrka i Cerro i centrala Havanna. Och idag publicerar UNT min krönika om hur Oswaldo Payá under slutet av 1990-talet växte till en gigant i kampen för frihet.
Är det är över sen, eller kommer Payás inflytande att överleva ceremonier och minnesartiklar (DN, Svd)?
Den kubanska bloggaren och twittraren Yoani Sánchez flöde från de senaste dagarna gör att jag lutar åt det senare. Hennes skakiga bilder från gudstjänsten, där deltagarna ropar “libertad” med samma kraft och samma ansiktsutryck som så många tunisier, egyptier, syrier och andra det senaste året, lovar mer.
Och när församlingen sjunger nationalsången, så falskt men ändå så klart, knyts den kubanska kampen mot kommunismen hårt till den europeiska.
Detta är precis samma tillfälle i historien som när polska arbetare strejkade i Gdansk i augusti 1980. Timothy Garton Ash beskrev det så här i The File:
“I sat with the unshaven, exhausted strikers watching the end of a communist party Central Committee meeting on television, and when the Party leaders were seen standing up to intone the ‘Internationale,’ the people around me spontaneosly rose to their feet and began singing the Polish national anthem. ‘Arise, ye prisoners of want,’ piped the television, ‘Poland is not yet lost,’ thundered the strikers, ‘so long as we live!’ Their hands shot up, making the V for Victory sign.”
Det är i sådana här ögonblick gemenskaper skapas och slår nya rötter, fundamentet för all förändring. Yoani Sánchez avslutar sin bloggpost om Payá med förhoppningen “Vila i frid, eller ännu bättre, vila i frihet”. Frid är antagligen det sista Payá önskar sig just nu. Och den stora frågan har aldrig varit om, bara när.
I senaste numret av den numer borgerliga istället för liberala tidskriften NEO, skriver jag om konsekvenserna i Latinamerika av den svenska och internationella narkotikapolitiken. I Sverige har vi som argumenterat för legalisering av narkotikamarknaden tidigare varit marginaliserade liberaler och andra frihetligt sinnade personer långt från mittfåran.
Men kanske kan nu NEOs ompositionering göra legaliseringsargumenten lite mer mainstream i den svenska debatten. Det vore i så fall ett positivt resultat.
I denna bloggpost finns länkar till källorna jag har använt.
Häromveckan blev jag intervjuad av Contas Abertas om den svenska offentlighetsprincipen. Bakgrunden är att Brasiliens nya lag om tillgång till information trädde i kraft i mitten av maj. Contas Abertas är en mycket intressant organisation som jag bland annat intervjuade inför en krönika i UNT för ungefär ett år sedan.
I dagens UNT skriver jag om hur fattigdomsminskningen i Brasilien gått snabbt framåt trots den internationella ekonomiska krisen. Artikeln grundar sig på en rapport från Fundacao Getulio Vargas (engelsk version i PDF). Utgångspunkten för min analys om varför det går så bra är dock inte någon ekonomisk faktor, utan demokratiseringen av Brasilien sedan mitten av 1980-talet. Se också min artikel i Sidas tidning Omvärlden i höstas.
Uppdatering: Den 13 juni tog sig Sida tid att svara. Däremot ville Sida inte berätta vad man lärt av Brasilien som jag hoppats, utan prata om vad man kan lära ut. Så typiskt.
Idag publicerar UNT min krönika om Open Government Partnerships årsmöte här i Brasilia häromveckan. Bloggposterna från evenemanget finns här.
På skärtorsdagen publicerades min krönika i UNT om vad de arabiska demokraterna kan lära av demokratiseringsprocesserna i Latinamerika. Det viktigaste är att inte gräva ned historien utan lufta den ordentligt.
I novembernumret av Axess finns en avdelning om hur de stigande matpriserna påverkar politiken. Jag har skrivit en artikel om vad som har hänt i Brasilien sedan man började stoppa mat i tanken på bilar, och hur det har lett till att minska hungern i landet. (Artikeln som PDF) Nedan finns artikeln i en längre version och med alla källor.
Knappast anade Radio-Canadas utrikesreporter Guy Gendron att hans beskrivning skulle flyga världen runt när han i sändning i augusti 2007 formulerade sig ungefär så här: “Man kan räkna med att det går åt 200 kg majs för att fylla en tank på 50 liter med etanol. Det skulle också räcka till mat för en person under ett helt år.”
Men när Jean Ziegler, FN:s rapportör om rätten till mat, 2007 förberedde sin rapport till generalförsamlingen om att de höga matpriserna varje år leder till att sex miljoner barn dör av undernäring, hörde han Gendrons uttalande, och gjorde det till den bärande bilden i texten. “Brådskan att göra bränsle av mat är ett recept på katastrof!, fortsatte han, och fyllde på med så mycket auktoritet som möjligt “Fidel Castro har varnat för att ‘det är en ondskefull idé att omvandla mat till bränsle’”.[1]
Asbjørn Eide som höll på att skriva en rapport för FAO, FN:s mat och jordbruksorgan, om biodrivmedel som hot mot rätten till mat, snappade snart upp referensen ur Zieglers rapport och lät även han beskrivningen illustrera problemet att biodrivmedel produceras av mat.[2] Problembeskrivningen återkommer de senaste åren i flera rapporter från internationella organisationer.[3]
Men inte bara personer som okritiskt citerar Fidel Castro förmedlar idén om bilarna som hungriga vargar. Även Peter Brabeck-Letmathe, ordförande och tidigare vd för Nestlé, världens största livsmedelsföretag, får i en intervju med Wall Street Journal, oemotsagd förklara att om världens politiker verkligen ville komma åt matbristen “så är det bara ett beslut de behöver ta: No food for fuel. [...] Då kommer utbud och efterfråga att balansera igen.” Som om inte Nestlés hela affärsidé var att köpa billiga råvaror och förädla dem för att sälja dyrt. Det är klart att han inte vill konkurrera om råvarorna med stora energiföretag.
I det kommande numret av Sidas tidning Omvärlden har jag skrivit om hur fattigdomsminskningen i Brasilien har gått till och vilka som varit de avgörande politiska besluten. Artikeln finns här: Ökad jämlikhet nyckeln till framgång
I papperstidningen finns också en graf med tillväxt och jämlikhet i Brasilien sedan 1960.
Det intressanta är hur den visar på relationen mellan demokrati och jämlikhet. Efter militärkuppen i Brasilien 1964 växte ekonomin med i snitt 7,8 procent per år ända fram till 1980. Avsaknad av politik för att minska fattigdomen gjorde dock att ojämlikheten ökade. Under 1980-talet stagnerade ekonomin och ojämlikheten fortsatte att öka.
Demokratiseringen 1985 tog några år på sig att få effekt, men i början av 1990-talet började ekonomin växa kontinuerligt igen. Mellan 1994 och 2010 har ekonomin dock inte vuxit snabbare än med 3,3 procent per år . Men tack vare fattigdomsbekämpningsprogrammen har resurserna använts så att ojämlikheten minskat snabbt.
Kanske är det ingen nyhet att latinamerikanska militärdiktaturer låtit bli att prioritera de fattiga. Men det är ändå intressant att en väl fungerande latinamerikansk demokrati kan åstadkomma det som revolutionärer alltid misslyckats med, att förena tillväxt med jämlikhet.
—–
Siffrorna kan hämtas hos på IPEA som har mängder av offentlig statistik lättillgänglig. Gini-koefficientsiffrorna har kompletterats med siffror från Fundacão Getúlio Vargas.
(Gini-koefficient = mått mellan 0 och 1 på hur inkomsterna fördelas i ett land. Ju närmare 1 desto ojämlikare inkomster.)
Det senaste året har det tidigare så mossiga Utrikespolitiska institutet putsat upp sin informationsverksamhet betydligt. Fult har blivit snyggt. Och plötsligt lockar klassiker som Världspolitikens dagsfrågor och Internationella studier på ett helt annat sätt. Hemsidan har dessutom fått en blogg.
Idag har jag fått förmån att skriva om narkotikakriget i Latinamerika och att det är den internationella förbudspolitiken som är skurken. Läs här Våld i narkotikans spår.
Mycket av bakgrunden finns även i min artikel i antologin Bistånd är politik! från tidigare i höstas.
Om drottning Silvia är den mest kända svensken i den mediekonsumerande medel- och överklassen i Brasilien så är Gunnar Vingren och Daniel Berg de kändaste svenskarna bland de frälsta massorna i Brasiliens favelor. Vingren och Berg, anyone?
Min recension av Kajsa Norells utmärkta Halleluja Brasilien! som handlar om hur Vingren och Berg grundade den kanske största frikyrkan i Brasilien har precis publicerats i UNT.
En av de tankar som slog mig hela tiden när jag läste var att den svenska stoltheten över att vara världens mest sekulära land, gör att det stora inflytande som svenska missionärer har glöms bort, eller petas undan i historieskrivningen.
Kajsa Norell har ett omfattande kapitel om pingströrelsen i den före detta favelan Estrutural i utkanten av Brasilia, som jag också skrivit om. När jag intervjuad en polis där i våras och presenterade mig svarade han snabbt: “Sverige! Vad roligt, jag är med i en kyrka som grundades av Örebromissionen.”
Uppdatering 9/1 2012: Idag recenserar även DN boken.
Den här texten publicerades i antologin Bistånd är poltik!. Huvudargumentet är att det behövs en ny narkotikapolitik i Sverige och EU som tar i hänsyn till de konsekvenser som den internationella förbudspolitikn för med sig i Latinamerika, Västafrika med flera regioner i världen.
Uppdatering 20 maj 2012: Idag skriver folkhälsominister Maria Larsson: “Fattigdomsbekämpningen [ska ligga] i linje med de narkotikapolitiska målen.” Det är precis tvärtom.
Latinamerika och kriget mot narkotikan
Det är inte så att Estrutural styrs av kriminella gäng, men kriminaliteten i området har med narkotikan att göra, inget annat. Det berättar alla jag talar med – polisen, kyrkorna, folkrörelserna – i den före detta favelan Estrutural, med 48 000 invånare utanför Brasiliens huvudstad Brasilia.
En av poliserna säger – efter att först ha tittat sig över axeln – att de som säljer sällan lämnar området. Köparna kommer hit. Mest köper de crack och marijuana, ibland kokain. Skottlossningar är vanliga och leder till minst ett mord i veckan.
Men samma personer säger också, att vore det inte för narkotikan skulle Estrutural kunna fortsätta på den väg mot ekonomisk och social utveckling som inleddes när området erkändes som lagligt bostadsområde 2004. Tillväxten och fattigdomsminskningen i marginaliserade stadsdelar i Brasilien och andra delar av Latinamerika har skapat en helt ny optimism på kontinenten. Men inget undergräver optimismen lika effektivt som våldet och kriminaliteten.
I Brasilia – som ändå är Brasiliens tryggaste storstad – mördades 427 personer under de första åtta månaderna 2010. (I Sverige, med nästan fyra gånger så många invånare, begicks ca 90 mord och dråp per år under 00-talet 329 mord under hela 2010.) Narkotikahandeln är inte ansvarig för alla, men ju fattigare ett område är desto mer är våldet kopplat till narkotikahandeln. I rikare områden handlar problemen mer om rån och kidnappningar.[1]
Under samma period beslagtog polisen i Brasilia 1746 handeldvapen, 726 kilo marijuana och 125 kilo kokain, crack och kokapasta.[2] Det är osäkert vad narkotikabeslagen säger om hela marknaden, men de berättar något om storleken på den. I Brasilien kostar ett gram rent kokain kanske 150 kronor på gatan. Ett beslag på 10 kilo innebär alltså en förlust på 1,5 miljoner kronor. Och ändå kan man vara säker på att verksamheten är lönsam. För narkotikahandeln ökar.
Lönsamheten på en illegal marknad leder alltid till att aktörerna tar till olagliga medel för att vinna. Men narkotikaintressena utnyttjar också cyniskt de mjuka delarna i den brasilianska lagstiftningen, som finns till för att skydda barn och ungdomar. Till exempel kan barn under 18 år inte arresteras eller dömas i en rättegång. Därför används just de som fotsoldater. Enligt organisationen Observatorio de favelas består hälften av dem som står för våldet i favelorna av barn under 18 år. Och så fungerar det på många platser i Latinamerika. De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens bland ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. I El Salvador, som ligger högst, mördas 92 ungdomar per hundra tusen, i Colombia 73, Venezuela 64, Guatemala 55 och Brasilien 52.[3]
Narkotikahandelns storlek och våldet som följer i dess spår leder nu allt tydligare till att hela stater förstörs inifrån. Den mexikanska regeringens krig mot narkotikaintressena och deras interna strider har sedan december 2006 lett till att 40 000 människor dött. I en intervju med The Economist 2009 förklarade Mexicos överåklagare att hans mål inte längre är att stoppa narkotikahandeln. Målet är istället att “ta tillbaka den ekonomiska makten och vapnen som kriminella grupper har skaffat sig de senaste 20 åren, att ta ifrån dem deras kapacitet att undergräva institutioner och utmana statens våldsmonopol.”[4]
Detta borde narkotikapolitiken i Sverige också handla om. Hur kan man flytta de enorma vinsterna i narkotikahandeln bort från kriminella organisationer?
Men vad har detta med svensk biståndspolitik att göra?
Min UNT-krönika om det argentinska valet förra helgen handlar om en opposition i kris. Å ena sidan för att peronismen har ett så starkt grepp om den argentinska identiteten, å andra sidan för att oppositionen har ett så dåligt track record.
A couple of months ago I travelled through the south-western part of Amazonia writing an article about the drought that hit the region in 2010. The article was published in Stockholm Waterfront No. 2 2011 a couple of weeks ago. You can access the original article here (pdf) or read it below. You will find links and sources used in the article under my blog category Skogens framtid
Water is scarce in many parts of the world, but maybe more surprisingly in an area where the Amazon River’s main tributaries pass through. Swedish journalist Erik Jennische went to the area to experience the recent drought himself on behalf of the Stockholm Water Front.
“We had to buy water to drink, and even to wash ourselves with for several months during the drought last year”, taxi driver Adenir said, driving through central Rio Branco, the capital of the Brazilian state of Acre in the south western part of the Amazon basin.
The drought between July and October 2010 was considered the worse ever, covering 57 per cent of the Amazon region compared to the drought of 2005, then called “the drought of a century”, which barely covered 37 per cent of the same area. The water level of Rio Negro, the Amazon main tributary, reached a record low of 13.6 metres outside Manaus in October 2010, at least four metres below average. A year earlier, when the region suffered some the worst floods ever, the river reached 29.8 metres.
Northern Mato Gross, another state covered partly by the Amazon rain forest, suffered 110 days without rain.
The consequences of the drought were severe all over. Villages and small cities along the rivers found themselves isolated for weeks. The government of the Amazon state reported having distributed 600 tonnes of food. And nearly half the municipalities along the rivers declared a state of emergency, affecting 62,000 people.
Upptäckte just att min krönika i UNT om borgerlighetens ointresse för Latinamerika publicerades häromdagen. Här är den!
Det är svårt att mäta ointresse vetenskapligt, men upp med handen den borgerliga partisekreterare som kan säga “Mitt parti har studerat och tagit intryck av det positiva som hänt i Latinamerika de senaste 20 åren.”
Ointresset för Latinamerika har flera orsaker. Viktigast är kanske att det har varit svårt att å ena sidan ta ställning för USA politik i Efterkrigseuropa, i Mellanöstern och på Balkan, och å andra sidan ta avstånd från USAs stöd till militärdiktaturer i exempelvis Chile, Guatemala och Nicaragua.
Klockan fem i eftermiddag landar Fredrik och Filippa Reinfeldt i Brasilia. Det Brasilien de besöker växer just nu mycket snabbt, och kraften i tillväxten kommer av konsumtionsmarknaden. En av dem som upptäckt möjligheterna i detta är den tidigare fotbollsstjärnan Ronaldo, som precis lanserat sitt marknadsföringsbolag för sportprodukter. Jag skriver om detta i dagens UNT.
Länkar till artikeln: Läs mer om Ronaldos bolag i Financial Times blogg Beyond brics, om flygmarknaden och internet på regeringens blogg och om fattigdomsminskningen på min blogg.
Nyss var jag med i Studio Ett för att diskutera Fidel Castro med Sven Britton. Det kändes verkligen som en tidlös diskussion. Man får väl ändå säga att Britton är imponerande duktig på att undvika att ta intryck av vad numer de allra flesta ser när de besöker Kuba.
Nedan följer några snabba anteckningar jag gjorde inför programmet.
Bloggaren Yoani Sanchez twittrade igår att systemet på Kuba är som ett fallfärdigt hus i Gamla Havanna. En dag tar knycker någon en skruv från dörren, och så faller hela huset ihop.
Kuba på 50-talet
När Castro tog makten 1959 hade Kuba högre BNP per capita än Spanien, Portugal, Grekland, som också var diktaturer. 1950 hade Kuba 3 390 dollar i BNP per capita. 1998 hade den dock fallit till 2 164 dollar på Kuba, medan den mer än femdubblats i de andra länderna. Revolutionen hade kunnat gå en annan väg om Castro hade velat. Han hade kunnat infria löftena om demokrati som han gav under kriget.
Barnadödligheten före ett års ålder var 1958 33,4 per tusen barn på Kuba och redan då lägst i hela Latinamerika. 1954 var barnadödligheten högre i Frankrike än på Kuba, hela 41,9 per tusen barn, i Japan 48,9 och i Italien 52,8. I början av 90-talet var motsvarande siffror: Kuba 9,9, Frankrike 7,0, Japan 4,0 och Italien 8,0. Det är inte barnadödlighetens minskning som imponerar, utan katastrofen i den kubanska ekonomin som gör att man måste börjanjämföra med de fattigaste länderna i världen.
Läkartätheten på Kuba var i början av 1950-talet högre än i Sverige. Det genomsnittliga näringsintaget på Kuba hade minskat 1950 och 1990-talet. Det är inte många länder i världen som kan visa upp det.
Castro i Latinamerika
Under 60- och 70-talen, när nästan alla latinamerikanska länder under långa perioder styrdes av militärdiktaturer, så blev Fidel Castro och den kubanska revolutionen den uppenbara motkraften. För dem som led under förtrycket här blev Fidel deras fiendes fiende, och därmed deras vän.
När demokratiseringen satte igång igen i Latinamerika på 1980-talet så behöll många i den politiska vänstern sin beundran för Kuba, men sedan dess har de visat i handling – om än inte alltid i ord – att det kubanska systemet inte leder till framtiden.
Chavez i Venezuela och Morales i Bolivia – som väl är de största castroiterna på kontinenten – har ändå ljusår kvar till det förtryck som varit på Kuba i mer än 50 år.
Totalitära system
Varje totalitärt system börjar med en period av terror och total rättslöshet. Alla oppositionella rensas ut genom avrättningar, fängslanden eller påtvingad exil. När skräcken har satt sig bygger man en ny politisk struktur som reglerar förtrycket.
Det var precis vad som hände på Kuba. Den första konstututionen skrevs inte förrän i början av70-talet, Kommunistpartiet hade sin första kongress 1975. Innan dess fanns det inget regelverk som gjorde att människor visste vad man fick göra.
Det sägs i Sverige att man visste inte
Arne Thorén gjorde ett fantastiskt radioporträtt av Castro 1961. Där han berättar hur Fidel tror sig vara Vasa, Washington, de Gaulle – världens alla frihetshjältar på en gång och lite till. Dessutom berättade Thorén han om den 541a avrättningen, och tusentals politiska fångar.
Uppdatering 27/4 2011
Eva Belfrage på Cuba Democracia y Vida skrev en hård kritik av Studio Ett på Second Opinion efter programmet.
Min krönika i UNT i lördags handlar om den tidigare favelan Estrutural, som numer är en stadsdel i Brasilia, och om det brasilianska socialbidraget Bolsa Familia. Estrutural ligger en kvart väster om centrala Brasilia precis i kanten av stadens soptipp.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Google maps foto över Estrutural är dock mycket gammalt. Nu finns det gatsten och asfalt på gatorna. Det går snabbt när det sätter igång. Länkar till krönikan:
-Världsbanken om Bolsa Familia.
-Brasiliens regeringsblogg beskriver förändringarna i Bolsa Familia.
-Jag har tidigare skrivit om den brasilianska regeringens öppenhetsportal.
(Denna artikel publicerades i UNT 10/1. Dock ej på nätet)
“Det finns i dagsläget ingen som säger att vi kommer att lägga ut våra databaser externt”, svarar redovisningschefen när jag frågar om inte Uppsala kommun kunde lägga ut ekonomisystemet på hemsidan så att alla som vill kan se hur kommunen använder skattebetalarnas pengar.
Mejlkonversationen med kommunen är effektiv och jag hamnar snabbt hos rätt person. Medborgarvänligt i högsta grad. Jag hittar också PDF-filer med årsredovisningar och statistik på hemsidan. Men om jag vill titta efter djupare, kontrollera utgifterna i samband med bygget av den nya Centralstationen till exempel, tar det stopp.
Hos organisationen Contas Abertas – Öppna konton – här i Brasilia, står däremot Gil Castello Branco och visar på projektorbilden att vi nu är inne i presidentadministrationens konto i statens bokföringssystem. Han pekar på dagens utgiftsposter, vem som har bokfört vad och hur mycket varje inköp har kostat.
Några timmar tidigare har till exempel användare “Marcos”, som även identifieras med personnummer, bokfört inköp av 50 färgpatroner till faxar och kopieringsautomater för 2 850 reais. “Inget underligt med det”, förklarar Castello Branco. “Jag vill bara visa vilka möjligheter vi har till kontroll.”
Contas Abertas fick inloggningsuppgifter till statens bokföringssystem från några parlamentariker 2005 för att kunna hjälpa till i arbetet mot korruptionen. Men sedan i maj i år finns samma siffror på regeringens “Öppenhetsportal”. Vem som helst kan där se statens alla utbetalningar direkt när de bokförs.
Organisationen har ett halvdussin journalister som granskar olika delar av bokföringssystemet och producerar nyheter på löpande band. De hjälper också andra journalister som får tips, eller håller på med något grävarbete att undersöka hur statliga pengar har hanterats.
I en av höstens undersökningar skärskådade Contas Abertas till exempel de tre statliga program som arbetar med flygsäkerheten i landet. Trots att det bara var två månader kvar på året, hade endast hälften av de budgeterade pengarna använts. Det är ett problem både för att inrikesflyget är en av de största utmaningarna inför fotbolls-VM 2014, och för att myndigheter som har för mycket pengar kvar i slutet av budgetåret gör av med dem på fel saker.
“Vi har ingen politisk koppling”, förklarar Castello Branco. “Vi är en del av det civila samhället. Mer öppenhet kring de offentliga resurserna leder till bättre kontroll, vilket gör att pengarna kan användas till det som är viktigt. Och som du ser har vi, precis som alla myndigheter, en brasiliansk flagga här på kontoret. Vi visar med den att vi också arbetar för Brasilien, och att vi inte är statens motståndare.”
När ska Uppsala kommun ge Uppsalaborna samma möjlighet? Om det nu är tekniskt möjligt borde skattebetalarna kunna följa hur deras pengar används.
Fick nyss möjlighet att berätta lite om morgondagens presidentinstallation på P1 morgon. När jag åkte genom centrum för några timmar sedan var det fullt ös i förberedelserna: Brasilianska flaggor, matstånd, musikscener, publikläktare, bajamajor, teve-bussar. Förhoppningen är att det ska vara fullt med folk som tittar. Men vi är mitt i regnperioden. Dessutom sker hela det officiella nyårsfirandet ikväll på samma ställe.
Hela evenemanget börjar kl 14.30 på nyårsdagen. Dilma Rousseff kommer att åka från katedralen i centrala Brasilia till kongressen i en öppen Rolls-Royce som den engelska drottningen 1953 donerade till dåvarande presidenten Getulio Vargas. Under repetitionerna läckte bilen olja, och hade några andra mindre problem, som förhoppningsvis inte skapar onödig dramatik.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Säkerhetspådraget är stort och det har varit flera intressanta konflikter mellan olika delar av polisen och militären om vem som ska ansvara för vad. Dilma har i alla fall krävt att de sex poliser som springer längs bilen som hennes närmaste skydd är kvinnor.
Kortegen går till kongressen, där hon svärs in som president, och håller ett tal. Det var här som Lula när han installerades 1 januari 2003 lovade att när han slutade som president skulle alla brasilianare kunna äta tre mål mat om dagen. Jag vet inte om han har kommit hela vägen, men nära är det.
Kortegen går sedan vidare till regeringspalatset som ligger precis bredvid. Lula tar emot och Dilma håller ett tal till människor som har samlats på det enorma torget framför. Sedan är det dags att träffa alla de internationella stats- och regeringschefer som har kommit på besök. Först ut är tydligen Hugo Chavez.
Min krönika i UNT inför installationen av Dilma Rousseff som Brasiliens president publicerades idag. Även Henrik Brandão Jönsson och Magnus Linton har i dagarna skrivit om vad det innebär när världens kanske populäraste president avgår och en relativt okänd kvinna tar vid.
Uppdatering: Här är UNT-artikeln med länkar
I ett land där hälften av 15-åringarna som går i skola knappt kan läsa, tänker man att utbildningspolitiken skulle vara i centrum när Dilma Rousseff förbereder sig inför presidentinstallationen här i Brasilia den 1 januari, men inte.
Continue reading
