Category Archives: Sverige

Hbtq-rättigheter och narkotikalegalisering kommer som laviner

Under några år i början av 1990-talet förändrades synen bland svenska ungdomar på hbtq-personers i lavinartad hastighet. Frågorna som diskuterades var äktenskap och adoption.

Jag har inget annat belägg för förändringen än minnet av ett antal valkampanjer i svenska skolor. I valet 1988 var frågorna tabu och därför en utmaning att driva. 1991 hade diskussionen lossnat och skapade roliga diskussioner. 1994 var de flesta eleverna i skolorna redan blasé, suckade och tänkte att “hur kan detta vara ett problem”. 1998 var det inte längre en fråga.

Anledningen till lavinen var att den värld motståndarna till förändringen pratade om, inte längre fanns kvar i svenska skolor. Detta betyder inte att de individuella fördomarna också försvann, eller att det plötsligt blev enkelt att komma ut. Det var det politiska motståndet som rasade samman.

I en mycket intressant artikel i Gallup times om amerikanarnas förändrade syn på legalisering av marijuanabruk jämför man nu just med förändringen i synen på samkönade äktenskap:

The movement to legalize marijuana mirrors the relatively recent success of the movement to legalize gay marriage, which voters have also approved now in 14 states. Public support for gay marriage, which Americans also overwhelmingly opposed in the past, has increased dramatically, reaching majority support in the last two years.

När jag var med i Global Bars panel om narkotikapolitik i tisdags kändes det mycket riktigt som i valkampanjerna på 1990-talet. Det var lätt att prata om behovet av förändring. Folk nickade när man sa något klokt. Förbudsivrarna snubblade på argumenten och såg nakna ut när de märkte att deras världsbild inte alls delades av församlingen.

Så om ni undrar när lavinen kommer så är det nog ganska snart.

Americans' views on legalization

 

 

 

 

 

 

 

 

Americans' view on gay marriage

Etiketter till bloggar.se: ,

Kan inte få bokmässan ur huvudet

Snart är det dags. Har inte varit på bokmässan på flera år. Ska dessutom för första gången få presentera en egen bok. Ser mycket fram mot det hela. Jag kommer att delta i ett seminarium på Internationella torget och i ett i Omvärldens monter. Det senare precis efter Martin Schibbye och Johan Persson. Så kom i god tid!

Erik Jennische på bokmässan 2013

Etiketter till bloggar.se:

Det är ju bara för journalisterna att titta efter

Få delar av den svenska demokratin skapar så mycket självgodhet som offentlighetsprincipen.  “Den är världens äldsta!” “Sverige är världens öppnaste!” Långt upp i tjugoårsåldern trodde jag att vi inte hade någon korruption i Sverige. “Det var ju bara för journalisterna att titta efter”, kunde jag svara när någon utomlands ifrågasatte mig.

Internetworld 3:2013Naiviteten försvann förvisso, men jag kollade aldrig efter själv. Tills jag började skriva det reportage om den brasilianska öppenhetspolitiken som finns i senaste numret av Internetworld (3/2013)Reportaget behandlar bland annat den brasilianska lag som sedan 2009 tvingar staten, delstaterna och kommunerna att ha så kallade öppenhetsportaler där de i realtid redovisar alla utbetalningar som genomförs så att journalister och andra ska kunna granska ordentligt. Jag kände mig tvungen att jämföra.

En av de organisationer som använder informationen i öppenhetsportalerna är Contas abertas. Under 2012 undersökte de bland annat korruptionsaffärerna kring företaget Delta Construções. Huvudanklagelsen var att Delta tack vare många och goda politiska kontakter på såväl delstatlig som federal nivå vunnit upphandlingar för många miljarder kronor. 

En av Contas abertas utredare tog sig en eftermiddag och gick igenom de 27 delstaternas öppenhetsportaler. På 15 av dem kunde man söka på mottagare av utbetalningar, och på 10 av dessa hittade han att Delta under 2011 fått sammanlagt 520 miljoner reais i betalt för olika tjänster. Till och med i april 2012 hade sex delstater upphandlat för ytterligare 19 miljoner reais.

När jag intervjuade Contas Abertas chef Gil Castello Branco var han upprörd. 12 av de 27 delstaterna följde inte lagen. Det var omöjligt att söka på mottagare av betalningar i deras portaler.

När jag själv gick in på det federala distriktets öppenhetsportal för att kolla hur man gjorde, hittade jag snart sökrutan “mottagare” och sökte på Delta. Snabbt hittade jag att företaget till och med i mitten av juni 2012 hade fått 27 525 000 reais betalt för olika tjänster, samma siffra som Contas abertas hittade. Alla utbetalningarna fanns noggrant redovisade.

Men så bestämde jag mig för att undersöka hur mycket tjänster Stockholms läns landsting och Uppsala kommun köper. Debatten hade ju gått hög hela det senaste året om vårdföretagen. Jag testade Carema och Aleris, som har tiotals vårdcentraler, specialistmottagningar med mera i Stockholms län, och Attendo som driver flera äldreboenden i Uppsala kommun. Jag hade precis två veckor kvar till dead line.

På Stockholms läns landstings hemsida gick det inte att se hur mycket skattebetalarna betalade till Carema eller Aleris, och årsredovisningen för 2011 nämnde dem inte ens. (Årsredovisningen för 2012 gör det inte heller). Uppsala.se gav mig inte heller vad jag ville ha. I årsredovisningen för 2011 nämndes Attendo bara i listan över utförare med avtal på mer än 1 miljon kronor. Mer än så fick man inte veta. (Årsredovisningen för 2012 har ännu inte publicerats.)

Jag får väl fråga, tänkte jag, och mejlade pressavdelningarna för att få en lista på utbetalningarna som gjorts till de tre företagen under 2011 och 2012.

Efter en dryg vecka, och en mejlkonversation som involverade minst fyra personer på Uppsala kommun, fick jag till slut ett utdrag ur huvudboken som visade att kommunen 2011 betalat drygt 107 miljoner kronor till Attendo. När jag frågade om denna siffra fanns i bokslutet eller någon annanstans, så att jag kunde kolla att den stämde, fick jag veta att “i årsredovisningen görs ingen särredovisning till vilken leverantör utbetalning skett.”

Hos Stockholms läns landsting bollades jag vidare från den ena till den andra och fick en dag före det att jag skulle skicka artikeln svaret: “De som hanterar din förfrågan hos LSF Ekonomi undrar om du kan specificera dig lite – t.ex. vilka bankkonton det handlar om. [...] Eftersom det är en ganska omfattande förfrågan kan det ta lite tid.”

Min diskussion med Stockholms läns landsting fortsatte trots att jag redan levererat artikeln. Först fick jag ett mejl med summorna nedskrivna rakt av, utan någon som helst hänvisning. Efter ytterligare några mejl fick jag så uttdrag ur förvaltningens ekonomisystem. När jag frågade om man kunde se slutsumman på kontona i årsredovisningen fick jag veta att de inte särredovisades.

Varken Uppsala kommun eller Stockholms läns landsting lyckades alltså på flera veckor ge mig trovärdiga svar på hur mycket de köpte tjänster för av två av sina största utförare. När de väl skickade utdragen ur sina ekonomisystem, visade det sig omöjligt att kolla att slutsummorna stämde. De hade alltså enkelt kunnat deleta några rader innan de skickade dem till mig. Det hade varit omöjligt att upptäcka. Jag vet förstås inte om det faktiskt hade begåtts några fel. Men jag vet att offentlighetsprincipen bara var en bluff.

Och ännu värre blev det med tanke på att Caremas olika verksamheter i Stockholm varit i hetluften i ett helt år, och att ingen journalist hade frågat landstinget hur mycket pengar det faktiskt handlade om. För i så fall hade förvaltningen bara kunnat skicka de uppgifterna vidare till mig. Men kanske är det värsta av allt, att alla de journalister som dag efter dag kämpar med att få ut information från svenska myndigheter inte gör en skandal av att det är så svårt. De borde uppmärksamma att såväl lagstiftning som rutiner är uråldriga. De borde kräva att Sverige lärde av Brasilien.

Är det självgodheten som förblindar?

 

Här finns mejlkonversationen med SLL och de fyra utdragen ur ekonomisystemet (Carema-LSF-20112012.xlsx, AlerisLSF 2011,2012, Aleris HSF 2011, 2012, _Carema HSF 2011, 2012). Utdraget ur Uppsala kommuns huvudbok finns här.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Stockholm har glömt Karl Staaff

Karl Staaff, den svenska demokratins främste bannérförare, har en mycket liten och obetydlig park uppkallad efter sig i Stockholm. Den är så obetydlig att den inte ens finns på stadens officiella karta, inte heller på Eniros karta, eller på Google maps. Parken finns inte heller nämnd på stockholm.se såvida man inte stavar fel.

1921_Karl-Staaff-5413_lEftersom jag alldeles nyligen fick ett mycket generöst stipendium av Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål, för att översätta min bok om kubanska demokratiaktivister, så tänker jag att det är min uppgift att uppmärksamma stadens politiska folkbildare, Madeleine Sjöstedt och Lotta Edholm, på att vi inte bör glömma bort våra egna.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Releasekalaset på film

I måndags var det releasekalas för Måste få polisen ur huvudet. Silc förlag hade slagit på stort, och det kom mer folk än jag kunnat förvänta mig. En fröjd!

Min kusin Andreas filmade först Silcs ordförande Lennart Nordfors utfrågningen av mig.

Och sedan det anförande som den kubanske oberoende journalisten Roberto de Jesús Guerra från Hablemos Press gjorde.

Etiketter till bloggar.se:

Ta-debattismen och ta-avståndismen och vilka värden jag tänker hålla fast vid

Även om det inte är helt tydligt, så känns det ändå som att lägret bakom ta-debattismen med rasister, samtidigt hävdar ta-avståndismen när det gäller islamister, och vice versa.

Från andra sidan jorden kan man inte tro annat än att de senaste veckornas debatt om rasismen, islamismen och den svenska politikens förhållningssätt, är en del av en formativ process. Något håller på att förändrats. Och inte till det sämre.

Bästa Beatrice och Jonas, min vän flyttade debatten bort från kravställande och signalpolitik, till frågan om vilken analys av samhället som bäst beskriver verkligheten. Omar Mustafas vecka i partistyrelsen kom sedan att göra mer för att sätta ljuset på rädslan för islam än hundra muslimska förbund lyckats med på 20 år.

Detta brutala uppvaknande är antagligen orsaken till förvirringen bland journalister och politiker.     Tänker därför att det är viktigt att definiera vilka centrala värden jag tänker hålla fast vid när vinden river runt i det politiska medvetandet.

1. Jag tar avstånd från åsikter inte från personer. Jag pratar därför med vem jag vill, och låter inte bli att bjuda in intressanta personer till konferenser, samtal, debatter bara för att de på andra områden har otrevliga åsikter.

2, Det viktiga för mig är att i första hand vinna stöd för positiva, liberala, generösa värden, inte  förkasta andra. Om jag redan står för något positivt, är det sannolikare att min kritik av det negativa fäster.

3, Det centrala motivet för den ideologiska diskussionen är att politiken ska styras av dessa positiva, liberala och generösa värden, inte att bekämpa de avskyvärda värdenas representation i valda politiska församlingar.

4, Det är rätt att vägra debatten om själva dagordningen innebär en seger för intoleransen. Det är däremot rätt att ta debatten om det finns förutsättningar för att styra den i en för mig positiv rikning.

Men dessa är förstås inte skrivna i sten. De kan komma att modifieras eller utökas med tiden. Med- och mottargument mottages tacksamt.

Etiketter till bloggar.se:

Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Visst har Johan Norberg rätt om Hugo Chávez arv. Det är inte Venezuela som inspirerar i dagens Latinamerika. Men vad ska vi i Sverige dra för lärdomar av det? För det är ju också sant att stödet för Chávez genom åren var stort. Trots mediokra resultat vann han det ena valet efter det andra. Minskad fattigdom vs. folkligt deltagande, vilket är viktigast? Och för vem?

Johan Norbergs svar på Kajsa Ekis EkmanNär Kajsa Ekis Ekman först gjorde sig till uttolkare av vad det venezolanska Folket vill, och därmed satte sig på nära hälften av medborgarna som ville något annat, och Johan Norberg sedan skrev att majoriteten av venezolanerna för sitt eget bästa borde velat något annat, blev debatten om Venezuela bara en spegelbild av den svenska inrikespolitiken. Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Men det går inte att förstå den latinamerikanska politiken utifrån det perspektiv som präglar den svenska. I Latinamerika handlar politiken inte om hur fulla burkarna med tillväxt, frihet, jämlikhet och hållbarhet ska vara. Här finns ingen debatt med genomslag i befolkningen där den egna regeringens resultat utvärderas i relation till andra regeringars.

Den latinamerikanska politiken – om man nu ändå försöker sig på en generalisering – handlar istället om vilken relation staten har till medborgarna. Ser staten medborgarna eller inte? Upplever medborgarna att staten är positiv för dem eller inte? Den vinner som upplevs som mest trovärdig i sin beskrivning av vad han eller hon kan göra för medborgarna med statens resurser. Trovärdighet skapas sedan inte sällan med en grov nationalistisk och populistisk retorik, Chávez bästa gren.

När demokratiseringen satte igång på allvar på 1990-talet vann därför den mer eller mindre populistiska vänstern snart makten i det ena landet efter det andra. Inte för att de politiska programmen hade någon egentlig substans, eller för att politikerna hade meriter att falla tillbaka på. Utan för att det inte fanns några politiska alternativ med trovärdighet.

De som sade sig stå för liberala idéer om frihandel, marknadsekonomi, globalisering och en begränsad stat, kunde inte svara på medborgarnas fråga om “vad ger det oss?”

Trots faktumet att regleringar, protektionism, statliga monopol och bisarr arbetsrätt under såväl militära som demokratiska regeringar hade förstört förutsättningarna för fungerande ekonomier, var det väldigt få medborgare som upplevde att staten var för stor. För de flesta hade staten för liten närvaro i deras liv. Skolorna, vården, säkerheten, pensionerna och så vidare var undermåliga.

Men det är också medborgarnas perspektiv som är poängen med demokratiseringen, att politiken inte ska styras utifrån några förment objektiva kriterier om vilka politiska åtgärder som levererar mest – ett perspektiv som såväl Johan Norberg som Kajsa Ekis Ekman förfäktar – utan utifrån de kriterier som medborgarna själva värderar högst.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Bebo Valdés död i Stockholm, ¡Viva Bebo!

Sedan 1960-talet har den kubanske jazz-pianisten Bebo Valdés bott i Stockholm. Nästan ingen har brytt sig. I Miami däremot, och i resten av latino-musikvärlden, har han varit en ikon i decennier. Idag, 22 mars, dog han 94 år gammal, och mycket riktigt uppmärksammades det i Miami först. Det är just nu förstanyhet på El Nuevo Herald. De svenska tidningarna har ännu inte vaknat.

Jag har svårt att tänka mig en enda annan anledning till att Bebo Valdés inte har kramats ihjäl av den svenska kultureliten, än att han var en benhård Castro-kritiker. Han vägrade åka tillbaka till Kuba innan bröderna Castro var borta från makten. Precis som Celia Cruz fick han aldrig chansen. Finns det ett värre omdöme om en regering än när landets främsta konstnärer vägrar att ens besöka-landet?

YouTube Preview Image

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Dårarnas parad blir bara längre och längre

Först var det Kalle Holmquist om Hugo Chávez som frihetshjälte, sedan  Kajsa Ekis Ekman om “ni borgare pissar på Hugo Chávez”, efter det Ulrika Kärnborg om Sverige som nyliberal nattväktarstat och nu – tataaa – Christoffer Hurtig, Ung vänsters ordförande i Luleå. Är toppen nådd?

Christoffer Hurtigs hot

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba - som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Granma: De arresterade aktivisterna arbetar för USA – snart kommer boken 2

Idag för tio år sedan förklarade det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, att de demokratiaktivister som just höll på att arresteras arbetade för USA och att de snart skulle ställas inför rätta. Två veckor senare dömdes 75 av dem till 1456 år i fängelse, 19 år i snitt.

Den 3 april i år – på tioårsdagen av rättegångarna – utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om KubaSilc förlag.

I boken beskriver jag hur rättegångarna gick till, och analyserar domsluten mot det tjugotal aktivister som dömdes i Havanna för att ta reda på vad de verkligen hade gjort.

Etiketter till bloggar.se: ,

Tio år sedan arresteringsvågen på Kuba – snart kommer boken

Demokratirörelsen på Kuba hade aldrig varit starkare än idag för tio år sedan. Men på eftermiddagen den 17 mars 2003 knackade den kubanska polisen på dörren hemma hos oppositionspolitikern Osvaldo Alfonso Valdés.

Måste få polisen ur huvudet

Tolv timmar senare tog de honom och allt hans arbetsmaterial med sig till säkerhetspolisens häkte. Under dagarna som kom arresterades ytterligare ett 80-tal aktivister. Der var den största samlade attacken på demokratirörelsen på decennier.

Den 3 april utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, om vad som hände efteråt.

Jag intervjuar demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Min förhoppning är att hitta svaret på varför bröderna Castros makt varat så länge, och vad som händer sen.

En av dem jag intervjuar är Osvaldo Alfonso, som sedan några år bor i Stockholm och arbetar på tidskriften Miscelaneas de Cuba.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kajsa Ekis Ekman = venezolanska folket

Viljan att göra Latinamerika till en spelplan för den svenska politiska debatten, som Kajsa Ekis Ekman gör i dagens DN, har långa rötter.

A woman holds an image of Venezuela's President Hugo Chavez as peopleMånga ville se en välfärdsstat på Kuba, när Fidel Castro la grunden för totalitarism. Andra ville se amerikansk imperialism i Argentina, när militärerna anföll USA:s närmsta allierade med hjälp av Kuba. Några såg liberala reformer i Chile, när goda liberaler sattes i finkan eller avrättades. Vissa hoppades att det var frihandel som satte igång tillväxten i Brasilien, när det var den interna konsumtionen som tryckte på gasen för utvecklingen.

“Hur kommer det sig, ni borgare som nu snörper på munnen?, skriver Ekis Ekman om “borgarnas” slutsatser av Hugo Chávez död: “Ni låtsades plötsligt ha skaffat er empati för Venezuelas folk, men ni lyssnade bara på överklassen.”

Well, i presidentvalet i höstas fick oppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski 44 procent av väljarna. Om den venezolanska överklassen bestod av 44 procent av befolkningen skulle de svenska “borgarna” vallfärda till Venezuela för att studera hur Chávez gjort. Ekis Ekman skulle stanna hemma eftersom “överklass” är det värsta hon kan tänka sig.

Men svenska glasögon förblindar. Det går inte att förstå latinamerikansk politik med kategorier som “folket”, “eliten”, “borgarna” och “vänstern”. Även fattiga venezolaner kan vara emot Chávez, avsky despotismen, självgodheten, aggressiviteten, militariseringen. Och rika venezolaner kan verkligen uppskatta stora offentliga satsningar på vård och utbildning.

“Efter Simón Bolívars död hade Venezuela ingen röst”, skriver Ekis Ekman samtidigt som hon drar ned foliehatten långt över öronen. Anledningen till att hon inte hörde vad venezolanerna sa var att de pratade i mun på varandra. De har nämligen pratat och skrikigt och bråkat och kommit överens, precis som alla andra, sedan tidernas begynnelse.

Ekis Ekman hörde inget förrän någon gjorde sig till uttolkare av “folket”, och tog sig rätten att sammanfatta vad alla sa. Chávez hade inga problem med att ta på sig den rollen, och därmed sätta sig på alla dem som å ena sidan kände sig som en del av folket men å andra sidan inte tyckte som han.

I hyllningsfilmen nedan säger Chávez: “Yo no me pertenezco. Ya mi vida no es mi vida … Ya no soy yo. Soy un pueblo”. På svenska betyder det:

“Jag äger inte längre mig själv. Mitt liv är inte längre mitt liv … Jag är inte längre jag. Jag är ett folk”

YouTube Preview Image

Jag undrar vad Ekis Ekman skulle tycka om en svensk statsminister som gjorde samma anspråkslösa beskrivning av relationen mellan sig själv och sitt folk.

1960 skrev den amerikanske sociologen C. Wright Mills en bok med titeln:  Listen, Yankee: The Revolution in Cuba. Hela boken är skriven utifrån ett “Vi”, kubanerna, som riktar sig mot ett “Ni”, jänkarna. Författaren gjorde sig till uttolkare av “det kubanska folkets” åsikter om framtiden. Kanske är det världshistoriens mest misslyckade sociologiska verk. Men Kajsa Ekis Ekman har inget problem med att vara C Wright Mills främsta lärljunge.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Syriensolidaritet biter ABF i baken

ABF Stockholm drar öronen åt sig. Syriensolidaritet får inte vara med på Socialistiskt forum:

Vi har i det aktuella fallet inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för och kommer att uppmana arrangören av seminariet att dra sig ur Socialistiskt Forum då vi, ABF Stockholm, inte vill ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus.

Det är ju förstås glädjande att man ändrar sig. Men för bara några veckor sedan högtidlighöll man Che Guevaras dödsdag i finaste salen i hela ABF-huset tillsammans med Svensk-kubanska föreningen, öppna anhängare av den hänsysnlösa diktaturregimen i Havanna.

Men när jag då frågade ABF om den typen av arrangemang var ett problem, och enligt ABFs policy, svarade Mattias Vepsä på ABF att det inte var det, men att det är “Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål”.

Assads förtryck av demokratisträvandena i Syrien våren 2011, och som sedan utvecklades till fullskaligt krig, är förstås värre i siffror än totalitarismen på Kuba i dagsläget. Men Assad var inte nödvändigtvis värre än Fidel och Raul Castro för några år sedan. Problemet ABF måste hantera i denna situation är därför inte om just Syriensolidaritet ska vara välkomna att delta i ABFs arrangemang, utan om diktaturkramare i allmänhet ska vara det.

För det enda man kan säga säkert är att diktaturer föder våld, vilar på våld och använder våld. Och antingen bestämmer man sig för att alltid ta ställning emot dem som tycker att det är ok, eller så får man stå där med skammen när faktumet biter en i baken.

Uppdatering

Kollade nu programmet för Socialistiskt forum och ser att Svensk-kubanska föreningen är med och berättar att Kuba är “mest feministiskt i Latinamerika”, bah!

Etiketter till bloggar.se: , , ,

De försvarar sig bara

Just nu cirkulerar en bild på den förmodade räckvidden för Hamas raketer, och hur stor del av Israel den täcker. Slutsatsen är att landet måste ha rätt att försvara sig. Och så är det förstås. Men Gaza är ännu mindre, och borde därmed ha ännu mer rätt att försvara sig.

 

 

 

 

 

Men tror man att detta handlar om vem som har mest rätt att försvara sig så kommer man att behöva försvara sig i all framtid. Det handlar om att tänka om från början.

Etiketter till bloggar.se:

Palestina har presenterat sitt förslag till medlemskap i FN

I dagarna har Palestina presenterat sitt resolutionsförslag till FN angående den ansökan om medlemskap som man presenterade förra året. Nyckelmeningen är denna:

The General Assembly [...] Decides to accord to Palestine Observer State status in the United Nations system…

Mithchell Plitnick sammanfattar förslaget så här:

The resolution is extremely mild, calling for the State of Palestine to be accorded the same status in the GA as the Vatican has. It also calls for a two-state solution, the resumption of talks based on the relevant resolutions and past negotiations, and for the Security Council to consider “favorably” the application for full membership submitted last year.

Etiketter till bloggar.se: ,

Kuba, fattigdomen, barnadödligheten och lögnen

Vissa har en reflex när man diskuterar Kuba. Den kan till exempel lyda så här: “Kuba lyckades [fram till 80-talets slut] leverera en välfärd som de flesta andra latinamerikaner bara kunde drömma om, trots diktatur.”

Det skrev en person från ABF på min Facebook-vägg i en diskussion om det var rimligt att ABF tillsammans med Castro-kramarna i Svensk-kubanska föreningen högtidlighöll minnet av Che Guevaras dödsdag i helgen.

Men påståendet är propaganda, det har bara satt sig väldigt hårt i själen hos svenska revolutionsromantiker.

För att förklara. Det finns ingen välfärdsstatistik som den kubanska regeringen öser över den som lyssnar som siffrorna för barnadödligheten. “Jämför med Centralamerika! Kuba har till och med samma som rika länder i Europa”, säger de. Ok. Då gör vi det (igen).

Här är statistiken för barnadödligheten i Kuba, Honduras, Guatemala, Dominikanska republiken och Spanien (Bilden är från Gapminder World).

 

Som man ser så har Spanien och Kuba ungefär samma barnadödlighet vid 30-talets början. Men sen börjar inbördeskriget i Spanien och samtidigt genomför man ett antal sociala refomer på Kuba. Den kubanska barnadödligheten sjunker dramatiskt fram mitten av 1940-talet, sedan stannar utvecklingen av. Bland annat för att Batista tar makten i början av 1950-talet och Fidel Castro snart därefter inleder sin väpnade revolutionära kamp. Precis efter revolutionen 1959 kommer Spanien under Franco i kapp och går om.

Dominikanska republiken, Guatemala och Honduras har ett helt annat utgångsläge än Kuba och Spanien, som syns, men lyckas sedan 1960 ändå minska barnadödligheten lika snabbt eller snabbare.

Hur var det då med fattigdomen? BNP per capita är ett trubbigt mått, men nästan det ända som finns för att jämföra över tid.

 

Också här är utgångsläget på 1930-talet ungefär detsamma för Spanien och Kuba. Men sedan kommer kriget i Spanien, Kuba genomför klok politik, Batista, Castro och så revolutionen.

Precis efter revolutionen sticker så den spanska ekonomin under Franco iväg snabbt, men Kuba står still.

Anledningen är att den kubanska regeringen under revolutionens första decennium, alltså när Che Guevara fortfarande var aktiv på Kuba, förbjöd eller konfiskerade först alla utländskt ägda företag, sedan alla kubanska stor- och småföretag och 1968 – under den stora revolutionära offensiven – även de sista privata korvkiosterna, skoputsarna och barerna.

Några decennier senare tillhör Kuba samma kategori låginkomstländer som Dominikanska republiken, Guatemala och Honduras. Medan Spanien – trots dagens kris – tillhör världens rikaste.

Vilken slutsat borde då välfärdsintresserade folkbildare dra av detta, att den kubanska regeringen sedan revolutionen fört en framgångsrik välfärdspolitik, eller att man förstört den kubanska ekonomin?

Uppdatering 14/10 

Jag har fått en fråga om min tolkning av graferna är rätt eftersom de är logaritmiska och inte linjära. Här kommer därför samma grafer men med linjära skalor på axlarna. Min bild är inte att slutsatserna ovan är felaktiga. Eller?

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

ABF hycklar eller så tar de inte sina egna idéer på allvar

Man skulle kunna tycka att det är en perifer ideologisk strid, om det inte var så att 10 miljoner kubaner fortfarande lever under det förtryck som Che Guevara var med och skapade, och som han är en ikon för.

Svensk-kubanska föreningens och ABFs högtidlighållanden av Che Guevaras dödsdag i ABF-huset i Stockholm i går, och andra evenemang runt om i landet, är därför inget annat än ett hån mot de kubaner som inte har den yttrandefrihet och föreningsfrihet som är ABFs livsluft.

Vissa har hävdat att ABF inte har något ansvar för evenemanget, utan bara hyr ut lokalerna. Men när jag skrev till Mattias Vepsä på ABFs förbundskansli (se mejlväxling nedan) och frågade om det var i linje med deras policy att genomföra ett hyllningsevenemang till Che Guevara, svarade han:

“Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål. Medlemmar i ABF är organisationer som delar vårt idéprogram och våra stadgar.”

Men Sverigedemokraterna då, frågade jag, får de hyra?:

“Så vitt jag vet delar inte SD vår grundläggande människosyn och därför skulle troligtvis inte heller upplåta lokaler för SD-verksamhet.”

Jag tror att jag och ABF delar syn på Sverigedemokraterna. Och jag skulle aldrig upplåta mina lokaler till dem heller, om jag hade några. Men att ABF samtidigt, år ut och år in, lånar ut sina lokaler och sitt varumärke till hyllningar till det kubanska förtryckets främsta ikon kan bara tyda på två saker: ABF hycklar eller ABF tar inte sina egna idéer på allvar.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: ,

“Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika” – LNB-rapport augusti 2012

Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.

Läs och kommentera gärna:

Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika

Citat ur rapporten:

“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”

“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”

“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”

Etiketter till bloggar.se: , , , , , ,

Statsbudgeten kan publiceras som öppen data

Jag hade hört att finansdepartementet hade planer på att publicera statsbudgeten som öppen data. Jag ringde därför finansdepartementets informationschef Fredrika Lindsjö Hermelin för att få mer information. Hon berättade så här.

– Ja. Det är helt sant. Vi ligger i startgroparna. Kunde vi skulle vi göra det imorgon. Men vi vill också se till att det blir bra. Vi har en enorm ambition om att göra något vettigt av det här, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Det kommer dock inte att ske redan när budgeten för 2013 presenteras i höst, och det är ännu osäkert när det blir av. Men Fredrika Lindsjö Hermelin håller med om att det är ett rimligt krav på en modern stat i en digitaliserad tid.

– Vi funderar verkligen på hur vi ska göra detta på ett bra sätt. Tanken finns där. Den är stark och levande på avdelningen, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Ett av hindren för att göra detta redan till hösten är resursbrist, men också att informationen måste samlas ihop.

– Det är inte så att datan finns samlad någonstans och att det bara är att öppna upp den för allmänheten. Man måste också veta vem som ska ansvara för det och uppdatera, så att det blir bra för användarna, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Fredrika Lindsjö Hermelin berättar också att det tidigare fanns tankar på att utforma en tjänst så att medborgare själva kan testköra statsbudgeten, och undersöka vad som händer om tillväxten går ner, eller socialbidragen ökar till exempel.

– Det fanns tankar kring det tidigare. Vet inte hur långt de kom med det, om att bli sin egen finansminister, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Nu undrar vi bara vad de ansvariga politikerna på finansdepartementet tycker.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Det är svårt att lyckas om allt under 45 procent är en katastrof

Fyra argument emot, och ett argument för Carl B Hamiltons förslag att slå samman de borgerliga partierna till ett Alliansparti:

1, Det händer i princip aldrig i ett proportionellt valsystem att ett parti får majoritet i parlamentet. Socialdemokraterna har fått mer än 50 procent två gånger, 1940 och 1968, och då räknas det ändå som världens kanske starkaste demokratiska parti. Att regera i minoritet var däremot inget problem för dem eftersom de alltid hade Vänsterpartiet som stöd. Men vilket parti skulle Allianspartiet stödja sig mot om man inte fick egen majoritet? Det är svårt att lyckas om allt under 45 procent är en katastrof.

allianspartiet.se

2, Det stora problemet i svensk politik är inte avsaknaden av ytterligare ett stort och trist parti. Risken är därför att Hamiltons Alliansparti skulle bli precis lika politiskt nytänkande som Allianspartiet i Burlöv, med sloganen: “Man kan inte ändra det som varit men påverka det som kommer”.

3, Hamilton raljerar över partikulturer och medlemmar som inte vill samarbeta. Men partikultur handlar om medlemmarnas engagemang, som i sin tur kan växlas in i röster från nära och kära vid valen. Och precis som Hamilton skriver finns det bland medlemmarna inget engagemang för ett Alliansparti. Alliansaktiviteterna inför valen 2006 och 2010 blev därför aldrig annat än patetiska mediespektakel med ditkommenderade partianställda. Om medlemmarnas engagemang försvinner, vem ska då driva valkampanjerna?

4, Fyra partier skapar förutsättningar för många olika företrädare. Kanske till och med någon man gillar, litar och hoppas på. Bred topp gör det dessutom möjligt att hämta in mycket information. Ett stort parti får däremot alltid en liten och auktoritär topp som förlorar förmågan att lyssna. Hamiltons Alliansparti skulle därför precis som Socialdemokraterna under Persson snabbt åka kan utför.

Så till argumentet för:

1. Det som därmed vore positivt med ett Alliansparti är att det snabbt skulle skapa utrymme för nya modernt sinnade partier som inte är fast i gamla medlemsbaser, organisationsstrukturer eller tankemodeller. Socialdemokratin är dessutom oförmögen att göra någon vidare framstöt i detta utrymme. Så kanske vore det ändå inte så dumt.

Leder NEOs ompositionering till att legalisering blir mer mainstream? (Källor till artikeln om narkotikapolitiken)

I senaste numret av den numer borgerliga istället för liberala tidskriften NEO, skriver jag om konsekvenserna i Latinamerika av den svenska och internationella narkotikapolitiken. I Sverige har vi som argumenterat för legalisering av narkotikamarknaden tidigare varit marginaliserade liberaler och andra frihetligt sinnade personer långt från mittfåran.

Men kanske kan nu NEOs ompositionering göra legaliseringsargumenten lite mer mainstream i den svenska debatten. Det vore i så fall ett positivt resultat.

I denna bloggpost finns länkar till källorna jag har använt.

  • Siffrorna om antalet mord i Brasilien kommer från de årliga forskningsrapporterna Mapa da Violência.
  • Bakgrunden till narkotikakonsumtionen i brasilianska favelor och fattiga stadsdelar kommer bland annat från Janice Perlmans tokigt intressanta bok Favela- Four Decades of Living on the Edge in Rio de Janeiroa
  • Informationen om att mycket av crack-handeln flyttat till Maceió kommer från Insight Crime och mordstatistiken för 2011 från Seguridad Justicia y Paz.
  • Att våldet och narkotikahandeln har pressats söderut efter att kriget mot narkotikamaffiorna i Mexico inleddes 2006 finns bekräftat i många rapporter, tex i Världsbankens Crime and Violence in Central Amerika. Rapporten visar också att våldet följer narkotikahandeln och att den allmänna kriminaliteten inte är värre än i resten av Latinamerika. Där finns också sammanställningar av rapporter om de ekonomiska konsekvenserna av våldet för regionen.
  • Global mordstatistik finns i UNDOCs Global Study on Homicide 2011.
  • Det klassiska citatet “There are naysayers who believe a global fight against illegal drugs is unwinnable. I say emphatically they are wrong. Our slogan for the Special Session is ‘A Drug Free World – We Can Do It!'”, från UNODCs dåvarande chef Pino Arlecchi  finns här. Siffrorna på konsumtionsökningen av narkotika mellan 1998 och 2008 finns i Global Commission on Drugs report “On Drugs” (PDF)
  • FNs narkotikakonventions finns hos UNODC.
  • Maria Larssons pressmeddelande om protesten mot Bolivias vilja att tillåta koka-tuggande finns på regeringens hemsida.
  • Konsekvenserna av Otto Pérez Molinas initiativ under våren 2012 finns i det allmänna nyhetsflödet, bland annat samlat här på bloggen.
  • Resultaten av avkriminaliseringen av narkotikabruk i Portugal finns bland annat i Cato Institutes rapport.
  • Nyheterna om narkotikabeslagen finns här: Costa Rica, Honduras, Paraguay, Guatemala.
  • Statistiken om de svenska beslagen finns hos Tullverket, och informationen om Säpos nationella huvudansvar i arbetet mot den organiserade brottsligheten hos Polisen.
  • Kartan och statistiken till graferna finns i detta g-doc.

Etiketter till bloggar.se:

“They are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding”

I maj deltog folkhälsominister Maria Larsson med buller och bång i Stockholmsbaserade World Federation Against Drugs kongress. I det avslutande ställningstagandet, med rubriken “Moving towards a Drug-free Society”, förklarade organisationen:

Realizing that advocates of legalization and decriminalization of drugs are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding of the harms of drugs and of addiction.

I ett uttalande från i december 2011 skrev organisationen:

The groups supporting legalisation are:  people who use drugs, those who believe that the present system of control does more harm than good, and those who are keen to make significant profits from marketing newly authorised addictive substances. In addition to pernicious distribution of drugs, dealers circulate specious and misleading information.  They foster the erroneous belief that drugs are harmless, thus adding to even more confused thinking.

Tänker en svensk minister så om några av Latinamerikas viktigaste demokrater, Polens förre president, Uruguays och Costa Ricas nuvarande presidenter, Brasiliens senat med flera?

Att de är giriga, inte respekterar mänskliga rättigheter, använder narkotika, vill tjäna pengar på sin politik eller tror att narkotika är ofarligt?

Etiketter till bloggar.se: , ,

Narkotikalobbyn visade sig vara Latinamerikas viktigaste demokrater

Äntligen har narkotikalobbyn fått ett namn. Jag har undrat så länge. I november 2010 skrev folkpartisterna Johan Pehrson och Ismail Kamil att:

Att FN diskuterar avkriminalisering av innehav och användning av all narkotika är en framgång för den globala narkotikalobbyn.

I Lördagsintervjun 10 december 2011 förklarade Beatrice Ask:

Det finns många starka krafter som gärna skulle vilja att knarket fick flöda fritt, som har ett ekonomiskt intresse och ett socialt intresse av att det här bara breder ut sig.

Men det var först igår som Maria Larsson tog bladet från munnen och förklarade vem de är så rädda för:

Legaliseringsrörelsen fortsätter att bedriva intensiv lobbying. [...] En av de främsta före­trädarna för denna syn är “The Global Commission on Drug Policy” där bland andra Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg, EU:s förre utrikesrepresentant Javier Solana, Greklands förre premiärminister George Papandreou och entreprenören Richard Branson ingår.”

Av okänd anledning har hon valt just denna kvartet. För hon hade också kunnat välja Mario Vargas Llosa, Kofi Annan, USAs förre utrikesminister George Shultz, FNs förre höga kommissionär för mänskliga rättigheter Louise Arbour, Chiles förre president Ricardo Lagos – eller det senaste tillskottet i kommissionen Polens förre president Aleksander Kwasniewski.

Man tänker också att borgerligheten borde vara lite mer ödmjuk inför anledningen till att dessa personer har tagit ställning för en ny internationell narkotikapolitik än, som Beatrice Ask menar, att de skulle vilja att “knarket fick flöda fritt”, eller att de själva skulle tjäna pengar på det.

Och, att man hellre håller den odemokratiskt valde ryske presidenten Vladimir Putin i handen är ganska anmärkningsvärt med tanke på att av Rysslands 1,8 miljoner sprutnarkomaner är 37 procent HIV-smittade.

Men, och detta är det viktigaste, Larsson hade också kunnat nämna César GaviriaErnesto Zedillo och Fernando Henrique Cardoso, före detta presidenter i Colombia, Mexico och Brasilien – tre av de länder som drabbats hårdast i det FN-sanktionerade kriget mot drogerna – och nyckelfigurer i den latinamerikanska demokratiseringen. Att inte ens bry sig om deras argument är oförskämt.

YouTube Preview Image

Uppdatering 21/5: I morse i P1-morgon fick Maria Larsson och Torgny Peterson lägga ut texten om narkotikalobbyn ytterligare, utan att de fick chansen att kommentera.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Ju mer narkotika polisen beslagtar, desto mer finns det

Det låter som en paradox, men det är sant: Ju fler och större beslag polisen och tullen gör desto mer narkotika finns det i samhället. Narkotikabeslagen är inte längre ett verktyg för att minska tillgången på narkotika i samhället. De har blivit den främsta indikatorn på hur stor tillgången är. Så här skriver CAN i sin rapport Drogutvecklingen i Sverige 2011:

Det som står till buds för att uttala sig om tillgänglighetsutvecklingen i Sverige är alltså gatupriser, beslagsantal och beslagsmängder.

Sedan slutet av 1980-talet har priserna på alla de vanligaste typerna av narkotika gått ned, som jag skrev häromdagen. Så vad har då hänt med beslagen? Jo såväl antalet beslag som mängden narkotika har ökat dramatiskt sedan 70-talet, även om antalet beslag av heroin och amfetamin minskat de senaste åren.

Men detta skulle ju inte behöva betyda att tillgången på narkotika har ökat, för:

[Under samma period] har antalet resurstimmar polisen ägnat narkotikabrotten i det närmaste fyrdubblats. [...] Samtidigt följer de beslagtagna mängderna ungefärligen samma utveckling som antalen. Detta pekar på att beslagsantalen inte enbart ökat p g a ökade arbetsinsatser [...] De ökade beslagen torde således åtminstone delvis bero på ökad införsel, d v s en ökad förekomst.

Trenden är densamma internationellt, ju mer polisen arbetar, desto mer hittar man och desto mer finns det.  Några Världsbanken-ekonomer skriver om detta i boken Innocent Bystanders – Developing countries and the War on Drugs när de testar i vilken mån olika faktorer beskriver tillgången på narkotika:

The coefficients on drug seizures are always negative and statistically significant: more drug seizures are associated with lower prices, suggesting that seizures are a reasonable proxy for the supply of drugs in a country. At face value, drug seizures could be regarded as a measure of enforcement. Its negative coefficient would discredit the role of enforcement and of interdiction in particular. We recognize, however, that this interpretation would be extreme. The safest one is to relate drug seizures with availability.

Observera att det skulle vara en “extrem” tolkning att beslagen skulle minska utbudet. Och så här ser beslagsutvecklingen ut i världen, enligt UNODCs World Drug Report 2011.

DN rapporerar om beslag vid Öresundsbron, och fängelse för ägaren till drogforum.

Etiketter till bloggar.se:

Kristdemokraternas självbedrägeri om föräldraförsäkringen

Så här tänker Kristdemokraterna när de lurar sig själva:

1, En väldigt stor andel av svenska folket lever i familjer. Det präglar dygnets 24 timmar och årets 365(6) dagar och får därför antas vara något de bryr sig mycket om.

2, Enligt den opinionsundersökning de köpt [inklippt nedan] anser 84 procent av svenskarna att “föräldrarna ska få bestämma själva hur de vill fördela månaderna inom föräldraledigheten”, och bara 11 procent att “riksdagen ska bestämma hur många månader mamman eller pappan måste ta ut genom kvotering”.

3, Kristdemokraterna är det parti i Sverige som mest pratar om familjepolitik och familjevärderingar. Inget annat parti är lika förknippat med denna fråga. Här har de alltså en riktig vinnarfråga, avskaffa pappamånaderna nu!

Men det är ett sånt självbedrägeri som bara ett parti i förfall och utan nyfikenhet på vad människor tycker, utsätter sig för.

För om kristdemokraterna verkligen var nyfikna på vad människor tycker skulle de inte ställa ledande frågor. Begreppen “bestämma själva” “fördela” “föräldraledigheten” är alla positivt laddade, medan begreppen “riksdagen ska bestämma” “måste ta ut” “kvotering” alla är negativa.

Och eftersom de flesta människor vill vara positiva svarar de; “Nä du, inte ska riksdagen, vi vill bestämma själva!”

Men hade Kristdemokraterna ställt frågan: “Anser du att pappor och mammor själva ska ha rätt att bestämma hur många månader de vill ta ut av föräldraledigheten, eller att mammor även i fortsättningen måste ta ut nästan alla månaderna?”, skulle de ha fått ett helt annat svar.

Och hade de frågat om folk vill “avskaffa pappamånaderna”, som Per Altenberg twittrade, skulle det också ha givit ett annat svar.

“Men så funkar ju politiken, man ställer frågorna så att man får de svar man vill ha”, invänder någon. (Novus opinion som gjort undersökningen beskriver det så här: “Vi är experter på opinionsundersökningar som verktyg i opinionsbildning och påverkan.”)

Precis! Och det leder till att kristdemokraterna håller fast vid en världsbild, som en liten fraktion av svenskarna delar, men lurar sig själva genom att köpa undersökningar som säger att de är i majoritet.

För om det var så att 84 procent av svenskarna tyckte att det var en viktig fråga att avskaffa två pappamånader, så att mammor även i framtiden ska ta nästan allt ansvar för barnen de första åren, så skulle Kristdemokraterna redan vara större än 3,4 procent.

 

DN ledare, DN1, DN2

(Tack till Kristdemokraternas presstjänst för mycket snabbt tillhandahållande av undersökningen.)

 

Etiketter till bloggar.se:

Älskar min familj men hatar er familjepolitik

“Tjugohundratalets familjer efterlyser vardagsmakt och mer tid för barnen, inte politiska pekpinnar.”

“Tjugohundratalets familjer behöver inte fler pekpinnar eller dekret från överheten.”

Så presenterar kristdemokraterna sin nya familjepolitik.

Men håll truten, kom inte hit säg vad jag eller någon annan här vill eller behöver!

Kristdemokraterna är det enda partiet som har en familjepolitik, och om det inte är en pekpinne i sig vad är det då?

Kristdemokraternas mål är dessutom att hela föräldraförsäkringen ska byggas om till ett enda stort vårdnadsbidrag. Först är det 30 dagar som ska få användas till barnen är 18, men hela intentionen är att föräldraförsäkringen ska kunna tänjas ytterligare.

En sådan politik undergräver stödet för förskolan och skapar incitament för föräldrar att stanna hemma mycket och ofta och därmed försaka sin karriär eller något annat. Om det inte är en pekpinne vad är det då?

Inför första maj och partiets demonstration under parollen “frihet åt familjen” skrev de:

“Där låter vi ropen från folket höras. Från föräldrar som vill ta tillbaka den makt som politiker tagit ifrån dem. Från dem som inte vill ha politiskt överförmynderi. Från dem som ser att arbetslinjen behöver kompletteras med en relationslinje.”

Ska ni komma och pekpinna i mina relationer också!?

Å vad jag önskar att Jenny Nordberg ersatte Hägglund/Henriksson/Oscarsson och precis alla andra kristdemokrater i politiken som blandar ihop kärlek till familjen med familjepolitik.

Etiketter till bloggar.se:

Grafer och argument för en ny narkotikapolitik

Narkotikapolitiken i Sverige bygger på vanföreställningar, beskrev Magnus Linton i en bokrecension i höstas. I en debatt med Johan Norberg om de allt högre dödstalen bland svenska narkomaner förklarade folkhälsominister Maria Larsson (ML 1 och  2; JN 1 och 2) sedan följande:

[Vi kan] inte bara diskutera vad som hjälper någon att sluta, eftersom den frågan är nära sammankopplad med insatserna för att så få personer som möjligt ska börja. [...] Eller ser inte Norberg kopplingen mellan utbrett bruk och tilltagande missbruk?”

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning erbjuder mängder av data som visar att det inte finns något för Johan Norberg att se:

Så här mycket har dödligheten bland svenska narkomaner ökat sedan 1970-talet

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Men under samma period har antalet ungdomar som säger att de använt narkotika de senaste 30 dagarna minskat.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Och trenden är ungefär den samma bland ungdomar som uppger att de har prövat någon gång.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Detta är särskilt intressant eftersom tillgången på narkotika i samhället sannolikt har ökat under tiden, då antalet beslag har gått upp men priserna ändå gått ned.

Alltså, minskat bruk leder inte nödvändigtvis till minskat antal dödsfall, och lägre priser leder inte nödvändigtvis till att fler prövar.

Inte heller är det avsaknaden av polisarbete som är anledningen till att dödstalen ökat så snabbt. Antalet som lagförs för narkotikabrott har mångdubblats sedan 1970 talet, enligt statistik från Brå, och det är lagföring för ringa brott som ökar mest.

Källa: http://bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2010-10-27-narkotikastatistik-2009.html

Om det nu är så att polisens fokus på ringa narkotikabrott och statens upplysningsarbete om narkotikans farlighet, leder till att antalet ungdomar som använder narkotika minskar, men att det samtidigt är så att antalet som dör av narkotika ökar, måste man sluta sig till att statens resurser används fel.

Rimligen borde resurserna användas där de bäst lindrar skadeverkningarna av narkotikabruket.

Maria Larsson skriver i en av artiklarna ovan: “Jag är beredd att ompröva snart sagt varje inslag i narkotikapolitiken, om det visar sig att vi på ett bättre sätt kan hjälpa människor och samhälle undan den misär och tragik som narkotikamissbruket innebär.”

Kanske är detta ett litet argument på vägen.

Etiketter till bloggar.se:

Det är inte Breivik utan kung Abdullah som är högerns problem

Det finns i huvudsak en invändning mot viljan att knyta den svenska högern till Breivik på samma sätt som vänstern knutits till kommunismen:

Det finns inga ledande politiker, journalister, opinionsbildare, akademiker till höger om mitten som har försvarat Breivik eller hans handlingar, eller som vill ingå i samma politiska gemenskap som honom.

Däremot har vi under flera decennier haft mängder av politiker, journalister, opinionsbildare och akademiker till vänster om mitten som gärna försvarat Pol Pot, Fidel Castro, Ceausescu, Honecker, Che Guevara osv samtidigt som de har begått sina värsta handlingar.

Försvararna har blivit allt färre i takt med att kommunismen försvunnit som politiskt system, men omvändelsen har kommit under galjen.

Vi har däremot en kung och en regering som tills alldeles nyligen oproblematiskt delade ut medalj till kung Abdullah och ville hjälpa honom att beväpna sig. Det kommer de inte undan.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Narkotikaproblemet är mycket större än Maria Larsson vill förstå

Från andra sidan Atlanten framstår det som att narkotikadebatten mellan Maria Larsson, Johan Norberg och Johannes Forssberg (1, 2, 3, 4, 5) kommer av en intervju med professor Börje Olsson i Vetenskapsradion Forum den 19 mars. Och det är ju verkligen anmärkningsvärt vad Olsson och programmet berättar:

När Stoffe från Dom kallar oss mods dog av en överdos 1978 var det ungefär 35 personer per år som dog av sitt narkotikabruk. Tio år senare var det 182 och 2010 420.

Den ökade dödligheten beror enligt programmet på (i) att heroin som är vanligt nu, är farligare än amfetamin som var vanligt förr, (ii) att totalt sett fler använder narkotika, (iii) att nolltolerans-politiken leder till att narkomaner marginaliseras i samhället och kommer längre från vården.

– Tittar vi på siffrorna är vi längre från det narkotikafria samhället än vi någonsin varit, förklarar Olsson.

Ett politiskt misslyckande kan knappast beskrivas bättre. Men den svenska politiken drabbar inte bara svenskar. Konsekvenserna av den internationella förbudspolitiken, som Maria Larsson är en så varm försvarare av, är betydligt värre i andra delar av världen:

  • Härom veckan förstördes 61 olagliga landningsbanor i Honduras som använts för narkotikatransporter. Samtidigt brändes 252 ton marijuana i Paraguay. Men det är ändå inget av alla smuggelvägar som fortfarande fungerar, eller av all marijuanahandel som pågår.
  • Sedan 2006 har nästan 50 000 personer dödats i kriget mot narkotikakartellerna i Mexiko. Kartellerna har med tiden flyttat verksamhet söderut i Centralamerika, vilket lett till att kraftig ökning av våldetI Costa Rica har mordfrekvensen sedan 2006 ökat från 7 till 11 per 100 000, och i Honduras från 41 till 86.
  • De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens av ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. Det är de som är narkotikakartellernas fotsoldater.
  • Några av Latinamerikas mest ansedda före detta presidenter, har tillsammans med bland andra Kofi Annan och Mario Vargas Llosa, tagit ställning bakom en rapport som visar att de två största hoten mot demokratin i Latinamerika är våldet och korruptionen, som i sin tur till mycket stor del finansieras av narkotikahandeln. Maria Larsson avfärdar dem som “lobbygrupper“.
  • I Västafrika beslagtog man 33 ton kokain mellan 2005 och 2007. Sedan dess har handeln från Latinamerika till Europa över Västafrika ökat. Det innebär förstås att länder som Guinea-Bissau, vars statsbudget i runda slängar är lika mycket värd som två och ett halvt ton kokain på den europeiska konsumtionsmarknaden, står helt maktlösa inför narkotikaintressena.
  • Sedan 1980 har andelen personer i USAs fängelser ökat från 150 till 750 per 100 000, och mer än hälften av dem sitter inne för narkotikabrott.

Att Maria Larsson i det perspektivet raljerar med dem som står för en annan narkotikapolitik som förespråkare av “injektionsrum, heroinförskrivning och legal narkotika”, visar bara hur lite hon förstått av problemets storlek. Om legalisering räckte för att undergräva finansieringen bakom narkotikavåldet, borde väl alla tycka att det var ett lätt pris? Nu räcker det ju inte, men det är ett ofrånkomligt steg på vägen.

Etiketter till bloggar.se: ,