Även om det inte är helt tydligt, så känns det ändå som att lägret bakom ta-debattismen med rasister, samtidigt hävdar ta-avståndismen när det gäller islamister, och vice versa.
Från andra sidan jorden kan man inte tro annat än att de senaste veckornas debatt om rasismen, islamismen och den svenska politikens förhållningssätt, är en del av en formativ process. Något håller på att förändrats. Och inte till det sämre.
Bästa Beatrice och Jonas, min vän flyttade debatten bort från kravställande och signalpolitik, till frågan om vilken analys av samhället som bäst beskriver verkligheten. Omar Mustafas vecka i partistyrelsen kom sedan att göra mer för att sätta ljuset på rädslan för islam än hundra muslimska förbund lyckats med på 20 år.
Detta brutala uppvaknande är antagligen orsaken till förvirringen bland journalister och politiker. Tänker därför att det är viktigt att definiera vilka centrala värden jag tänker hålla fast vid när vinden river runt i det politiska medvetandet.
1. Jag tar avstånd från åsikter inte från personer. Jag pratar därför med vem jag vill, och låter inte bli att bjuda in intressanta personer till konferenser, samtal, debatter bara för att de på andra områden har otrevliga åsikter.
2, Det viktiga för mig är att i första hand vinna stöd för positiva, liberala, generösa värden, inte förkasta andra. Om jag redan står för något positivt, är det sannolikare att min kritik av det negativa fäster.
3, Det centrala motivet för den ideologiska diskussionen är att politiken ska styras av dessa positiva, liberala och generösa värden, inte att bekämpa de avskyvärda värdenas representation i valda politiska församlingar.
4, Det är rätt att vägra debatten om själva dagordningen innebär en seger för intoleransen. Det är däremot rätt att ta debatten om det finns förutsättningar för att styra den i en för mig positiv rikning.
Men dessa är förstås inte skrivna i sten. De kan komma att modifieras eller utökas med tiden. Med- och mottargument mottages tacksamt.
