Det som står till buds för att uttala sig om tillgänglighetsutvecklingen i Sverige är alltså gatupriser, beslagsantal och beslagsmängder.

Sedan slutet av 1980-talet har priserna på alla de vanligaste typerna av narkotika gått ned, som jag skrev häromdagen. Så vad har då hänt med beslagen? Jo såväl antalet beslag som mängden narkotika har ökat dramatiskt sedan 70-talet, även om antalet beslag av heroin och amfetamin minskat de senaste åren.

Men detta skulle ju inte behöva betyda att tillgången på narkotika har ökat, för:

[Under samma period] har antalet resurstimmar polisen ägnat narkotikabrotten i det närmaste fyrdubblats. [...] Samtidigt följer de beslagtagna mängderna ungefärligen samma utveckling som antalen. Detta pekar på att beslagsantalen inte enbart ökat p g a ökade arbetsinsatser [...] De ökade beslagen torde således åtminstone delvis bero på ökad införsel, d v s en ökad förekomst.

Trenden är densamma internationellt, ju mer polisen arbetar, desto mer hittar man och desto mer finns det.  Några Världsbanken-ekonomer skriver om detta i boken Innocent Bystanders – Developing countries and the War on Drugs när de testar i vilken mån olika faktorer beskriver tillgången på narkotika:

The coefficients on drug seizures are always negative and statistically significant: more drug seizures are associated with lower prices, suggesting that seizures are a reasonable proxy for the supply of drugs in a country. At face value, drug seizures could be regarded as a measure of enforcement. Its negative coefficient would discredit the role of enforcement and of interdiction in particular. We recognize, however, that this interpretation would be extreme. The safest one is to relate drug seizures with availability.

Observera att det skulle vara en “extrem” tolkning att beslagen skulle minska utbudet. Och så här ser beslagsutvecklingen ut i världen, enligt UNODCs World Drug Report 2011.

DN rapporerar om beslag vid Öresundsbron, och fängelse för ägaren till drogforum.

Etiketter till bloggar.se: narkotika

No related posts.

När man skrev Brasiliens nya narkotikalag 2006, som tog bort straff för innehav av en mindre mängd cannabis droger för eget bruk men skärpte straffet för försäljning, var tanken att minska trycket på det brasilianska rättssystemet.

Resultatet blev tvärt om. Polisen började anmäla alla man arresterade med cannabis droger på sig för misstänkt försäljning. Sannolikt delvis på grund av att avkriminaliseringen är ett hot mot de egna intäkterna. Fängelserna fylldes därför ännu mer.

(I Sverige är enligt Brås statistik knappt 2000 av nästan 10 000 personer i fängelse dömda för narkotikabrott)

Roubo = stöld/rån, Homicídio = mord/dråp, Outros crimes = övriga brott, Tráfico de drogas = narkotikahandel

I cirkeldiagrammet finns motsvarande siffror för delstaten São Paulo.

Uppdatering: Läser nu narkotikalagen från 2006 och det visar sig att avkriminaliseringen av innehav av mindre mängd gäller alla droger som skapar beroende som finns nämnda i en lista. Listan har jag dock inte tillgång till, men förutsätter att det är alla.

Etiketter till bloggar.se: mänskliga rättigheter, narkotika

No related posts.

1, En väldigt stor andel av svenska folket lever i familjer. Det präglar dygnets 24 timmar och årets 365(6) dagar och får därför antas vara något de bryr sig mycket om.

2, Enligt den opinionsundersökning de köpt [inklippt nedan] anser 84 procent av svenskarna att “föräldrarna ska få bestämma själva hur de vill fördela månaderna inom föräldraledigheten”, och bara 11 procent att “riksdagen ska bestämma hur många månader mamman eller pappan måste ta ut genom kvotering”.

3, Kristdemokraterna är det parti i Sverige som mest pratar om familjepolitik och familjevärderingar. Inget annat parti är lika förknippat med denna fråga. Här har de alltså en riktig vinnarfråga, avskaffa pappamånaderna nu!

Men det är ett sånt självbedrägeri som bara ett parti i förfall och utan nyfikenhet på vad människor tycker, utsätter sig för.

För om kristdemokraterna verkligen var nyfikna på vad människor tycker skulle de inte ställa ledande frågor. Begreppen “bestämma själva” ”fördela” “föräldraledigheten” är alla positivt laddade, medan begreppen “riksdagen ska bestämma” “måste ta ut” “kvotering” alla är negativa.

Och eftersom de flesta människor vill vara positiva svarar de; “Nä du, inte ska riksdagen, vi vill bestämma själva!”

Men hade Kristdemokraterna ställt frågan: “Anser du att pappor och mammor själva ska ha rätt att bestämma hur många månader de vill ta ut av föräldraledigheten, eller att mammor även i fortsättningen måste ta ut nästan alla månaderna?”, skulle de ha fått ett helt annat svar.

Och hade de frågat om folk vill “avskaffa pappamånaderna”, som Per Altenberg twittrade, skulle det också ha givit ett annat svar.

“Men så funkar ju politiken, man ställer frågorna så att man får de svar man vill ha”, invänder någon. (Novus opinion som gjort undersökningen beskriver det så här: “Vi är experter på opinionsundersökningar som verktyg i opinionsbildning och påverkan.”)

Precis! Och det leder till att kristdemokraterna håller fast vid en världsbild, som en liten fraktion av svenskarna delar, men lurar sig själva genom att köpa undersökningar som säger att de är i majoritet.

För om det var så att 84 procent av svenskarna tyckte att det var en viktig fråga att avskaffa två pappamånader, så att mammor även i framtiden ska ta nästan allt ansvar för barnen de första åren, så skulle Kristdemokraterna redan vara större än 3,4 procent.

DN ledare, DN1, DN2

(Tack till Kristdemokraternas presstjänst för mycket snabbt tillhandahållande av undersökningen.)

Etiketter till bloggar.se: Kristdemokraterna

Related posts:

1. Älskar min familj men hatar er familjepolitik

“Tjugohundratalets familjer behöver inte fler pekpinnar eller dekret från överheten.”

Så presenterar kristdemokraterna sin nya familjepolitik.

Men håll truten, kom inte hit säg vad jag eller någon annan här vill eller behöver!

Kristdemokraterna är det enda partiet som har en familjepolitik, och om det inte är en pekpinne i sig vad är det då?

Kristdemokraternas mål är dessutom att hela föräldraförsäkringen ska byggas om till ett enda stort vårdnadsbidrag. Först är det 30 dagar som ska få användas till barnen är 18, men hela intentionen är att föräldraförsäkringen ska kunna tänjas ytterligare.

En sådan politik undergräver stödet för förskolan och skapar incitament för föräldrar att stanna hemma mycket och ofta och därmed försaka sin karriär eller något annat. Om det inte är en pekpinne vad är det då?

Inför första maj och partiets demonstration under parollen “frihet åt familjen” skrev de:

“Där låter vi ropen från folket höras. Från föräldrar som vill ta tillbaka den makt som politiker tagit ifrån dem. Från dem som inte vill ha politiskt överförmynderi. Från dem som ser att arbetslinjen behöver kompletteras med en relationslinje.”

Ska ni komma och pekpinna i mina relationer också!?

Å vad jag önskar att Jenny Nordberg ersatte Hägglund/Henriksson/Oscarsson och precis alla andra kristdemokrater i politiken som blandar ihop kärlek till familjen med familjepolitik.

Etiketter till bloggar.se: Kristdemokraterna

Related posts:

1. Kristdemokraternas självbedrägeri om föräldraförsäkringen

“[Vi kan] inte bara diskutera vad som hjälper någon att sluta, eftersom den frågan är nära sammankopplad med insatserna för att så få personer som möjligt ska börja. [...] Eller ser inte Norberg kopplingen mellan utbrett bruk och tilltagande missbruk?”

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning erbjuder mängder av data som visar att det inte finns något för Johan Norberg att se:

Så här mycket har dödligheten bland svenska narkomaner ökat sedan 1970-talet

Men under samma period har antalet ungdomar som säger att de använt narkotika de senaste 30 dagarna minskat.

Och trenden är ungefär den samma bland ungdomar som uppger att de har prövat någon gång.

Detta är särskilt intressant eftersom tillgången på narkotika i samhället sannolikt har ökat under tiden, då antalet beslag har gått upp men priserna ändå gått ned.

Alltså, minskat bruk leder inte nödvändigtvis till minskat antal dödsfall, och lägre priser leder inte nödvändigtvis till att fler prövar.

Inte heller är det avsaknaden av polisarbete som är anledningen till att dödstalen ökat så snabbt. Antalet som lagförs för narkotikabrott har mångdubblats sedan 1970 talet, enligt statistik från Brå, och det är lagföring för ringa brott som ökar mest.

Om det nu är så att polisens fokus på ringa narkotikabrott och statens upplysningsarbete om narkotikans farlighet, leder till att antalet ungdomar som använder narkotika minskar, men att det samtidigt är så att antalet som dör av narkotika ökar, måste man sluta sig till att statens resurser används fel.

Rimligen borde resurserna användas där de bäst lindrar skadeverkningarna av narkotikabruket.

Maria Larsson skriver i en av artiklarna ovan: “Jag är beredd att ompröva snart sagt varje inslag i narkotikapolitiken, om det visar sig att vi på ett bättre sätt kan hjälpa människor och samhälle undan den misär och tragik som narkotikamissbruket innebär.”

Kanske är detta ett litet argument på vägen.

Etiketter till bloggar.se: narkotika

Related posts:

1. Narkotikaproblemet är mycket större än Maria Larsson vill förstå
2. Ju mer narkotika polisen beslagtar, desto mer finns det

Vad är då den historiska grunden till Argentinas krav på öarna?

På det argentinska utrikesdepartementets hemsida finns en detaljerad historieskrivning, och argumentation för det diplomatiska arbetet (spanska, engelska). Ett referat:

Redan vid inledningen av kolonialiseringen av Amerika tillföll öarna Spanien genom Tordesillasfördraget. Men Spaniens första guvernör på öarna tillsattes först 1767, och löd under den spanska administrationen i Buenos Aires. Såväl England som Frankrike hade då i perioder försökt etablera sig på öarna.

Spanien kontrollerade därefter öarna fram till 1811 när garnisonen på öarna kallades till Montevideo för att delta i kriget mot självständighetsivrarna.

Redan de första självständiga regeringarna i dagens Argentina förklarade att öarna skulle höra till det nya landet. 1820 tog en representant för marinen kontroll över öarna, och deklarerade vid en ceremoni i bosättningen Puerto Soledad att de tillhörde De förenade provinserna vid Rio de la Plata - en av Argentinas föregångare.

1825 erkände Storbritannien Argentinas självständighet. I processen som ledde fram till det ifrågasattes aldrig att öarna skulle vara argentinska. Vid den tiden fanns också en befolkningsgrupp på öarna som främst levde av boskap och jakt på sjölejon.

Först 1829, när Argentina antog ett dekret som definierade öarnas politiska och militära status, protesterade Storbritannien för första gången. Protesten skedde inom ramen för Storbritanniens pånyttfödda strategiska intresse för södra Atlanten.

1831 anföll en båt från USA Puerto Soledad efter en konflikt om fiskerättigheterna och förstörde bosättningen. Argentina tog åter kontroll över öarna, men 1833 kom två brittiska krigsfartyg och tvingade den argentinska representationen att ge sig iväg. Även de brittiska representanterna åkte senare därifrån men lämnade kvar en av bosättarna  för att vakta flaggan.

Sedan dess har Argentina protesterat.

Å ena sidan kan man tycka att Argentina har rätt, å andra sidan kan man fundera över hur många gränser som har flyttats och befolkningar som körts iväg sedan 1833 i områden som idag inte längre är ifrågasatta.

Relationerna mellan Storbritannien och Argentina har dessutom i långa perioder varit utmärkta. När Argentina i början av 1900-talet var ett av världens rikaste länder var det till stor del tack vare den av britter byggda och ägda järnvägen som gick kors och tvärs över Pampas. På 30-talet ägde och driftade brittiskt kapital fortfarande två tredjedelar av de då 4 000 milen järnväg i landet.

När jag igår jämförde Cristina Fernández de Kirchners film och argumentation med nationalismen på Balkan på 80-talet i ett mejl till en god vän i Argentina, skrev han tillbaka att det var orimligt att jämföra Argentinas rättmätiga krav med de tusenåriga etniska konflikterna på Balkan.

Problemet är bara att konflikterna på Balkan inte är mer tusenåriga än konflikterna mellan svenskar och danskar, tyskar och fransmän, polacker och ryssar, engelsmän och irländare osv. Men på Balkan har man av diverse anledningar inte (förrän nu?) lyckats dra ett sträck över dem, sluta fred och gå vidare.

Det är detta som Argentina borde ha gjort. Trots att man kan argumentera för att man en gång blev snuvad på några öar borde man ha använt kriget 1982 till att sluta fred, skylla förlusten av öarna på militären och sedan gå vidare.

Men den officiella historieskrivningen om kriget är så här:

In 1980, the British party proposed a change of approach consisting of secret exploratory talks based on a “transfer” of sovereignty over the Malvinas Islands to Argentina simultaneously with a lease from Argentina to the United Kingdom for an extended period of time.

Överföringen blev dock inte verklighet, så:

In early 1982, the Argentine government proposed a new approach, based on the establishment of a permanent negotiation commission that would meet every month for a year in order to solve the sovereignty dispute. In February of that year, a meeting took place in New York to consider that proposal. Although the joint statement reaffirmed the willingness of both parties to find a negotiated solution to the sovereignty dispute, the United Kingdom gave no answer to the Argentine proposal. In view of the contradictory signals from the British government, in early March the Argentine government decided to issue a statement disclosing the nature of the negotiations and urging the United Kingdom to accept the latest Argentine proposal. Those were the circumstances surrounding the events that led to the armed conflict; sovereignty negotiations not to resume, a situation which has continued until now due to the British refusal.

Jag har efter flera år i Argentina aldrig träffat någon som tycker att militärens invasion var motiverad eller som tagit händerna från ansvaret genom att beskriva den som en “väpnad konflikt”. Men frågan de grubblar över är vad som skulle ske med människorna som bor på öarna. Regeringens är inte till mycket hjälp, utan menar att det är en bilateral förhandlingsfråga mellan Argentina och Storbritannien, inte en fråga för befolkningen:

[The british stance], ignoring the bilateral nature of the sovereignty dispute and invoking self-determination – inapplicable to this case and repeatedly rejected by the Untied Nations for this question – refuses to negotiate a solution to the dispute, subjecting it to the decision of its nationals in the islands.

The interests of the inhabitants and not their wishes must be taken into account, as indicated by the United Nations in the different documents relating to the Malvinas Islands . This is so because the UN has taken the view that a population transplanted by the colonial Power, as is currently the case in the Malvinas Islands, is not a people with the right to free determination, as it is not different from the people of the metropolis.

När Milosevic argumenterade på liknande sätt om kosovoalbanerna slutade det i förtryck, etnisk rensning och storskaligt krig.

Etiketter till bloggar.se: Argentina, Latinamerika, Los Kirchner

No related posts.

Hon är trevlig på rösten, och förklarar att filmen uttryckte de djupaste argentinska känslorna för Malvinas. Frågan är så levande för henne och för den tårögda publiken att man tror hon pratade om två små barn. Men att acceptera filmen som stötande vill hon inte, stötande är britterna som inte vill följa ett antal FN-resolutioner om att ha en dialog om öarnas slutgiltiga status.

Tonen var något hårdare när hon i onsdags invigde en ny innergård regeringskansliet och gav den namnet “Malvinas Argentinas”. Det var också på dagen 30 år sedan det argentinska krigsfartyget General Belgrano sänktes utanför krigsområdet, vilket hon menar var ett krigsbrott, och 323 soldater dog, hälften av de argentinska offren i kriget. Hon hyllar också en ny väggmålning i sin hemstad Rio Gallegos som uppmärksammar att det är 30 år sedan öarna under några månader var argentinska.

I hennes argumentation är Storbritanniens kontroll över öarna en del av kolonialismen, som om Argentina var ett offer bredvid palestinier, tjetjenier, tibetaner, kurder, västsaharier etc.

Inte en enda gång i de två talen säger hon att det var fel att invadera öarna 1982. Inte heller nämner hon att det var en militärjunta som styrde landet. Istället säger hon “Vi är, och kommer alltid vara ett fredens land, för vi har alltid varit ett fredens land.”

Det intressanta med detta är att det inte finns någon politiker i Argentina som sedan 90-talet kämpat lika hårt för att sätta militärerna i fängelse, offentliggöra arkiven om deras brott, fördöma förtrycket offentligt, och skapa museer och minnesplatser för offren. Det är omöjligt att bunta ihop henne med militärerna.

Men vad hon gör just nu är att lyfta bort kriget från frågan om öarna, som om det inte hände, och var det något som hände så var det britterna som dödade. I en kommentarstråd någonstans förklarade en arg argentinare att invasionen inte var ett krigsförklaring eftersom Argentina bara tog det som var rättmätigt, utan att det var britterna som började kriget och dödandet genom att anfalla. Kanske är det så snacket går.

Etiketter till bloggar.se: Argentina, Latinamerika, Los Kirchner

No related posts.

För intervjuaren var det uppenbart att avståndet till Kuba gjorde att européerna varken såg eller förstod. När jag sa att européer ganska väl vet vad det innebär, eftersom halva kontinenten för då bara drygt ett decennium sedan styrdes av kommunistiska regeringar, suckade han över sitt eget tunnelseende.

Kom att tänka på intervjun häromdagen när jag såg den argentinska presidenten Cristina Fernández de Kirchners youtube-film inför OS i London: Tror hon att européer inte ser nationalism, inte förstår vad den innebär?

Click here to view the embedded video.

Filmen är 1.30 lång och visar hur den argentinska landhockey-kaptenen Fernando Zylberberg löptränar i Port Stanley på Falklandsöarna. Tidigt på morgonen går han ut, ser de brittiska flaggorna, blir mörk i synen och drar luvan över huvudet och springer. Han är utpumpad när han kommer till stranden för att göra armhävningar och kollapsar. Men, kysser sanden och får ny kraft. Filmen spelades in i hemlighet samtidigt som Zylberberg deltog i Stanley marathon i mars, filmen avslutas med orden:

“To compete on English soil, we train on Argentine soil. Tribute to fallen soldiers and ex soldiers of Malvinas war.”

Det var något år sedan jag var i Argentina senast, men efter konkursen i december 2000 är det min bild att först Nestor Kirchner och sedan hans hustru Cristina, som valdes till president för andra gången i höstas, har gjort många viktiga reformer, av vilka den viktigaste är att de såg till att rättsprocesserna mot militärerna öppnades igen.

Men samtidigt har de använt traumat från militärdiktaturen och det förlorade kriget, tillsammans med traumat från konkursen, för att skapa ett nationellt martyrskap. I en kortfattad historieskrivning på presidentens hemsida står det att “resultatet av [militärdiktaturen]var tusentals döda och försvunna, hundratusentals i exil, förlusten för den argentinska armén vid Malvinas …”

Det är “förlusten” som är det viktiga, inte “attacken”.

Och trots att det var demokratiskt valda peronistregeringar som fattade de flesta besluten som ledde fram till krisen, även om man inte hade makten vid själva kraschen, så har paret Kirschner kunnat rikta om historieskrivningen så att hela skulden nu ligger på IMF och internationella banker etc (som förvisso var ansvariga för en del av krisen).

Martyrskapet leder sedan till den primitiva nationalismen i filmen: Underdog-perspektivet i att man lurat myndigheterna på ön, bilderna utan människor som om där inte fanns några invånare, step-upsen vid det brittiska krigsmonumenten, handen som kramar sanden och sedan kyssen, den dramatiska musiken och färgerna, och sist det otvetydiga budskapet från presidenten om att jorden är argentinsk, och att hon hyllar dem som dog i kriget.

Om Cristina Fernández förstod något av det elände som händer i Europa just nu, med nationella kriser, nyvalda grekiska nazister, ungerska fascister och ett före detta Jugoslavien som fortfarande inte kommit ur de nationalistiska tunnlarna, skulle hon inte spela bort sig så här.  För är det något som är säkert, så är det att har man väl börjat trassla in sig i nationalistisk retorik kommer man aldrig ur den, för varje steg tillbaka kommer att tolkas som landsförräderi.

När den kubanske reporten suckade, lät han lyssnarna förstå att han hade gjort bort sig. Cristina Fernández verkar ha mycket långt kvar innan hon förstår vad hon håller på med.

Guardian

Etiketter till bloggar.se: Argentina, Los Kirchner, sociala medier

No related posts.

Etiketter till bloggar.se: demokratisering, ogp2012, öppen data

Related posts:

1. Tjänstemännen fick inte slappa och aktivisterna behövde koncentrera sig – slutsatser från Open Government Partnership 2012
2. Den arabiska våren och demokratiseringen i Latinamerika – UNT 5 april 2012
3. “Det var en begreppens revolution” – Intervju med Tunisiens vice utrikesminister Hedi Ben Abbes

Brasilianska O Globo har undersökt tidigare hemliga dokument som visar att mycket av transporterna gick via Brasilien, som tidigare alltid hävdat att man var neutral i kriget.

Nyheten är förstås extra intressant eftersom själva motivet för de argentinska militärerna när de tog makten 1976, var att krossa den kommunistiska revolutionen som hotade landet. Hotet var ett spöke som kostade upp emot 30 000 människor livet.

Härom veckan erkände även kuppmakaren Jorge Videla att kuppen var onödig men att det var nödvändigt att 7 eller 8 000 personer försvann, och menade att man hade kunnat besegra upproret ändå.

Länkar: En lång beskrivning av händelserna finns på spanska hos Urgente 24, en kort hos Terra. Fox Latino beskriver nyheten på engelska.

Etiketter till bloggar.se: Argentina, Brasilien, Kuba, mänskliga rättigheter

Related posts:

1. OS-filmen och den argentinska nationalismen