När jag intervjuade Altino för precis ett år sedan var vattennivån normal, trots att regionen gått igenom den värsta torkan i mannaminne bara några månader tidigare. Som av en händelse tog jag dessa bilder på en promenad genom Rio Branco.

Etiketter till bloggar.se: Acre, Amazonas

Related posts:

1. Vad spelar regnskogen för roll i lokalpolitiken i Amazonas?
2. Amazonas är snart en källa till växthusgaser istället för ett lager
3. Vilken är berättelsen om Amazonas i den amazonska offentligheten?

De som vill bygga en strategi för hur anti-invandringspopulismen kan motas i grind gör klokt i att göra samma sak. Det blir mycket tydligt hur nationalismen i Ungern, islamofobin i Nederländerna, nationalismen i Norge och invandrarfientligheten i Sverige byggts upp kring en problembild som populisterna tvingat de etablerade partierna att diskutera. När de etablerade väl “vågat” ta debatten har populisterna vunnit. För när problemet har placerats hos romerna, muslimerna eller invandrarna, så handlar resten av debatten bara om vilka åtgärder som krävs.

Men, båda texterna ger också bilden att strategin för motståndet måste baseras på en viss politik. Esbati skriver: “En framgångsrik, progressiv arbetarrörelse kan samla breda majoriteter för social förändring genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd.”

Det är genom en politik för fler jobb… som arbetarrörelsen kan samla en bred majoritet. Men det är en slutsats som kommer av att Esbati inte håller isär avskyn mot den svenska regeringens politik från avskyn mot populisterna. För nyckeln till strategin ligger i början av meningen, i att samla breda majoriteter för social förändring, inte i vilken politik man sedan enas kring.

Det är nämligen precis här som den svenska politiken har tappat fotfästet, vilket är orsaken till den svenska partipolitikens kris. Det viktiga är att först samla, sedan diskutera vilken politik man ska föra. Om man först bestämmer vilken politik som behövs, finns det ingen anledning för människor att samla ihop sig.

När partierna slutade värdera medlemmarna och istället började kommunicera med väljare via massmedier, tappade man också möjligheten som partigemenskaper ger för att upprätthålla vissa värden i samhället. De svenska etablerade politiska partierna har förlorat hälften av sina medlemmar på 15 år.

Att islamofober och nationalister lyckas få mycket stöd i val, och därmed inflytande över politiken – vilket är det verkligt allvarliga – beror inte på den förda politiken, utan på att de icke-populistiska partierna är för dåliga på att samla medborgarnas stöd.

Uppdatering 8/2: Idag har även Maria Sveland skrivit om De hatade. Texten är inte särskilt annorlunda de andra recensionerna, och fokus ligger helt på populismens förfärlighet. Men risken är nu att de indignerade recensenterna går i precis den fälla som Linton och Esbati så välformulerat varnar för, nämligen att ge populisterna problemformuleringsprivilegiet. Tänk om i alla fall någon tidning skrev om populismens parlamentariska framfart, som konsekvens av de etablerade partiernas förlorade kapacitet att attrahera, istället för som konsekvens av att ondskan är på väg.

Recensioner av De hatade: DN, AB, Expressen

Etiketter till bloggar.se: rasism

No related posts.

I novembernumret av Axess finns en avdelning om hur de stigande matpriserna påverkar politiken. Jag har skrivit en artikel om vad som har hänt i Brasilien sedan man började stoppa mat i tanken på bilar, och hur det har lett till att minska hungern i landet. (Artikeln som PDF) Nedan finns artikeln i en längre version och med alla källor.

Kampanjen mot etanolen missar målen

Knappast anade Radio-Canadas utrikesreporter Guy Gendron att hans beskrivning skulle flyga världen runt när han i sändning i augusti 2007 formulerade sig ungefär så här: “Man kan räkna med att det går åt 200 kg majs för att fylla en tank på 50 liter med etanol. Det skulle också räcka till mat för en person under ett helt år.”

Men när Jean Ziegler, FN:s rapportör om rätten till mat, 2007 förberedde sin rapport till generalförsamlingen om att de höga matpriserna varje år leder till att sex miljoner barn dör av undernäring, hörde han Gendrons uttalande, och gjorde det till den bärande bilden i texten. “Brådskan att göra bränsle av mat är ett recept på katastrof!, fortsatte han, och fyllde på med så mycket auktoritet som möjligt “Fidel Castro har varnat för att ‘det är en ondskefull idé att omvandla mat till bränsle’”.[1]

Asbjørn Eide som höll på att skriva en rapport för FAO, FN:s mat och jordbruksorgan, om biodrivmedel som hot mot rätten till mat, snappade snart upp referensen ur Zieglers rapport och lät även han beskrivningen illustrera problemet att biodrivmedel produceras av mat.[2] Problembeskrivningen återkommer de senaste åren i flera rapporter från internationella organisationer.[3]

Men inte bara personer som okritiskt citerar Fidel Castro förmedlar idén om bilarna som hungriga vargar. Även Peter Brabeck-Letmathe, ordförande och tidigare vd för Nestlé, världens största livsmedelsföretag, får i en intervju med Wall Street Journal, oemotsagd förklara att om världens politiker verkligen ville komma åt matbristen “så är det bara ett beslut de behöver ta: No food for fuel. [...] Då kommer utbud och efterfråga att balansera igen.” Som om inte Nestlés hela affärsidé var att köpa billiga råvaror och förädla dem för att sälja dyrt. Det är klart att han inte vill konkurrera om råvarorna med stora energiföretag.

I den globala kampanjen mot biodrivmedel hamnar Brasilien automatiskt i skottgluggen. Brasilien är världens näst största producent av biodrivmedel med 33 procent av världsproduktionen av etanol och 12 procent av biodiesel.[4]

Men om biodrivmedel var orsaken till att människor blev utan mat, skulle verkligheten i Brasilien vara en helt annan. För samtidigt som de globala matpriserna steg i höjden mellan 1996 och 2007, antalet undernärda människor i världen ökade med en femtedel och etanolproduktionen i Brasilien mer än fördubblades, så minskade fattigdomen snabbt och därmed andelen undernärda barn i Brasilien med mer än hälften, från 4,5 procent till 2,2.[5]

Det är fattigdomen som är problemet, inte matpriserna. Receptet bakom fattigdomsminskningen är komplicerat och glädjer inga ideologer: starka statliga företag, höga skatter, stor intern marknad, men också demokratisering, råvaruexport, privatiseringar, import, strikta budgetregler och effektiv inflationsbekämpning. Men resultatet har i alla fall blivit tillväxt och låg arbetslöshet, som tillsammans med ett antal skolreformer på 90-talet och omfattande sociala program på 00-talet, pressat ned fattigdomen med mer än 60 procent sedan 1994.

En del av framgångsreceptet är tillväxten i jordbruket. På 1990-talet var Kanada världens tredje största jordbruksexportör efter EU och USA. Men mellan 2000 och 2009 minskade deras andel av världens jordbruksexport från 6,3 till 3,7 procent, samtidigt som brasilianska andelen ökade från 2,8 till 4,9 procent.[6] Brasilien är numer världens största exportör av sockerrörsprodukter, kyckling, nötkött, kaffe, tobak och apelsinjos, världens näst största av soja och fjärde störst på fläskkött och bomull.

Den producerade volymen av de tolv största exportprodukterna växte mellan 1996 och 2007 med i snitt 13 procent per år.[7] Och jordbruksdepartementetsprognos för de kommande tio åren visar att produktionen av alla de 22 viktigaste produkterna kommer att öka: 47,8 procent mer bomull, 30,7 procent mer kaffe, 26,5 procent mer kött, 23 procent mer gryn (soja, majs, ris, vete och bönor), 24,2 procent mer sockerrör och så vidare. [8] Trots att man är världens näst största producent av biodrivmedel, och producerar många gånger mer än alla som kommer efter tillsammans, kan det alltså inte vara det brasilianska etanolets fel om det är brist på mat. Jordbruksboomen, inklusive sockerrör till socker och etanol, är snarare av förutsättningarna för att rätten till mat ska förverkligas globalt.

Det brasilianska etanolprogrammet började redan på 1970-talet när militärerna som då styrde blev chockade av hur svårt landet drabbades av oljekriserna. Svaret på hotet blev kärnkraft, vattenkraft och etanol. Kärnkraften har bara fått begränsad betydelse sedan dess, men vattenkraften byggs ut snabbt. Etanolprogrammet utvecklades lite i skymundan till en början eftersom militärerna inte tyckte det representerade det moderna Brasilien, men betydelse ökade. Redan på 1980-talet gick tre fjärdedelar av alla bilar som producerades i Brasilien på etanol.

När sockerpriserna gick upp i slutet av 1980-talet och etanolen blev dyrare minskade dock efterfrågan, och under 1990-talet låg produktionen still på drygt 10 miljarder liter per år vilket bland annat användes till att blanda ut den vanliga bensinen med ca 20 procent etanol.[9]

Den nuvarande etanolvågen inleddes 2003 när Volkswagen i Brasilien satte flex-motorer i bilarna, som kan gå på vilken blandning av etanol och bensin som helst. Bilägarna kunde därmed välja det billigaste bränslet för stunden eftersom alla mackar redan hade såväl etanol som bensinpumpar. De andra nio bilfabrikerna i landet hängde snabbt på, och nu har i princip alla bilar som produceras här flex-motorer. Nästan 42 procent av bilarnas energibehov täcks numer av etanol[10], vilket har lett till att etanolproduktionen stigit till drygt 27 miljarder liter.[11].

Göra sprit av sockerrör är naturligtvis inget nytt i Amerika. Men till skillnad från sockret till cachaça-destillerierna i de gamla kolonialområdena i nordöstra Brasilien, produceras idag mer än 90 procent av allt brasilianskt socker i centrala och södra Brasilien, I Sao Paulo och delstaterna väster och norr om: Mato Grosso, Mato Grosso do Sul och Goiás. Det är där, på savannerna i tidigare isolerade och glest befolkade delar av landet som det industrialiserade storskaliga jordbruket rullar ut sina mattor av sockerrör, soja, majs och bete för biffkor.

Men etanolproduktionen har inte skett på sockrets bekostnad. Brasiliens andel av världshandeln med socker ökade 2000 till 2007 från 20 till 40 procent[12]. Av skördarna kring Sao Paulo har man aldrig gjort etanol av mer än drygt hälften, och de höga sockerpriserna gör att andelen minskar.

Tillväxten i sockerproduktionen har också främjat teknikutvecklingen. Förr brände man sockerfälten före skörden för att få bort blast och annat som gjorde det omöjligt att hugga rören för hand. Numer är arbetet mekaniserat och resterna från fälten och från själva destilleringen används till att producera el till fabrikerna, vilket till och med ger ett överskott till elnätet. Brasilianska sockerrör ger dessutom nästan tre gånger så mycket etanol per hektar som spannmål i Europa eller Nordamerika.[13]

Under det skakiga 1990-talet, då förtroendet för det brasilianska stabiliseringsprogrammet fortfarande var lågt, och flera internationella kriser slog hårt mot ekonomin, bidrog jordbrukssektorn med mellan 10 och 15 miljarder dollar per år i handelsöverskott. Småpotatis mot de 40 miljarder dollar man bidrog med åren före finanskrisen. Men det var ändå en av nycklarna till att förtroendet för realen, den brasilianska valutan, stärktes och till att ekonomin fortsatte att växa.

Min poäng är att etanolproduktionen är en integrerad del av den brasilianska jordbruksboomen, som tillsammans med den övriga tillväxten och stabiliteten skapade förutsättningar för fattigdomen och därmed hungern att minska. Men det var demokratiseringen som gjorde att hungern kom högst på agendan. På våren 2002 gick Brasiliens fattiga man ur huse för att välja Luiz Inácio Lula da Silva till president. Han blev den förste brasilianske presidenten som hade känt hungern, och han hatade den. Fome zero, noll hunger, blev stridsropet och namnet på politiken.

Men det program som först utvecklades hade just bristen på mat som huvudproblem; matkuponger, matutdelning och mängder av andra byråkratiska åtgärder. Efter nio månader av tröttsamma experiment bytte han inriktning radikalt och slog samman alla sociala program som riktades mot de fattigaste till ett stort generellt transfereringssystem – Bolsa Família.

Stödet i Bolsa Família är idag på mellan drygt hundra och tusen kronor per familj och månad beroende på inkomst och antalet barn. Det når en fjärdedel av befolkningen men kostar inte mer än en halv procent av BNP. Fortfarande är åtta procent av brasilianarna extremt fattiga, men det minskar varje år.

I de internationella rapporterna om biodrivmedel som hot mot rätten till mat finns det däremot inga referenser till den minskade hungern i Brasilien. Men det finns flera motvilliga formuleringar om att Brasilien är ett undantag: “Brasiliens produktion av etanol från sockerrör har inte bidragit nämnvärt till livsmedelspriserna.”[14] “De enda av de viktigare biobränslena som vi sannolikt kan säga minskar växthusgaserna […] är bioetanol från sockerrör från Brasilien…”[15]

OECD påpekar dessutom att: ”Bioenergi erbjuder en möjlighet att stärka tillväxten i många av världens fattigaste länder genom pånyttfödelse av jordbruket och bidrag med modern energi.”[16]

Ju fler rapporter jag läser desto tydligare blir det att de inte handlar om biodrivmedel. Det finns två andra intressen bakom.

FN:s rapportör om rätten till mat och FAO är emot hela idén om storskaligt industrialiserat jordbruk, eftersom det leder till att familjejordbruk förtrycks och fattiga människor utan möjlighet till försörjning flyttar till städernas slum. I Brasilien är detta förstås ett stort problem. Frei Sergio från småjordbrukens rörelse i Brasilien (Movimento dos Pequenos Agricultores, MPA), berättar att “etanolprogrammet leder till jordkoncentration, miljöproblem, förlorade inkomster och slavarbete. De problem som monokultur av alla grödor för med sig. Det som behövs är jordreform och differentiering av produktionen.” Survival international beskriver hur sockerpionjärerna bokstavligen skjuter bort Guaraniindianerna i Mato Grosso do Sul från deras marker.[17] Problemet är att jordbruksmattorna rullar ut före staten, vilket leder till att staten i efterhand inte kan återställa ordningen som den var innan, utan tvingas legalisera resultatet av förtrycket.

Problemet för Världsbanken och OECD är inte heller biodrivmedel, utan de tullar och subventioner som skyddar USA:s och EU:s jordbruk. En öppnare marknad skulle stärka jordbruksproduktionen över hela världen och skapa bättre förutsättningar för att människor ska ha råd till mat.

Men båda dessa konflikter har tröskats i nationella och internationella debatter i decennier, utan att det brunnit till och en lösning kommit närmare. Istället gör man nu den cyniska bedömningen att problemet måste bli konkret för att fastna i opinionen: ”Om man inte stoppade majsen i tanken skulle man kunna äta upp den.” Det är en problemformulering lika falsk som förenklad.

Etiketter till bloggar.se: energi, fattigdom, jordbruk, klimatet

Related posts:

1. Alla andra kör med etanol
2. Ökad jämlikhet nyckeln till framgång – Omvärlden dec 2011
3. Brasiliens stora siffror 9 – Etanolproduktionen exploderar

Särskilt upprörande var Skogsstyrelsens redovisning av hur avverkningen följer skogsvårdslagens paragraf 30 som enligt artikeln säger att bolagen ska”spara gamla träd och boträd för fåglar, lämna kantzoner vid vattendrag, spara små biotoper vid fuktig mark, undvika körskador, lämna kvar död ved och inte köra över kulturlämningar”. Men, skriver Ola Sandstig i Filter:

För tio år sedan underkändes 22 procent av alla avverkningar. Därefter har siffrorna sakta men säkert försämrats till årets bottennotering, där 37 procent av alla avverkningar inte ens når upp till lagens krav på miljöhänsyn.

Och trots denna uppenbara nonchalans från skogsbolagens sida har inte ett enda företag sedan skogsvårdslagen skrevs 1993 blivit fälld för brott mot paragraf 30. I dagens Studio ett kunde man höra om hur en man på Gotland på fyllan fällt tre tallar hos grannen för att få bättre utsikt mot havet. Kvinnan har stämt mannen och kräver 400 000 kr i skadestånd för värdet på veden, nyplantering mm. Man undrar vem som har rätt att stämma skogsbolagen?

Tack vare en intressant uppgift i min portugisiska-klass där vi ska hålla föredrag om miljöproblem, så började jag gräva lite mer i detta. Det är ju roligare att prata om problem i Sverige än att ständigt tjata om avverkningar i den brasilianska skogen som har minskat från 27 000 kvadratkilometer 2004 till 6000 i år, det lägsta sedan mätningarna inleddes 1988.

Nåväl, om inte haveriet med skogsbolagens nonchalans vore nog, så framstår Skogsstyrelsen som branschens perfekta statliga partner. I Skogsstyrelsens årsredovisning finns en uppföljning av de 12 statliga miljömålen som har bäring på skogen, och där visar det sig att endast 2 (!) har uppnåtts. Något råder det osäkerhet om, men de allra flesta har inte ens nästan uppnåtts. Läs den tragikomiska sammanfattningen av måluppfyllelsen här:

Skogsstyrelsen Årsredovisning 2010 – om miljömålen i skogen (PDF)

Måluppfyllelse 17 %, och generaldirektör Monika Stridsman nämner inte ens detta i sin inledning.

Nu är det förstås inte Skogsstyrelsen som är ansvarig för att målen ska uppnås. Men uppföljningsansvaret borde ju göra att man slog larm stort och brett och såg till att detta blev en stor politisk debatt. För om man inte vill ta strid ser det ju lätt ut som att myndigheten företräder branschens intressen.

Etiketter till bloggar.se: jordbruk

No related posts.

I papperstidningen finns också en graf med tillväxt och jämlikhet i Brasilien sedan 1960.

Det intressanta är hur den visar på relationen mellan demokrati och jämlikhet. Efter militärkuppen i Brasilien 1964 växte ekonomin med i snitt 7,8 procent per år ända fram till 1980. Avsaknad av politik för att minska fattigdomen gjorde dock att ojämlikheten ökade. Under 1980-talet stagnerade ekonomin och ojämlikheten fortsatte att öka.

Demokratiseringen 1985 tog några år på sig att få effekt, men i början av 1990-talet började ekonomin växa kontinuerligt igen. Mellan 1994 och 2010 har ekonomin dock inte vuxit snabbare än med 3,3 procent per år . Men tack vare fattigdomsbekämpningsprogrammen har resurserna använts så att ojämlikheten minskat snabbt.

Kanske är det ingen nyhet att latinamerikanska militärdiktaturer låtit bli att prioritera de fattiga. Men det är ändå intressant att en väl fungerande latinamerikansk demokrati kan åstadkomma det som revolutionärer alltid misslyckats med, att förena tillväxt med jämlikhet.

—–

Siffrorna kan hämtas hos på IPEA som har mängder av offentlig statistik lättillgänglig. Gini-koefficientsiffrorna har kompletterats med siffror från Fundacão Getúlio Vargas.

(Gini-koefficient = mått mellan 0 och 1 på hur inkomsterna fördelas i ett land. Ju närmare 1 desto ojämlikare inkomster.)

Etiketter till bloggar.se: demokratisering, ekonomi, fattigdom

Related posts:

1. Fattigdomsminskningen i Brasilien 2000 till 2010
2. Etanol gör ingen hungrig – Axess Magasin Nr 8 november 2011
3. Från tältläger på soptipp till stad på 20 år

Idag har jag fått förmån att skriva om narkotikakriget i Latinamerika och att det är den internationella förbudspolitiken som är skurken. Läs här Våld i narkotikans spår.

Mycket av bakgrunden finns även i min artikel i antologin Bistånd är politik! från tidigare i höstas.

Etiketter till bloggar.se: Latinamerika, narkotika

Related posts:

1. Som om narkotikapolitiken kunde vara nationell
2. “Latinamerika och kriget mot narkotikan” från antologin Bistånd är politik!

Min recension av Kajsa Norells utmärkta Halleluja Brasilien! som handlar om hur Vingren och Berg grundade den kanske största frikyrkan i Brasilien har precis publicerats i UNT.

En av de tankar som slog mig hela tiden när jag läste var att den svenska stoltheten över att vara världens mest sekulära land, gör att det stora inflytande som svenska missionärer har glöms bort, eller petas undan i historieskrivningen.

Kajsa Norell har ett omfattande kapitel om pingströrelsen i den före detta favelan Estrutural i utkanten av Brasilia, som jag också skrivit om. När jag intervjuad en polis där i våras och presenterade mig svarade han snabbt: “Sverige! Vad roligt, jag är med i en kyrka som grundades av Örebromissionen.”

Uppdatering 9/1 2012: Idag recenserar även DN boken.

Etiketter till bloggar.se: Estrutural, religion

No related posts.

Latinamerika och kriget mot narkotikan

Det är inte så att Estrutural styrs av kriminella gäng, men kriminaliteten i området har med narkotikan att göra, inget annat. Det berättar alla jag talar med – polisen, kyrkorna, folkrörelserna – i den före detta favelan Estrutural, med 48 000 invånare utanför Brasiliens huvudstad Brasilia.

En av poliserna säger – efter att först ha tittat sig över axeln – att de som säljer sällan lämnar området. Köparna kommer hit. Mest köper de crack och marijuana, ibland kokain. Skottlossningar är vanliga och leder till minst ett mord i veckan.

Men samma personer säger också, att vore det inte för narkotikan skulle Estrutural kunna fortsätta på den väg mot ekonomisk och social utveckling som inleddes när området erkändes som lagligt bostadsområde 2004. Tillväxten och fattigdomsminskningen i marginaliserade stadsdelar i Brasilien och andra delar av Latinamerika har skapat en helt ny optimism på kontinenten. Men inget undergräver optimismen lika effektivt som våldet och kriminaliteten.

I Brasilia – som ändå är Brasiliens tryggaste storstad – mördades 427 personer under de första åtta månaderna 2010. (I Sverige, med nästan fyra gånger så många invånare, begicks 329 mord under hela 2010.) Narkotikahandeln är inte ansvarig för alla, men ju fattigare ett område är desto mer är våldet kopplat till narkotikahandeln. I rikare områden handlar problemen mer om rån och kidnappningar.[1]

Under samma period beslagtog polisen i Brasilia 1746 handeldvapen, 726 kilo marijuana och 125 kilo kokain, crack och kokapasta.[2] Det är osäkert vad narkotikabeslagen säger om hela marknaden, men de berättar något om storleken på den. I Brasilien kostar ett gram rent kokain kanske 150 kronor på gatan. Ett beslag på 10 kilo innebär alltså en förlust på 1,5 miljoner kronor. Och ändå kan man vara säker på att verksamheten är lönsam. För narkotikahandeln ökar.

Lönsamheten på en illegal marknad leder alltid till att aktörerna tar till olagliga medel för att vinna. Men narkotikaintressena utnyttjar också cyniskt de mjuka delarna i den brasilianska lagstiftningen, som finns till för att skydda barn och ungdomar. Till exempel kan barn under 18 år inte arresteras eller dömas i en rättegång. Därför används just de som fotsoldater. Enligt organisationen Observatorio de favelas består hälften av dem som står för våldet i favelorna av barn under 18 år. Och så fungerar det på många platser i Latinamerika. De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens bland ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. I El Salvador, som ligger högst, mördas 92 ungdomar per hundra tusen, i Colombia 73, Venezuela 64, Guatemala 55 och Brasilien 52.[3]

Narkotikahandelns storlek och våldet som följer i dess spår leder nu allt tydligare till att hela stater förstörs inifrån. Den mexikanska regeringens krig mot narkotikaintressena och deras interna strider har sedan december 2006 lett till att 40 000 människor dött. I en intervju med The Economist 2009 förklarade Mexicos överåklagare att hans mål inte längre är att stoppa narkotikahandeln. Målet är istället att “ta tillbaka den ekonomiska makten och vapnen som kriminella grupper har skaffat sig de senaste 20 åren, att ta ifrån dem deras kapacitet att undergräva institutioner och utmana statens våldsmonopol.”[4]

Detta borde narkotikapolitiken i Sverige också handla om. Hur kan man flytta de enorma vinsterna i narkotikahandeln bort från kriminella organisationer?

Men vad har detta med svensk biståndspolitik att göra?

De första meningarna på regeringens hemsida om Sveriges politik för global utveckling[5] lyder:

Politiska beslut i Sverige eller i EU får ofta konsekvenser för fattiga människor i utvecklingsländer. Därför är kärnan i politiken för global utveckling att de politiska beslut som fattas i Sverige också ska ta hänsyn till effekter på fattiga länder och människor.

Det är ord som förpliktigar. När biståndspolitiken stöptes om i början av 2000-talet till en mer komplett politik för global utveckling var huvudtanken just att vi inte kan rädda världen med bistånd allena. Alla andra politiska beslut måste sträva i samma riktning.

I det perspektivet var det generande inkonsekvent att barn- och äldreminister Maria Larsson i januari 2011 kallade upp Bolivias ambassadör till departementet och förklarade att Sverige skulle gå emot Bolivias förslag att ta bort förbudet mot kokabladstuggandet från FN:s narkotikakonvention. Det skulle bli ett “politiskt prejudikat som direkt bryter mot det internationella regelverket för bekämpning av droger. [Och ge] signaler som inte överensstämmer med de åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika”, skrev Larsson i ett pressmeddelande.[6] Men Larssons regering slåss ju hårt för att andra länder ska hålla tassarna borta från svenskt snus. Och då är snus till skillnad från kokablad faktiskt farligt.

Inom många områden är det dock en självklarhet att politiken utformas för att få positiva konsekvenser både i Sverige och runt om i världen, svensk handelspolitik, miljöpolitik och försvarspolitik till exempel. Men  narkotikapolitiken tycks bara ha Sverige för ögonen. Det finns till exempel inte en riksdagsmotion från denna sida millennieskiftet som kopplar samman narkotikapolitiken i de stora konsumentländerna, som EU, USA med flera, med den politiska och sociala utvecklingen i produktions- och transitländerna.

Socialdemokraternas ”Latinamerikamotion” beskriver förvisso att narkotikahandeln för med sig allt från våld till korruption.[7] Men det står inte att det är konsumenterna i USA och EU som finansierar detta och att Sverige därmed skulle ha ett ansvar. Och de borgerliga partierna lämnar helt walk over i frågan. Jag hittar inte en enda borgerlig motion på sökningen “latinamerika OCH narkotika”.

De riksdagsmotioner som nämner “avkriminalisering” av narkotikabruk gör det bara för att förklara att det är ett hot mot målet om ett narkotikafritt Sverige, aldrig att det skulle kunna vara en metod för att flytta en del av marknaden bort från de illegala aktörerna. Vänsterpartiets ställningstagande för avkriminalisering av eget bruk är ett undantag vad gäller den första aspekten, men motiveras inte heller av vad dagens narkotikapolitik för med sig för konsekvenser runt om i världen, utan bara av vilka konsekvenser det får för svenska missbrukare.

Detta visar att det finns en brist på intresse för såväl Latinamerika som narkotikapolitik i de svenska partierna. Fanns det en narkotikapolitisk debatt skulle den automatiskt skapa ett Latinamerikaperspektiv. Och fanns det ett Latinamerikaintresse i riksdagen skulle det finnas en debatt om konsekvenserna av vår narkotikapolitik. Den politiska och ekonomiska utvecklingen i Latinamerika och narkotikapolitiken i Sverige och Europa hänger nämligen intimt samman. Därför behöver den svenska narkotikapolitiska debatten kompletteras med ett utvecklingsperspektiv. Frågan som behöver ställas är: Skulle skadan av ett lagligt och reglerat narkotikabruk i dagsläget vara värre än skadan av den illegala narkotikahandeln?

Misslyckats krig mot narkotikan 

Relationen mellan narkotikahandel, våld och kriminalitet är förstås inte något nytt. Men de senaste åren har de allt värre problemen i Mexiko och andra länder, tillsammans med avsaknaden av resultat av USA:s “War on drugs”, lett till en allt intensivare internationell debatt om narkotikapolitikens konsekvenser. Det är inte bara målet om en narkotikafri värld – som alla inser är orealistiskt – som omprövas. Insikten om att kriminaliseringen – av allt från odling till konsumtion av narkotika på ett globalt plan, med stater som faller samman och internationell brottslighet – är långt värre än konsekvenserna av själva narkotikabruket har också lett till nytänkande. En annan viktig insikt är att förbudspolitiken drabbar människor som inte har något med narkotikan att göra, varken som producenter, handlare eller konsumenter.

Brasiliens tidigare president Fernando Henrique Cardoso insåg detta först efter att han lämnade över presidentmakten till Luiz Inácio Lula da Silva i januari 2003. Sedan dess har han gjort narkotikapolitiken till sin viktigaste fråga. Tillsammans med César Gaviria och Ernesto Zedillo, två före detta presidenter i Colombia och Mexico, skapade han häromåret The Latin American Initiative on Drugs and Democracy för att sätta ljus på narkotikahandelns konsekvenser för demokratin i regionen.[8]

Deras slutsats är att de två viktigaste problemen som de latinamerikanska demokratierna står inför är våld och korruption, och att narkotikahandeln har en stor del av ansvaret. De konstaterar att kriget mot narkotikan de senaste 15 åren har misslyckats eftersom planteringarna och exporten av narkotika från Latinamerika ökar. De utmanar också de länder där det mesta av narkotikan konsumeras med att ansvaret för våldet och korruptionen inte bara ligger i Latinamerika:

Det är således angeläget för oss, som latinamerikaner, att be dem som partners att utforma och genomföra politiska reformer som leder till en effektiv minskning av narkotikakonsumtionen och, som konsekvens av detta, omfattningen av den narkotikarelaterade kriminaliteten.[9]

Deras grundläggande analys är att:

Den enorma kapacitet som narkotikahandeln besitter för våld och korruption kan bara motarbetas effektivt om dess inkomstkällor kraftigt försvagas.[10]

50 år av narkotikapolitik

Grunden för den internationella narkotikapolitik som initiativet hoppas förändra är tre FN-konventioner från 1961, 1971 och 1988.[11] Den första, Single Convention on Narcotic Drugs, har bara cannabis, opiater och kokain i fokus. Målet när den skrevs var att skapa kontrollmekanismer för såväl narkotikabruket som produktionen. Konventionen förklarar att all odling av cannabis, opium och koka ska förbjudas, att illegala odlingar ska förstöras och att alla kokabuskar som växer vilt ska ryckas upp med rötterna.

Konventionen förklarar också att alla parter ska förbjuda all typ av hantering av narkotika; odling, produktion, försäljning, köp och så vidare. Man satte också målet att bruket av opiater skulle elimineras inom 15 år och bruket av kokain och marijuana inom 25 år.[12]

1971 antogs The Convention on Psychotropic Sustances för att komplettera den tidigare konventionen med amfetamin och liknande syntetiska droger, och 1988 utökades politiken till att även innefatta den globala handeln i United Nations Convention Against Illicit traffic in Narcotic Drugs and Psychotropic Substances. Intressant med den sista är att undertecknarna redan i inledningen visar att de sett de allvarliga effekterna av den illegala narkotikahandeln:

Illegal handel genererar stora ekonomiska vinster och välstånd som möjliggör för transnationella kriminella organisationer att penetrera, förgifta och korrumpera regeringsstrukturer, legitima kommersiella och finnansiella verksamheter, och samhället på alla dess nivåer.

Här ställer man sig frågan: vilka konsekvenser skulle då laglig handel av narkotika föra med sig, som är värre än dessa? Men den frågan förblir obesvarad.

Den grundläggande strategin för politiken i konventionerna är att förbud och bestraffning i alla delar av kedjan från produktion till konsumtion ska göra priset så högt att narkotikan blir oåtkomlig för konsumenter. Men sedan 1990-talets början har såväl konsument- som grossistpriset för kokain i USA sjunkit. Detta trots att den amerikanska regeringen spenderar 40 miljarder dollar per år för att minska utbudet av narkotika, arresterar 1,5 miljoner människor per år för narkotikabrott, och dömer en halv miljon av dessa till fängelse.[13]

Den internationella narkotikapolitiken har inte heller haft positiv effekt i resten av världen. Mellan 1998 och 2008 ökade den globala konsumtionen av opiater med 34,5 procent, kokain med 27 och cannabis med 8,5.[14] Det går uppenbarligen inte att bekämpa narkotikahandeln med våld och repressiva åtgärder.

Men även om priset gått ned så är marginalerna fortfarande tillräckligt stora. Kokablad för ett kilo kokain kostade 2007 ca 300 dollar i Anderna, medan priset för samma kilo förädlat kokain var 150 000 dollar på den amerikanska konsumtionsmarknaden.[15] Denna typ av marginaler har gjort att den globala narkotikamarknaden enligt FN är värd 320 miljarder dollar per år, mer än dubbelt så mycket som Sveriges statsbudget.[16]

Det finns ingen egentlig anledning till att kokain skulle vara dyrt. Det är förbudet som gör att riskpremien, och därmed vinstmarginalen, i varje led av kedjan från producenter till konsumenter blir så hög. Detta är alltså helt i enlighet med intentionen i FN-konventionerna. Men eftersom det finns tillräckligt många människor som behöver pengarna och som är villiga att ta riskerna så fortsätter handeln och därmed kriminaliteten. En laglig narkotikamarknad skulle inte erbjuda samma vinstmarginaler, och därmed skulle intresset för att hitta nya användare av narkotika minska.

I Lasse Wierup och Erik de la Regueras Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman från förra året, beskriver de hur kokainet kom tillbaka till Sverige i början av 1980-talet efter att ha varit försvunnet i flera decennier. Några enstaka colombianer och spanjorer lyckades smuggla in något kilo kokain och började letade reda på en marknad. Till slut hittade de den på nattklubbarna Alexandra och Café Opera.

– Det var många privata fester där det florerade mycket kokain. Jag vill inte nämna några namn, men det bjöds på kokain ungefär som man bjuder på ett nytt vin eller en ny drink, berättar Alexandra Charles för författarna. Hade vinstmarginalen för kokainet inte varit så hög hade de säkerligen inte tagit risken att åka fast.

Men vinstmarginalerna gör inte bara att exporten av kokain från Latinamerika har ökat. Även efterfrågan på narkotika är ett resultat av vinstmarginalerna. Journalisten Tom Feilings uppmärksammade reportagebok Kokain – drogen som erövrade världen börjar pedagogiskt i narkotikadebatten i USA, Europa och FN decennierna efter Andra världskriget och visar sedan vilka konsekvenser förbudspolitiken och därmed vinstmarginalerna har fått på fattiga stadsdelar och fattiga människor i storstäder som New York och Baltimore. Möjligheten att tjäna stora pengar gjorde narkotikaförsäljning till en karriärväg. Att erbjuda billigt kokain och gratisprover till blivande kunder skapade snabbt en efterfrågan.

Den respekterade teveserien The Wire visar hur de som handlar med narkotika i de fattiga delarna av Baltimore inte är samma personer som använder den. Det finns en självklar uppdelning mellan slingers och junkies. Striden mellan de kriminella gängen handlar om att dominera flest gatukorsningar där själva försäljningen äger rum. Om någon av ungdomarna som säljer funderar på att skaffa sig ett jobb eller en utbildning betraktas det som ett skämt. Det finns bara en väg för dem att tjäna pengar och det är att delta i The Game. Deras beroende av pengarna är en viktigare drivkraft för handeln med kokain, än beroendet av kokain.

Feiling visar hur narkotikaintressena agerar som alla andra kommersiella intressen. De investerar i utvecklingen av nya droger, bättre marknadsföring och nya marknader. Och de höga priserna medför att också produktion och distribution effektiviseras. Han konstaterar:

Varför skulle en smugglare riskera att hamna i fängelse för en billig, skrymmande produkt som bara ger ett milt rus [kokablad]? Drogförbudet har haft en avgörande inverkan på efterfrågan av drogen. Ingen hade ens tänkt på att röka kokain [crack] innan det förbjöds.

Utan riskerna och de höga vinsterna på narkotikamarknaden, hade det inte funnits incitament för att utveckla alla de derivat av koka och opium, och alla syntetiska droger som finns i dag. De nya produkterna hade inte varit värda investeringen. Innan kokain förbjöds runt om i världen, exporterade Colombia varken koka eller kokain. Men, skriver Feiling: “Så snart en lättodlad gröda blir illegal koncentreras odlingen ofrånkomligen till länder där det är lättare att bedriva olovlig verksamhet.”

Och precis som fattigdomen i USA var en förutsättning för att skapa distribution och sedan efterfrågan på narkotika, så var fattigdomen en förutsättning för narkotikaproduktionen i Latinamerika. Behovet av intäkter bland miljontals fattigbönder i de andinska länderna gjorde att koka började odlas där det aldrig gjorts förr. Besprutningsprogrammen i Colombia har sedan förstört hundratusentals kokaodlingar de senaste decennierna, men det har aldrig räckt till för att minska produktionen. För när besprutningarna kommer flyttar odlingarna snabbt till andra delar av Colombia eller vidare till Bolivia och Peru. Denna ballongeffekt återskapas även vid försäljningen. När smugglingen till USA och Europa blev svårare skapade narkotikaintressena nya marknader för kokainet i Latinamerika.

Om kampen mot narkotikaintressena ska ha framgång måste fokus i politiken ligga på hur pengarna skapas på narkotikamarknaden och hur de används, inte på själva narkotikan som produkt.

Västafrikas växande roll 

Det enorma kapital som narkotikaintressena skapat har med tiden förvridit såväl ekonomin som politiken i produktions- och transitländerna. I Colombia steg kokainproduktionen snabbt under slutet av 1980-talet. Decennier av inbördeskrig, fattigdom och en stat som inte kontrollerade sitt eget territorium var perfekta förutsättningar. Pablo Escobar och kartellerna i Medellín och Cali byggde upp hela arméer som exporterade kokain till främst USA. Magnus Linton beskriver i Cocaina – en bok om dom som gör det hur det går till när intressena bakom narkotikaproduktionen mognar och anpassar sig till nya förutsättningar.

När Escobar skjöts och kartellerna föll ihop i början av 1990-talet, exploderade det narkotikafinansierade våldet i ett trefrontskrig mellan staten, Farc-gerillan och paramilitärerna. I början av 00-talet minskade våldet när dåvarande presidenten Alvaro Uribe med amerikanskt stöd bekämpade Farc militärt och skrev ett avmobiliseringsavtal med paramilitärerna.

Enligt den teori som förespråkarna för förbudspolitiken använder borde därmed också narkotikahandeln ha minskat när staten tagit bättre kontroll över landet. Men verkligheten blev en annan. Trots kriget i Colombia och de allt mer omfattande besprutningarna av kokaodlingar, så exporterade Colombia sex gånger mer kokain 2006 än under Pablo Escobars tid på tronen. Det som hände var nämligen inte att staten tog kontroll över landet, utan att narkotikaintressena tog kontroll över staten. De hade lärt sig att det är effektivare att korrumpera sig in i politik och administration, än att försöka besegra staten med våld.

Men detta är inte bara Colombias historia. Det kommer att bli Mexikos och Centralamerikas historia. Och Västafrikas.

Västafrika blev under 2000-talets första decennium en allt viktigare transitrutt för kokain från Latinamerika. 2005 till 2007 beslagtogs 33 ton kokain i området. Tidigare tog man sällan mer än ett ton per år i hela Afrika. För små länder som Guinea Bissau, vars statsbudget är lika mycket värd som två och ett halvt ton kokain på den europeiska konsumtionsmarknaden, är det omöjligt att värja sig mot narkotikaintressenas kapital.[17]

När narkotikaintressena mognar inser de att staten kan bli deras vän och verktyg. Sedan kommer staten aldrig att leverera det medborgarna behöver, utan se till att medborgarna betalar för det som narkotikaintressena vill ha. Och det kommer aldrig att vara demokrati och fattigdomsbekämpning.

Holistiskt perspektiv behövs 

I detta perspektiv är det rimligt att även den svenska narkotikapolitiken tar “hänsyn till effekter på fattiga länder och människor” precis som de stolta meningarna på regeringens hemsida förklarar. Frågan är var man ska börja.

I juni i år hade Fernando Henrique Cardosos initiativ även samlat framstående personer från andra delar av världen bakom sina krav på nytänkande i den internationella narkotikapolitiken. Tillsammans med bland annat Javier Solana, Kofi Annan, Mario Vargas Llosa, Louise Arbour, Richard Branson och Torvald Stoltenberg presenterade trion av ex-presidenter en rapport med förslag på principer för en ny politik, och ett antal förslag på politiska reformer.[18]

Gruppen stod bakom fyra grundläggande principer.

1. Politiken ska grunda sig på empirisk och vetenskaplig kunskap. Och framgång ska räknas som minskad skada på individers hälsa, säkerhet och välfärd, inte i antalet arresteringar, ton narkotika som beslagtas eller hur hårt narkotikabrott straffas.

2. Politiken måste grunda sig på principer om mänskliga rättigheter och folkhälsa. Stigmatisering och marginalisering av människor som använder droger eller deltar i produktionen och distribution på låg nivå måste upphöra. Det är oansvarigt att politik som minskar de narkotikarelaterade skadorna, som sprututbytesprogram, inte genomförs för att man vill framstå som ”hård mot droger”.

3. Politiken måste utformas och genomföras som ett globalt ansvarstagande där även produktions- och transitländernas intressen tas tillvara.

4. Politiken måste hålla samman så att familjer, skolor, folkhälsospecialister, civila samhället och rättssystemet drar åt samma håll. Insatserna för att minska efterfrågan, och investeringar i sociala insatser bör prioriteras högre än att straffa användare av narkotika.

Rapporten innehåller sedan ett helt åtgärdspaket som verkligen förtjänar att debatteras i Sverige. Det viktigaste och mest kontroversiella förslaget är att länder bör pröva om avkriminalisering av bruket tillsammans med omfattande preventiva åtgärder kan minska efterfrågan på narkotika, hälsoproblemen och den kriminalitet som kommer av narkotikahandeln.

Hittills har Cardosos initiativ gått obemärkt förbi i den svenska politiska debatten. Men det vore ett tydligt bevis på svensk politiks ovilja att lära av andra människors och länders erfarenheter om det med tiden inte ledde till en ny narkotikapolitisk diskussion i Sverige. Politikområdet behöver ses utifrån hela sin komplexitet. Eller för att använda ett modeord inom den biståndspolitiska debatten: Det som behövs är ett holistiskt perspektiv på narkotikapolitiken.

Etiketter till bloggar.se: Brasilia, Estrutural, fattigdom, Latinamerika, narkotika

Related posts:

1. Från tältläger på soptipp till stad på 20 år
2. Kokainets konsekvenser i Latinamerika sätter förbudspolitiken i ny dager
3. Bilder och talen från presidentinstallationen

(Yimby har just nu en intressant studiecirkel om Jane Jacobs, vars kritik av modernismen en utmärkt guide när man promenerar i Brasilia.)

Om vi börjar med det positiva i parken. Cykel- och promenadvägen går längs hela parken och kantas med jämna mellanrum av offentliga toaletter och utomhusduschar. Man skulle kunna tänka att duscharna inte användes, men bara under några timmar i fredags förmiddag såg jag flera nyduschade lyckliga som gick tillbaka till sina bilar efter en joggingrunda eller ett pass i något av utomhusgymmen.

Runt om i parken finns det också massor av picnic- och grillplatser. Och vid en av korsningarna finns flera bås för läkare, kiropraktorer och massörer, och ett antal grillrestauranger och kaféer.

Men trots att Brasilia har nästan tre miljoner invånare så känns parken ofta övergiven. Anledningen är att staden är utspridd över ett mycket stort område långt bortom den världskända flygplansformade stadsplanen, och att grönytor är det som saknas minst. Vart man än ska i Brasilia gör avstånden dessutom att man nästan alltid tar bilen.

Och problemet i själva stadsparken är detsamma. Jag ställde bilden vid parkering nummer 7, packade upp barnvagnen och började gå norrut. Men avstånden var så stora och det hände så lite när jag gick att jag snart kom på mig själv med att tänka: “Ähh, jag kanske skulle ställt mig på någon annan parkering. Ska jag gå tillbaka?” En park som förmedlar den känslan har rimligtvis misslyckats från början.

Efter en stund kom jag dock till Praca dos fontes – fontäntorget – som en gång haft flera olika fontäner omgärdade av en samling platåer och trädplanteringar i olika nivåer. Kanske var det en vacker plats från början, men nu ser det mest ut som en övervuxen maja-ruin. De otaliga lekplatserna i parken förmedlar också känslan av att inte ha använts på decennier. Parken är helt enkelt alldeles för stor.

Ett annat givet problem är hur parken anknyter till resten av staden. Om man bor på östra sidan, i Asa Sul, måste man först gå i genom de trista kvarteren på 900-nivån (se kartan) som mest består av sjukhus, skolor, och andra stora byggnader, sedan måste man ta sig in i parken genom någon av ingångarna, och till sist över den stora bilvägen inne i parken som nästan inte har några övergångsställen. Bor man i Sudoeste, väster om parken, är problemet detsamma: först över den sexfiliga motorvägen, sedan in i parken och över parkvägen.

Detta gör att ingen som bor i Brasilia bara kan slinka ned i parken. Det är alltid ett litet projekt. Det lättaste sättet att ta sig dit är med bil och parkera på någon av de 12 (!) parkeringarna. Och det finns något onaturligt med att åka bil till en park.

Men ofta tänker jag att bilberoendet borde försvinna med tiden, även om det kan dröja. Att trafiken fortfarande flyter ganska bra är ju egentligen ett tecken på att staden är underbefolkad. Brasilias ursprungliga stadsplan utformades för kanske en halv miljon människor som alla skulle ha bil. Och där är vi nu. Men i själva verket finns det plats för betydligt fler bostäder i stadsplanen. Tomterna är snart för värdefulla för att inte användas.

Så med tiden kommer planen att växa igen, byggas om, förtätas och få fungerande gång och cykelleder i alla riktningar som kan användas när bilarna står i kö. Och då kommer stadsparken att blomma ut precis som den borde. Och då kommer man att vara glad att den är så stor.

Etiketter till bloggar.se: Brasilia, stadsplanering

Related posts:

1. Tunnelbanan till Latinamerikas snabbast växande stad
2. Från tältläger på soptipp till stad på 20 år

Etiketter till bloggar.se: Argentina, Los Kirchner

Related posts:

1. Kort analys av valresultatet i Argentina
2. Argentina är inte längre bland de stora
3. Nestor Kirchner är död – kampen om minnet börjar