Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

”Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: ”Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, ”Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.