Det sägs ibland att resultaten av det internationella förbudet mot narkotika är otydliga. Men finns de beskrivna någonstans borde det vara i FNs World Drug Report. Enligt rapporten är de viktigaste resultaten:
1, Att konsumtionen av illegala droger är lägre än av legala droger, som alkohol och tobak. Det är till exempel tio gånger vanligare att folk röker och åtta gånger vanligare att folk dricker än att de använder narkotika.
2, Att narkotikakonsumtionen bara är hög bland ungdomar, men snabbt minskar med åldern. Skälet är att äldre människor är mer benägna att följa lagen:
The concentration of drug use among youth […] may actually be less the result of a higher propensity among young people to take drugs than the effect of the lower propensity of adults to transgress laws and social norms.
Rapporten tar “the so-called Woodstock generation” som exempel, som är lite drygt 60 år gammal, och vars narkotikakonsumtion nu är hela 87 procent lägre än dagens 18 till 25-åringar.
Kärnan i argumentationen är att utan det internationella förbudet skulle ungdomar fortsätta använda droger när de blev vuxna och därmed skulle mänskligheten använda lika mycket narkotika som man idag använder tobak och alkohol.
The drug control system acts as a powerful brake against the extension of illicit drug use from adolescence to maturity.
Detta resultat kallas för “age containment effect”, och det finns empiriskt stöd för detta, menar rapporten. Det första stödet finns i opiumkonsumtionen i Kina under 1800-talet, som var mycket hög eftersom det fortfarande var lagligt. Det andra stödet finns i khat-konsumtionen i Jemen idag, som är laglig, och som inte minskar särskilt mycket med åldern. Detta andra argument illustreras med en graf.
Att det empiriska stödet är något tunt nämns inte, inte heller att argumentet – om det stämmer – innebär att förbudspolitiken i huvudsak skyddar vuxna och inte ungdomar. Argumentationen blir dessutom ännu svagare när rapporten säger emot sig själv och konstaterar att narkotikabruket har sin rot i själva ungdomskulturen:
The expansion of today’s illicit drug problem started with youth in North America in the 1960s, spread to Western Europe and, eventually, to the rest of the world. Illicit drug use was then part of a broad counter-culture, a youth protest movement against the establishment, notably politicians, the military and the war in Viet Nam. A significant number of drug users regarded themselves as progressive citizens who rejected materialism, consumerism and conformist behaviour. This movement was composed mainly of young people, and cannabis use grew alongside it. Though cannabis use in the United States had been linked to the jazz era of the 1920s, in the 1960s it spread to far larger sections of the population.
Även kokain blev populärt vid samma tid, och sedan dess har ungdomar ute i svängen upptäckt allt fler droger:
Illicit drug use is also associated with nightlife, where young people are generally overrepresented. In the 1970s and 1980s, discos were popular, whereas in the late 1980s “rave” parties became more commonplace. Surveys among attendees have repeatedly shown very high prevalence rates for the illicit use of drugs, notably “ecstasy”, but also amphetamines, cannabis and cocaine. Youth in all sections of society are affected.
Man häpnar. Först säger rapporten att anledningen till att ungdomar slutar använda narkotika när de växer upp är att de vill följa lagen, “the age containment effect”, och sedan att själva narkotikabruket är intimt sammankopplat till just ungdomskulturen.
En rimlig hypotes att pröva skulle ju annars vara att narkotikabruket minskar med åldern på grund av att man som vuxen, med ansvarsfullt jobb och barn, inte längre kan gå på klubbar, konserter och fester i samma utsträckning som när man var ung. Men så långt har den vetenskapliga nyfikenheten inte sträckt sig.
Och att använda jemenitiska khat-tuggare – som antagligen är relativt svagt drabbade av den västerländska ungdomskulturen – som referensgrupp för världssamfundet skulle inte passera på den mest grundläggande kursen i vetenskaplig metod.
Om detta är de viktigaste positiva resultaten av den internationella förbudspolitiken, så är kostnaderna betydligt lättare att rada upp.