Maria Larsson i Konflikt

När Konflikt i dag sände en intervju med biträdande socialminister Maria Larsson om den narkotikapolitiska debatten i Latinamerika svajade ministern inte i sin inställning.

”Vi vet att det är väldigt stora pengar inblandade i denna bransch. och skulle man välja att legalisera det som kallas lätta droger […] så skulle förmodligen kriminaliteten flytta till någonting annat, där man fortsatt kan göra stora vinster. Man kan inte bekämpa kriminalitet med en legalisering.”

Man önskar att reportern hade ställt följdfrågan om varför hon tror att så många latinamerikanska politiker då menar tvärt om. Eller om det kanske vore värt det ändå, eftersom just den narkotikafinansierade kriminaliteten leder till tiotusentals latinamerikaners död varje år.

Till skillnad från reportagen från Latinamerika i själva programmet, är intervjun med Larsson gjord i en mycket svensk kontext där ifrågasättandet av såväl målet som medlen med den svenska politiken är tabu. Reportern frågar om legalisering, men har inga följdfrågor.

Maria Larsson förklarade att Sveriges roll är att försvara FNs narkotikakonventioner. Förändrade man dem skulle det leda till betydligt liberalare skrivningar, vilket i sin tur skulle leda till ett större användande.

En följdfråga hade kunnat vara hur det då kommer sig att narkotikan har spridit sig så snabbt de senaste decennierna med just hennes politik. 1980 beslagtogs kokain i 44 länder, 2007 i 130.

Om visionen ”narkotikafritt samhälle” sa Larsson att den varit ”framgångsrik”.

”Jag kan inte förstå, jag har aldrig hört någon uttrycka vilken annan vision vi skulle ha. Vad skulle vara ett lagom mål? Vi vet att det här är ytterst skadliga preparat, och då måste vi också vara tydliga i våra visioner.”

Men när FNs World Drug Report listade resultaten av den internationella förbudspolitiken var de mycket få. Och tittar man på resultaten i Sverige är de rent avskräckande.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

När Larsson sedan fick frågan om det fortfarande går att föra en nationell narkotikapolitik, svarade hon:

”Ja du måste ha en nationell vision och en nationell handlingsplan för hur du agerar i de här frågorna.”

Men när Bolivia häromåret förklarade att man inte kan förbjuda kokabladstuggande som narkotikakonventionerna säger att man ska – eftersom det är en historisk sedvänja i Bolivia och dessutom ofarligt – och ville ändra i konventionen, var den bolivianska nationella visionen inte mycket värd. Larsson kallade istället upp Bolivias ambassadör och förklarade att förändringen skulle leda till ett prejudikat som inte överensstämde med de internationella ”åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika.”

Bolivia lämnade snart därefter konventionen.

Förresten. Om någon vill se hela den debatt mellan Hanna Wagenius, Per Johansson och mig som kort refererades i slutet av Konflikt finns den här

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.