Argentinas argument för “Malvinas Argentinas”

När Argentinas president Cristina Kirchner först köper in provocerande kortfilmer inspelade på Falklandsöarna, och sedan vill lägga skulden för kriget 1982 på Storbritannien, antar man att hon har ett ganska starkt case för sina krav på förhandlingar om öarnas status.

Vad är då den historiska grunden till Argentinas krav på öarna?

På det argentinska utrikesdepartementets hemsida finns en detaljerad historieskrivning, och argumentation för det diplomatiska arbetet (spanska, engelska). Ett referat:

Redan vid inledningen av kolonialiseringen av Amerika tillföll öarna Spanien genom Tordesillasfördraget. Men Spaniens första guvernör på öarna tillsattes först 1767, och löd under den spanska administrationen i Buenos Aires. Såväl England som Frankrike hade då i perioder försökt etablera sig på öarna.

Tordesillasfördraget
Spanien kontrollerade därefter öarna fram till 1811 när garnisonen på öarna kallades till Montevideo för att delta i kriget mot självständighetsivrarna.

Redan de första självständiga regeringarna i dagens Argentina förklarade att öarna skulle höra till det nya landet. 1820 tog en representant för marinen kontroll över öarna, och deklarerade vid en ceremoni i bosättningen Puerto Soledad att de tillhörde De förenade provinserna vid Rio de la Plata – en av Argentinas föregångare.

1825 erkände Storbritannien Argentinas självständighet. I processen som ledde fram till det ifrågasattes aldrig att öarna skulle vara argentinska. Vid den tiden fanns också en befolkningsgrupp på öarna som främst levde av boskap och jakt på sjölejon.

Först 1829, när Argentina antog ett dekret som definierade öarnas politiska och militära status, protesterade Storbritannien för första gången. Protesten skedde inom ramen för Storbritanniens pånyttfödda strategiska intresse för södra Atlanten.

1831 anföll en båt från USA Puerto Soledad efter en konflikt om fiskerättigheterna och förstörde bosättningen. Argentina tog åter kontroll över öarna, men 1833 kom två brittiska krigsfartyg och tvingade den argentinska representationen att ge sig iväg. Även de brittiska representanterna åkte senare därifrån men lämnade kvar en av bosättarna  för att vakta flaggan.

Sedan dess har Argentina protesterat.

Å ena sidan kan man tycka att Argentina har rätt, å andra sidan kan man fundera över hur många gränser som har flyttats och befolkningar som körts iväg sedan 1833 i områden som idag inte längre är ifrågasatta.

Relationerna mellan Storbritannien och Argentina har dessutom i långa perioder varit utmärkta. När Argentina i början av 1900-talet var ett av världens rikaste länder var det till stor del tack vare den av britter byggda och ägda järnvägen som gick kors och tvärs över Pampas. På 30-talet ägde och driftade brittiskt kapital fortfarande två tredjedelar av de då 4 000 milen järnväg i landet.

När jag igår jämförde Cristina Fernández de Kirchners film och argumentation med nationalismen på Balkan på 80-talet i ett mejl till en god vän i Argentina, skrev han tillbaka att det var orimligt att jämföra Argentinas rättmätiga krav med de tusenåriga etniska konflikterna på Balkan.

Problemet är bara att konflikterna på Balkan inte är mer tusenåriga än konflikterna mellan svenskar och danskar, tyskar och fransmän, polacker och ryssar, engelsmän och irländare osv. Men på Balkan har man av diverse anledningar inte (förrän nu?) lyckats dra ett sträck över dem, sluta fred och gå vidare.

Det är detta som Argentina borde ha gjort. Trots att man kan argumentera för att man en gång blev snuvad på några öar borde man ha använt kriget 1982 till att sluta fred, skylla förlusten av öarna på militären och sedan gå vidare.

Men den officiella historieskrivningen om kriget är så här:

In 1980, the British party proposed a change of approach consisting of secret exploratory talks based on a “transfer” of sovereignty over the Malvinas Islands to Argentina simultaneously with a lease from Argentina to the United Kingdom for an extended period of time.

Överföringen blev dock inte verklighet, så:

In early 1982, the Argentine government proposed a new approach, based on the establishment of a permanent negotiation commission that would meet every month for a year in order to solve the sovereignty dispute. In February of that year, a meeting took place in New York to consider that proposal. Although the joint statement reaffirmed the willingness of both parties to find a negotiated solution to the sovereignty dispute, the United Kingdom gave no answer to the Argentine proposal. In view of the contradictory signals from the British government, in early March the Argentine government decided to issue a statement disclosing the nature of the negotiations and urging the United Kingdom to accept the latest Argentine proposal. Those were the circumstances surrounding the events that led to the armed conflict; sovereignty negotiations not to resume, a situation which has continued until now due to the British refusal.

Jag har efter flera år i Argentina aldrig träffat någon som tycker att militärens invasion var motiverad eller som tagit händerna från ansvaret genom att beskriva den som en “väpnad konflikt”. Men frågan de grubblar över är vad som skulle ske med människorna som bor på öarna. Regeringens är inte till mycket hjälp, utan menar att det är en bilateral förhandlingsfråga mellan Argentina och Storbritannien, inte en fråga för befolkningen:

[The british stance], ignoring the bilateral nature of the sovereignty dispute and invoking self-determination – inapplicable to this case and repeatedly rejected by the Untied Nations for this question – refuses to negotiate a solution to the dispute, subjecting it to the decision of its nationals in the islands.

The interests of the inhabitants and not their wishes must be taken into account, as indicated by the United Nations in the different documents relating to the Malvinas Islands . This is so because the UN has taken the view that a population transplanted by the colonial Power, as is currently the case in the Malvinas Islands, is not a people with the right to free determination, as it is not different from the people of the metropolis.

När Milosevic argumenterade på liknande sätt om kosovoalbanerna slutade det i förtryck, etnisk rensning och storskaligt krig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.