Oswaldo Payá, som igår gick ur tiden, förvandlades för tio år sedan från en okänd aktivist till den kubanska demokratirörelsens portalfigur. Framgången med Varela-projektet var monumental. De som tidigare inte velat skriva på, som försökte hävda taktiska skäl mot, och som inte trodde att man kunde samla 10 000 namnunderskrifter till stöd för en folkomröstning om demokrati, fick bita sig i läppen.
Om man vill förstå betydelsen av Varela-projektet ska man läsa Oswaldo Payás tal vid ceremonin när han tog emot Europaparlamentets Sacharov-pris 2002 (eng), och Jimmi Carters tal vid Havanna-universitetet samma år.
Payás text visar på den diskurs som utvecklades i demokratirörelsen på 1990-talet, och som handlar om försoning, rättigheter, fredliga förändringar och öppenhet. Hämnd, konspirationer och våld försvann decennierna tidigare men hade inte riktigt ersatts av något nytt.
Carters text visar på den relativa öppenhet i relation till demokratirörelsen man ändå kunde skymta på Kuba kring millennieskiftet. Carter är både tydlig om problemen på Kuba, och öppen för att delta i förändringsarbetet. Han berättar om Varela-projektet och tycker att det är mycket konstruktivt. Att han skulle få chansen att åka tillbaka nu och hålla ett liknande tal är mycket osannolikt.
Det som fick pendeln att svänga tillbaka den svarta våren 2003, var sannolikt en kombination av att Fidel Castro i Varelaprojektet och flera andra initiativ och organisationer såg att demokratirörelsen plötsligt samlade tiotusentals personer, och att Castro behövde skärpa konflikten med USA och omvärlden för att upprätthålla hotbilden mot landet.
(En av få böcker om Oswaldo Payá som finns är Henrik Ehrenbergs mycket intressanta intervjubok Kuba inifrån.)