Den nya narkotikapolitiken kommer, redan nästa år faktiskt

Läser just nu Magnus Lintons fantastiskt intressanta bok ”Knark – En svensk historia”, och kom på att jag skrev en artikel för Axess 2013 om narkotikapolitiken i Latinamerika och som aldrig publicerades här. Så här är den.

Axess nr 1 2013Artikeln grundar sig på den narkotikapolitiska debatten i FNs generalförsamling hösten 2012, och som föranledde den specialsession i FNs generalförsamling (UNGASS) om den internationella narkotikapolitiken som kommer att genomföras under 2016.

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1, 2013

När det internationella samfundet i FNs första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet War on drugs, var frågan irrelevant för Guatemala.

Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi. Demokratiseringen sedan 1980-talet och fredsfördragen från 1996 har dock satt fart på utvecklingen även om fattigdomen fortfarande är utbredd. När Guatemalas president Otto Pérez Molina den 24 september  2012 talade inför FNs generalförsamling beskrev han undernäringen, våldet och arbetslösheten som sin regerings största utmaningar. Men det var inte skulder, handelshinder eller klimatförändringar som han ville diskutera för att hitta lösningar på problemen – utan narkotikapolitiken

De senaste åren har det varje år begåtts mer än dubbelt så många mord i Guatemala som i Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige ihop. Och då har landet ändå bara 14 miljoner invånare. ”Minst 40 procent av morden kan härledas ur problem med koppling till handeln av olagliga droger”, förklarade Otto Pérez Molina inför generalförsamlingen.

Den bärande principen i FNs narkotikakonventioner är att alla led i narkotikahandeln ska vara förbjudna. Syftet är att höja priserna för att minska konsumtionen. Men förbudet har därmed också skapat dagens lukrativa narkotikamarknad och gjort att producenterna och transportörerna förlagt sina verksamheter till fattiga länder med svaga rättssystem. Det ger dem billig arbetskraft och lättköpta politiker och myndigheter.

2011 beslagtog de guatemalanska myndigheterna 6943 kilo kokain, den svenska polisen beslagtog 28 kilo. De fem senaste decenniernas internationella politik ”har inte lett till de önskade målen”, konstaterade Otto Pérez Molina krasst. Konsumtionsmarknaderna expanderar istället för att minska, och transportvägarna går genom allt fler länder. Handeln genom Guatemala och många andra länder “från produktionsmarknaderna i söder till konsumtionsmarknaderna i norr” har lett till att kokainkonsumtionen har blivit ett problem i länder där kokain var omöjligt att hitta för bara några år sedan. 1980 registrerade FN beslag av kokain i 44 länder, 2007 i 130 länder.

Några talare senare steg Mexikos avgående president Felipe Calderón upp i talarstolen och förklarade det uppenbara och ofrånkomliga: ”Konsumtionen av illegala droger i många utvecklade länder skapar våld och tusentals döda i produktions- och transitländerna.”
Ingen president har som han tagit strid mot den organiserade brottsligheten de senaste åren för att upprätthålla de principer som narkotikakonventionerna vilar på. Sedan Calderón kom till makten 2006 har i storleksordningen 60 000 personer dött i kriget mot narkotikaintressena. Krigets främsta konsekvens är att en allt större del av narkotikan som säljs i USA numer transporteras via Centralamerika och Karibien istället. Någon påverkan på narkotikakonsumtionen har kriget inte haft.

Felipe Calderón var mycket noga med att peka på var ansvaret för situationen ligger:

”Om [de utvecklade länderna] inte vill eller inte kan minska narkotikakonsumtionen, måste de i alla fall se till att att förhindra det orimliga flöde av resurser som finansierar de kriminella. Och kan man inte det, är det kanske dags att erkänna behovet av att utforska nya alternativ, inklusive marknadsalternativ, för att lösa detta problem som har gjort att Latinamerika utvecklats till den våldsammaste regionen i världen.”

”Marknadsalternativ” har blivit Felipe Calderóns allt oftare använda samlingsbegrepp för legalisering, reglering eller avkriminalisering av narkotikamarknaden. Han har inte velat specificera vad han menar och vill inte gräva några skyttegravar. Men något måste hända.

Några dagar före Enrique Peña Nieto efterträdde Felipe Calderón som president i Mexico, förklarade han i flera intervjuer att faktumet att väljarna i de amerikanska delstaterna Colorado och Washington i folkomröstningar tagit ställning för legalisering av marijuana, satt narkotikapolitiken i nytt ljus. “Jag är emot legalisering”, förklarade han. “Men jag är för en debatt på kontinenten om effektiviteten i den riktning som vårt krig mot narkotikan har just nu.”

Ytterligare några talare senare i FN-högkvarteret i New York var det Colombias president Juan Manuel Santos tur. Om Mexiko varit de senaste årens främsta slagfält för kriget mot narkotikan, var Colombia 90-talets och millennieskiftets. Det många decennier långa inbördeskriget mellan olika gerillaorgnisationer och regeringen, och med tiden allt fler paramilitära grupper, gick vid 90-talets början mot sitt slut. Omfattande demokratiska reformer, fredsförhandlingar och effektivt bekämpande av de då världskända kartellerna i Medellín och Cali gav hopp. Men ju större efterfrågan på kokain blev runt om i världen desto fler narkotikaintressen ville investera i produktionen, och snart dök landet ned i ytterligare en våldsspiral. Under det senaste året har Santos tagit initiativ till nya fredsförhandlingar med gerillan Farc. Men risken är fortfarande att narkotikaintressena gör det omöjligt att nå fram, eftersom fred och ekonomisk utveckling snabbt försvårar förutsättningarna för narkotikaproduktion.

Santos berättade i sitt tal till generalförsamlingen om det interamerikanska toppmötet i Cartagena i Colombia i april 2012 där 30 statschefer från regionen deltog. Det var narkotikapolitiken som bubblade före mötet och det var han som trots USAs motstånd såg till att den kom upp på agendan. “Det är vår uppgift att med vetenskapen som grund avgöra om vi gör det bästa vi kan, eller om det finns bättre alternativ för att motarbeta detta gissel.”

Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS fick därför uppdraget att inleda analysen och diskussionen, och bjuda in bland annat FN att delta: “Detta är början på en diskussion som världen har undvikit under många år, och som vi hoppas ska ge konkreta resultat.”
Några dagar efter öppningstalen i generalförsamlingen skickade de tre presidenterna en förklaring till Ban Ki-moon där de tillsammans beskrev utgångspunkterna för diskussionen om en ny politik:

De resurser som de kriminella organisationerna får genom narkotikahandeln är stora nog för att penetrera och korrumpera hela stater. Därför måste konsumtionsländerna se till att flödet av pengar och vapen till narkotikaintressena avbryts. Arbetet mot missbruk måste intensifieras precis som kampen mot den organiserade brottsligheten. För att skapa en ny politik behöver det internationella samfundet utvärdera den rådande internationella narkotikapolitiken vetenskapligt.

Initiativet från Colombia, Guatemala och Mexiko riktar sig mot hjärtat av de konventioner som styr den internationella narkotikapolitiken, den totala förbudslinjen.

För de länder i Latinamerika som inte producerar mycket narkotika eller ligger vid transportvägarna är situationen annorlunda. Där är det den lokala kriminaliteten och konsumtionen som är problemet. I augusti skickade den uruguayanska regeringen ett lagförslag till kongressen vars syfte är att legalisera marknaden för cannabis. Förslaget går ut på att staten tar över produktion, distribution och försäljning. Varje medborgare får köpa en viss mängd i månaden för eget bruk. Det kommer fortfarande att vara helt förbjudet för privatpersoner att sälja cannabis. Det uttalade målet med lagen är att minska det ekonomiska underlaget för den organiserade brottsligheten. Tanken är också att konsumenter av cannabis inte ska komma i kontakt med illegala narkotikaförsäljare som även säljer kokainbas, paco, en extremt beroendeframkallande och farlig drog. Nationalförsamlingen kommer att fatta beslut före jul.

I Sverige får man lätt bilden att det finns ett internationellt konsensus kring narkotikapolitiken. Men de demokratiska och ekonomiska framstegen i Latinamerika de senaste decennierna har givit regeringarna nytt självförtroende att utmana en politik som så uppenbart skapats för att tillgodose politiska intressen i Nordamerika och EU. Om denna debatt inte också börjar föras i Sverige kommer den svenska politiken att vara hopplöst efter när förändringarna kommer. För kommer, det gör de.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.