Skademinimering av nazismen

Försöker sortera helgens intryck av båset, demonstrationen, nazismen, hetsen och politiken, och fundera på vilken roll nazister ska ha i samhället egentligen?

Båset. Nya Tiders bås i en avkrok av mässan gjorde att det aldrig blev något tryck i fredags eftermiddag, normalt kokpunkten på de fyra dagarnas kulturfest. Författarbojkotten hade reducerat allmänhetens intresse. Bojkotten spred dessutom Nya Tiders budskap till en bredare publik än om tidningen så hyrt hela Bonnier-montern. En riktig pyrrhusseger.

Demonstrationen. Debatten kring Nya Tider och bokmässan skapade så mycket utrymme för högerextremismen att Nordiska motståndsrörelsen, NMR, organiserade både en och två demonstrationer i samband med mässan. Lördagens demonstrationen vars startpunkt var precis utanför Scandinavium ledde till att ännu färre gick till mässan.

Motdemonstrationen mobiliserade dock tiotusentals goda demokrater. Brokigt och trevligt var det. Vid den planerade startpunkten för NMRs demonstration såg jag flera enstaka svarthuvade som försökte provocera polisen med ”eine zwei drei Nazi-Polizei”. Men de isolerades av de andra demonstranterna tills de tystnade. En fröjd var det.

Men vad vill egentligen författarna som bojkottade, och demonstranterna som tystade nazismen med sina ställningstagande, vilken ny verklighet hoppas de på, bortom fraserna?

Nazismen. Frågan som nu behöver ställas av såväl bojkottande författare, motdemonstranter och alla andra – även om den är obehaglig – är: Vad har vi för målbild med nazismen? Vilken roll ska den ha? Har vi en nollvision; förhoppningen om ett nazifritt samhälle? Vad kostar det i så fall? Och vilka oönskade konsekvenser för det med sig? När hela etablissemanget nu kräver hårdare tag mot nazismen kan det vara värt att fråga sig det.

Hetsen. Utgångspunkten för diskussionen måste vara det som redan är förbjudet. Det rättsfall som ligger till grund för tolkningen av lagen om hets mot folkgrupp är en dom mot en 16-årig pojke som i november 1995 gick runt i Visby med fem olika märken som lätt kunde kopplas till nazismen. Han dömdes till 100 dagsböter, men hade sannolikt fått fängelse om han varit äldre. Det var bara märkena som var brottet, inte att han betett sig våldsamt eller hotfullt. Hur mycket mer förbjuden kan nazismen bli utan att själva tänkandet förbjuds?

Och om man skärper lagen ytterligare, när börjar det då bli nödvändigt att också förbjuda andra ideologier som bygger på hat, och vars historiska bagage är minst lika sammanlänkad med folkmord och terror?

När motdemonstranter från hela det politiska spektrat samlades utanför Bokmassan på Heden på lördagsmorgonen var Kommunistiska partiet, fd KPML(r), stalinismens förtrupp i Sverige, bland de första att hissa sina flaggor. Hammaren och skäran, klass mot klass och ett partiprogram som hävdar behovet av väpnad kamp och revolution för att krossa den borgerliga staten. Och mitt bland demonstranterna en ung man i rock från den sovjetiska armén, med röd stjärna på slaget och stolt uppsyn. Hets mot folkgrupp?

För överlevare av Holodomor, Stalins folkmord på nära fyra miljoner ukrainare i början av 1930-talet, eller medlemmar av andra minoritet i Sovjetunionen som utsattes för Stalins terror, borde den sovjetiska rocken och de kommunistiska symbolerna upplevas som ett aktivt hot. Sovjets ideologi går inte att skilja från de brott Lenin och Stalin ansvarade för.

Men kan man jämföra mannen i rocken med de som demonstrerar för NMR? Självklart inte. NMR står för hot och hets mot enskilda individer, och bakom varje symbol och flagga finns ett aktivt våld. Det är dock inte ideologins vansinne som skiljer ut svenska nazister från andra skyltdockor för totalitära idéer, utan våldet. Och våldet är redan så förbjudet det någonsin kan bli.

Politiken. Ett politiskt rationellt förhållningssätt gentemot nazismen kan inte ha sin utgångspunkt i hat mot dess företrädare och deras tankar, utan i skapandet av förutsättningar för att de aldrig kommer till makten. Om svenska nazisters inflytande i samhället reduceras till samma nivå som Kommunistiska partiets, är det inget dåligt resultat. Att deras symboler skrämmer, sårar och upplevs som hets, motarbetar vi bäst med solidaritet med offren och en upplyst offentlig debatt om historien.

Istället för att få politisk panik över ett bås i en avkrok på bokmässan, kunde de svenska författarna och förlagen som bojkottade tagit diskussionen om hur vi kan minimera nazismens skadeverkningar. I slutändan är ju det det viktiga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.