Den tysta diplomatin har lyckats få Dawit Isaak fri en gång. Lördagen den 19 november 2005 släpptes han ur fängelst. Men redan den 22 november hade han fängslats igen. Han var bara ute för några läkarkontroller, förklarade informationsministern.
Men varför ska man tro på det? Det hade aldrig hänt tidigare, och inte efteråt heller. Jag tror att Eritreas president Isaias Afewerki ångrade sig. Sannolikt blev uppståndelsen för stor i Sverige efter frisläppandet.
En viktig del i uppståndelsen var Jörgen Huitfeldts intervju med Sveriges ambassadör till Eritrea Bengt Sparre, som sändes i P1 morgon den 21 november 2005 (utskrift nedan).
Jag kommer ihåg att jag hörde den på väg till tunnelbanan och blev chockad över hur fritt Sparre talade. Jag ringde Johan, och förklarade: “Sparre är så smart att det är omöjligt att förstå hur han tänker – eller så är han helt galen.”
Så här i efterhand är det ingen tvekan: Hur smart kan det vara att berätta i radio att man manipulerat försvarsministern och andra med inflytande över presidenten? Och varför skulle Afewerki vilja ge segern i detta drama till Sparre?
Den tysta diplomatin lyckades en gång, men sannolikheten att den ska fungera en andra gång, när eritranska regeringsledamöter ser att de riskerar få brallorna neddragna i svenska medier efteråt, är inte stor. Ingen diktator kommer riskera att bli lurad igen.
Så här går intervjun efter att Sparre på telefon från Asmara förklarat att det är förvånande att Dawit Isaak släppts så snabbt:
Huitfeldt: Men vad återstår att lösa här innan det kan komma till en hemresa. Det låter på dig som att det är mycket?
Sparre: Det är så fascinerande mer er journalister. Och du är som andra. Det här är icke Sverige. Det är en totalitär stat med total kontroll. Det är unikt att han har släppts. ingenting sker utan att det förankras totalt upp.
Och det finns också naturligtvis stridiga uppfattningar i landet som måste ensas. Det finns alltså inte en struktur för den här typen av frågor som motsvarar den vi har här i Sverige. Utan här är det ett förhandlingsspel som går hela tiden och det är det som jag måste fortsätta med.
H: Vi ska inte förvänta oss snabba och drastiska resultat?
S: Nej. Det har förvånat mig att folk inte förstår att världen utanför Sverige är annorlunda än i Sverige. Och definitivt inte i ett land som det här.
[Avbrott för intervju med Leif Öbrink från Stödföreningen Frige Dawit Isaak]
H: Du har talat om vikten av personliga relationer. Vilka sådana har du lyckats skapat där nere?
S: Jag har lyckats skapa det med ledningen i landet, ett antal av ministrarna och politiska rådgivarna som är de som påverkar presidentens ställningstaganden, för det är han som beslutar i det här fallet. Och dessutom har jag kontinuerlig och nära kontakt med mina kolleger i Stockholm och Bryssel, alltså de eritreanska ambassadörerna på dessa två ställen.
H: Du tycks ha en förmåga att bryta sådana här låsningar och på något sätt skapa ett positivt förhandlingsklimat. Hur gör du?
Jag bygger upp personliga relationer och vänskap och säljer mig själv.
H: Men i en sån här situation, där ni har en konflikt med varandra. Du vill nåt som inte de vill. Hur kan du lyckas skapa en stämning av just vänskap och ömsesidig respekt?
S: Det går genom att föra förtroliga samtal och visa just respekt. Det finns en mängd positiva faktorer i Eritrea och det gäller att hålla fram dem, men också bygga upp den här personliga touchen.
Jag kan ta bara ett exempel för att visa vad som betyder så mycket. Försvarsministern är en oerhört sympatisk person. Men naturligtvis en kraftfull man. Han har sin mor och några systrar i Sverige, och då är det ganska naturligt för mig att åka och hälsa på mamma och träffa systrarna. Och sedan när jag åker ner åker jag ut till honom i hans ministerium och så kan jag framföra hälsningar från familjen i Sverige.
Man får använda alla möjliga bitar, och komplettera dem med sakfrågorna och det sätt som man driver sakfrågorna också.
H: Borde det här sättet att jobba ha tillämpats tidigare i det här fallet tycker du?
S: (Suckar) Det vågar jag inte säga. Vi är alla olika människor med olika personligheter och jag jobbar utifrån mina erfarenheter från de länder jag har verkat i och de fall jag har haft tidigare.
H: Hur mycket tror du att eritreanerna har påverkats av opinionen i Sverige. De har ju mycket väl känt till den?
S: Jo men samtidigt känner de sig pressade av det. Det finns nog två sidor på det myntet. […] De blir störda av det naturligtvis samtidigt som de känner en press av det och det har ju påverkat också den svenska regeringen visavi dem.
H: Vad skulle du säga är den enskilt viktigaste faktorn som ledde till att Dawit Isaak nu släppts fri från fängelset?
S: Det är jag alldeles för blygsam för att säga, hehehe.
H: Det kan vem som helst tolka som de vill?
S: Jahahaha
Sveriges nuvarande ambassadör till Eritrea Fredrik Schiller berättar ingeting om hur han arbetar, mer än att han 2009 hade gjort en resa till landet i månaden i mer än ett år. Kanske gör han det fortfarande. Men arbetet har ändå inte lyckats, och så mycket annat än Dawit Isaak kan inte finns på den svensk-eritreanska dagordningen. Det är dags att byta metod nu.