Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Visst har Johan Norberg rätt om Hugo Chávez arv. Det är inte Venezuela som inspirerar i dagens Latinamerika. Men vad ska vi i Sverige dra för lärdomar av det? För det är ju också sant att stödet för Chávez genom åren var stort. Trots mediokra resultat vann han det ena valet efter det andra. Minskad fattigdom vs. folkligt deltagande, vilket är viktigast? Och för vem?

Johan Norbergs svar på Kajsa Ekis EkmanNär Kajsa Ekis Ekman först gjorde sig till uttolkare av vad det venezolanska Folket vill, och därmed satte sig på nära hälften av medborgarna som ville något annat, och Johan Norberg sedan skrev att majoriteten av venezolanerna för sitt eget bästa borde velat något annat, blev debatten om Venezuela bara en spegelbild av den svenska inrikespolitiken. Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Men det går inte att förstå den latinamerikanska politiken utifrån det perspektiv som präglar den svenska. I Latinamerika handlar politiken inte om hur fulla burkarna med tillväxt, frihet, jämlikhet och hållbarhet ska vara. Här finns ingen debatt med genomslag i befolkningen där den egna regeringens resultat utvärderas i relation till andra regeringars.

Den latinamerikanska politiken – om man nu ändå försöker sig på en generalisering – handlar istället om vilken relation staten har till medborgarna. Ser staten medborgarna eller inte? Upplever medborgarna att staten är positiv för dem eller inte? Den vinner som upplevs som mest trovärdig i sin beskrivning av vad han eller hon kan göra för medborgarna med statens resurser. Trovärdighet skapas sedan inte sällan med en grov nationalistisk och populistisk retorik, Chávez bästa gren.

När demokratiseringen satte igång på allvar på 1990-talet vann därför den mer eller mindre populistiska vänstern snart makten i det ena landet efter det andra. Inte för att de politiska programmen hade någon egentlig substans, eller för att politikerna hade meriter att falla tillbaka på. Utan för att det inte fanns några politiska alternativ med trovärdighet.

De som sade sig stå för liberala idéer om frihandel, marknadsekonomi, globalisering och en begränsad stat, kunde inte svara på medborgarnas fråga om “vad ger det oss?”

Trots faktumet att regleringar, protektionism, statliga monopol och bisarr arbetsrätt under såväl militära som demokratiska regeringar hade förstört förutsättningarna för fungerande ekonomier, var det väldigt få medborgare som upplevde att staten var för stor. För de flesta hade staten för liten närvaro i deras liv. Skolorna, vården, säkerheten, pensionerna och så vidare var undermåliga.

Men det är också medborgarnas perspektiv som är poängen med demokratiseringen, att politiken inte ska styras utifrån några förment objektiva kriterier om vilka politiska åtgärder som levererar mest – ett perspektiv som såväl Johan Norberg som Kajsa Ekis Ekman förfäktar – utan utifrån de kriterier som medborgarna själva värderar högst.

 

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.