Ikväll åker jag till Rio Branco i västra Amazonas (B) för att skriva om hur regnskogen påverkats av den väg som sedan några år går till Puerto Maldonado i östra Perú (A). Vägen är den första som knyter samman det brasilianska inlandet med det peruanska höglandet. Den gör det möjligt att exportera brasilianskt kött och soya via peruanska hamnar till Kina, och peruanska jordbruksprodukter till Brasilien. Ekonomin, miljön och hela samhället förändras förstås snabbt. Lättast förstår man det kanske om man kollar Google Maps förslag på hur man ska resa mellan de två städerna. Google föreslår fortfarande en rutt som tar mer än 80 timmar och som innebär att man måste åka söder om Paraguay, och genom Argentina och Bolivia för att komma fram. Nu tar resan kanske 8 timmar och det går direktbussar hela tiden.
Tag Archives: Acre
Översvämningar i Amazonas
Vattennivån i Rio Acre i sydvästra Amazonas är nu i sitt näst högsta läge sedan mätningarna inleddes 1970, rapporterar bloggaren Altino Machado (även bilden nedan är hans). Vattnet lär dessutom stiga ytterligare, och det är inte långt kvar till att Rio Branco, huvudstaden i delstaten Acre helt svämmas över.

När jag intervjuade Altino för precis ett år sedan var vattennivån normal, trots att regionen gått igenom den värsta torkan i mannaminne bara några månader tidigare. Som av en händelse tog jag dessa bilder på en promenad genom Rio Branco.
Brazil – A Drying Amazon Basin
A couple of months ago I travelled through the south-western part of Amazonia writing an article about the drought that hit the region in 2010. The article was published in Stockholm Waterfront No. 2 2011 a couple of weeks ago. You can access the original article here (pdf) or read it below. You will find links and sources used in the article under my blog category Skogens framtid
Brazil – A Drying Amazon Basin
Water is scarce in many parts of the world, but maybe more surprisingly in an area where the Amazon River’s main tributaries pass through. Swedish journalist Erik Jennische went to the area to experience the recent drought himself on behalf of the Stockholm Water Front.
“We had to buy water to drink, and even to wash ourselves with for several months during the drought last year”, taxi driver Adenir said, driving through central Rio Branco, the capital of the Brazilian state of Acre in the south western part of the Amazon basin.
The drought between July and October 2010 was considered the worse ever, covering 57 per cent of the Amazon region compared to the drought of 2005, then called “the drought of a century”, which barely covered 37 per cent of the same area. The water level of Rio Negro, the Amazon main tributary, reached a record low of 13.6 metres outside Manaus in October 2010, at least four metres below average. A year earlier, when the region suffered some the worst floods ever, the river reached 29.8 metres.
Northern Mato Gross, another state covered partly by the Amazon rain forest, suffered 110 days without rain.
The consequences of the drought were severe all over. Villages and small cities along the rivers found themselves isolated for weeks. The government of the Amazon state reported having distributed 600 tonnes of food. And nearly half the municipalities along the rivers declared a state of emergency, affecting 62,000 people.
Längs La Interoceanica 2 – Det finns en politik för vägen
Om torkan i Amazonas drabbar skogen ovanifrån och urskillningslöst, så fungerar vägarna som förgiftade spjut rakt in i skogens hjärta – utifrån skogens perspektiv alltså.
För människor som har jordvägar och krokiga floder som enda transportleder är en asfalterad väg ofta det mest önskade. Priserna på mat går ned och priserna på marken upp.
För en tid sedan intervjuade jag Elsa Mendoza på forskningsinstitutet IPAM i Rio Branco, som berättade om hur vägarna som byggs genom Amazonas fungerar.
- De första direkta effekterna handlar om själva bygget, dess miljöpåverkan vad gäller erosion, nedskräpning, utsläpp etc. De indirekta effekterna är dock de allvarligaste på sikt, och tar 10 år för att få fullt genomslag. De berör ett område på mellan 50 och 100 km på vardera sidan om vägen och är konsekvenserna av den exploatering av skogen och marken som blir möjlig när det plötsligt finns transporter till de stora marknaderna, berättade hon.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Den kritik mot vägpolitiken som Mendoza och många andra formulerar vilar på vilket syfte ett vägbygge har. Mendoza gör skillnad på vägar som byggs som ekonomiska korridorer mellan marknader, och vägar som byggs för dem som redan bor i området för att deras möjligheter till utveckling ska bli bättre.
Längs La Interoceanica 1 – Vägen öppnar skogen
Vägen söderut från Rio Branco mot Brasileia ger en förvarning av vad La Interoceanica – den första vägen som knyter samman Brasilien med Stillahavskusten – kan leda till (karta). Den här delen av vägen har funnits i decennier och när man diskuterar Amazonas framtid är det just vägarna en av huvudfrågorna.
Vi åker tidigt på morgonen, och när diset över fälten skingras ser man böljande gröna betesmarker på båda sidor av vägen. Klungor av vita kossor betar morgonslött. Mitt på fälten står ibland enstaka enorma träd som av någon anledning aldrig avverkades. De hör inte hemma på fälten, men står kvar som ensamma änkemän som överlevt sina vänner och är för stolta att ge upp. Ibland är det bara de stammarna kvar, svedda av någon av de årliga bränderna.
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Längs bäckarna som klyver landskapet med små raviner finns klungor av mindre träd, sly och buskar. Byar dyker upp med affärer, pingstkyrkor, bostadshus, skolor, småindustrier och enstaka fotbollsplaner. Särskilt fattigt är det inte, men inte heller rikt. På vissa av fälten ser man dock stora vita villor med trädgårdar och flera bilar.
Vad spelar regnskogen för roll i lokalpolitiken i Amazonas?
- Vi köpte vatten både för att dricka och tvätta oss i under flera månader förra året, berättar taxichauffören när han kör mig tillbaka från intervjun med Altino Machado och Leticia Mamed.
Med tanke på att jag är i deltstaten Acre i västra Brasilien som genomskärs av flera av Amazonflodens viktiga bifloder så kanske det räcker som beskrivning av hur svår torkan mellan juni och oktober var. Ämnet för intervjun var hur torkan och regnskogens framtid behandlas i lokalpolitiken här.
Altino har två mycket lästa bloggar, och har länge arbetet som politisk reporter i Acre. Leticia undervisar i statsvetenskap på Universidad Federal do Acre. Min utgångspunkt för intervjun var att torkan borde spelat en central roll i politiken och i valkampanjen.
- Det var den inte, säger Leticia. Miljöfrågorna var inte ett tema i den offentliga diskussionen.
- Miljödebatten i Acre skapades en gång av PT. Chico Mendes var en av grundarna av partiet här, och Marina Silva kommer också från partiet. Men de senaste åren har diskursen försvagats, till förmån för en mer utvecklingsorienterad, förklarar Altino.
- Men det är också en anpassning till verkligheten, fortsätter han. PT har haft makten i 12 år och även om de har pratat om avskogningen och alla de problem den för med sig, så har de satsat resurserna på att bygga vägar, broar, offentliga byggnader och annan infrastruktur. Väldigt lite investeras i att göra det möjligt för dem som bor i skogen och som äger stora areal, att bo kvar. Hitta produktion med mindre miljöpåverkan, och skapa marknader för deras produkter, fortsätter han.
Altino visar siffror på hur snabbt befolkningen i Acre ökar, från 557 000 år 2000 till 732 000 tio år senare. Och det är inte till skogen de flyttar utan till städerna. Dessutom pågår en snabb urbanisering i själva delstaten. Fattiga skogsägare som inte har råd att investera i marken säljer den till boskapsägare och flyttar till städerna. 72 procent av befolkningen bor i dag i de tre urbaniserade områdena kring Rio Branco, Cruzeiro do Sul och Brasileia.
- Så när landsortsbefolkningen kommer till städerna för att de inte kan leva av skogen, förändras också deras politiska prioriteringar?, frågar jag. De röstar inte på en politik som värnar skogen, utan på en politik som ger dem goda förutsättningar i staden?
- Precis säger båda och nickar.
- PTs kampanj hette Industrialisera Acre, och oppositionens Jobb och produktion, eller något i den stilen, säger Leticia. Människor vill överleva där de är, och det finns ingen politisk medvetenhet om något annat.
- Men inför stora miljöproblem, som torkan, som delvis orsakas av själva avskogningen, hur behandlar politiken det?, frågar jag.
- Den politiska debatten handlar då bara om hur man ska lösa konsekvenserna av torkan. Hur man ska se till att människor får mat och vatten, hur man ska släcka bränderna, hur man ska bryta de mindre byarnas isolering osv, säger Altino.
I presidentvalet 2010 vann oppositionens kandidat José Serra från Sao Paulo över 52 procent i Acre i första omgången. Dilma Rousseff, Lulas kandidat och som sedemera vann valet, fick 24 procent. Miljöpartisten, regnskogsförsvararen och tidigare miljöministern Marina Silva, som kommer från en fattig familj i Acres inland, som vid sidan av Lula är Brasiliens enda internationellt kända politiker och som nationellt var valets stora överraskning, fick bara drygt 23 procent. I guvernörsvalet, som PT tidigare enkelt sopat hem sedan 1998, vann man igen, men bara med några tiondels procentenheter. Till och med oppositionen var överraskad.
- PTs analys tycks vara att man pratat för mycket miljö, att man måste släppa på reglerna kring skogen en aning, och satsa mer på jordbruket, förklarar Altino inte helt överraskande.
Och mycket riktigt. Till frukosten på hotellet hade jag läst en intervju med federala kongressledamoten Taumaturgo Lima (PT) från flodområdet i västra Acre. Han berättade att han skapat ett tvärpartisamarbete för att ena ledamöter bakom försvaret av Os riberinhos - diminutiv för människor som bor längs floderna. Den akuta anledningen för samarbetet är den debatt om den nya miljölagen som pågår, och där det finns vissa som arbetar för att det ska vara helt förbjudet att hugga ned skog. Lagen måste ta bättre hänsyn till dem som bor i skogen, menar Lima, och som behöver använda de resurser som finns:
“Vårt mandat måste handla om de män och kvinnor som bor i längs floderna, och skapa alternativ och hållbar produktion.”
Visa Erik i Brasilia på en större karta
Haitiska flyktingar reser genom Peru till Brasilien
På två månader har det kommit 166 haitiska flyktingar till den lilla orten Brasileia nära gränsen mellan Bolivia, Peru och Brasilien, mitt i Amazonas. Det är en dramatisk ökning från de 600 som kom under hela förra året, och en fascinerande nyhet i lokaltidningen A Gazeta på Hotellet i Rio Branco.
Brasilianska UD förklarar att de har tagits hit av flyktingsmugglare och ofta betalat tre-fyratusen dollar.
De flesta verkar ha rest från Haiti, via Panamakanalen till Colombia och sedan Ecuador. Därifrån har de åkt genom Peru och via den nyöppnade La Interoceanica korsat gränsen vid Assis Brasil. Därifrån har de sedan gått 110 km för att komma till Brasileia, där de nu bor på ett gymnastiksalsgolv.
Myndigheterna i delstaten Acre varnade tidigare i februari för xenofobi hos lokalbefolkningen, på grund av rädslan för att flyktingarna ska komma med kolera. Det känns dock mer som att det är deras egen rädsla de ger uttryck för. En av ledamöterna i delstatskongressen vill stoppa haitierna vid gränsen och säger att Acre inte har möjlighet att ta emot så många.
Men Brasilien fungerar inte så. I detta reportage, berättar en av flytkingarna som kom i januari hur han arbetar på ett sågverk och får hyggligt betalt. Ägaren säger att han är värd det för att han arbetar mer än brasilianarna.
Karta finns här.
Fattiga och rika – röstar olika
Presidentvalet i Brasilien förra helgen var ett tydligt bevis på att oppositionen inte lyckats övertyga landets fattigare medborgare om sin politik. Med några undantag vann Dilma Rousseff i de fattigare delstaterna och José Serra i de rikare, och särskilt i de som växer tack vare boomen i jordbruksindustrin.
I de nordöstra proivinserna Bahía, Ceará, Maranhão och Pernambuco fick Dilma mer än 70 procent av rösterna. I delstaten Amazonas i nordväst fick Rousseff hela 80 procent.
José Serras seger var aldrig lika tydlig i delstaterna han vann. Santa Catarina var hans bästa i söder, och där fick han 57 procent.
Serras bästa delstat var dock Acre, längst västerut, där han fick hela 69 procent. Förklaringen till det faller dock utanför klassröstandet, och jag vågar inte spekulera.
Man hade kunnat tro att förklaringen var att Marina Silvas väljare från första omgången valde Serra i betydligt större omfattning i andra, och att det förklarade det stora övertaget. Silva är från Acre och har gjort försvaret av Amazonas till en av sina hjärtefrågor. Men Silva hade inte större stöd i Acre än någon annan stans.
Ett annat undantag från klassröstandet är Rousseffs tydliga seger i Brasilia, en av landets rikaste valkretsar. Kanske förklaras Rousseffs seger i andra omgången av byråkratins självbevarelsedrift. Men Marina Silva måste också ha hittat en annan sträng, för Brasilia var den enda valkrets hon vann i första omgången. Den mest politikberoende delstaten röstade på den kandidat med minst allierade i byråkratin. Kanske är det ett resultat av insikten om hur politiken sköts?
———–
(Siffrorna är från dagstidningen Valor Economico som dock inte publicerade resultaten på nätet.)
Uppdatering: The Economist har en mer detaljerad karta än Wikipedia ovan.





