Tag Archives: Kuba

Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

screenshotDagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Ögonblicket när förtrycket vann

Raul Castro och Barack ObamaDetta är inte en bild på när en konflikt tar slut. Det är en bild på ögonblicket när förtrycket vinner.

Raúl Castro har varit nummer 2 efter Fidel ända sedan de tog makten på Kuba 1959 tills att han blev nummer 1 och president 2008. Efter Fidel är det ingen som är lika ansvarig för förtrycket på Kuba som Raúl.

Det är också förtrycket som gjort att de suttit kvar vid makten så länge att omvärlden fått för sig att det är något helt normalt, och accepterat dem som legitima och rimliga företrädare för en stat och ett folk. Omvärlden har till och med gått på att det är Fidel och Raúls konflikt med USA som varit problemet, och inte Fidel och Raúls konflikt med de kubanska medborgarna.

Löfven och CastroAtt Stefan Löfven också inställer sig för möte med Raúl Castro är för stunden bara ytterligare lite bling bling på segrar-kransen. Det allvarliga är om Löfven och andra europeiska ledare tror att de ska kunna få Raúl Castro att förändras genom den EU-dialog om mänskliga rättigheter man nu inlett.

Det är som om Raúl Castro är den ende som förstått vad han hållit på med under alla dessa år.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

“De två grisarna Fidel och Raúl vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen” – El Sexto hungerstrejkar

El Sexto

Efter åtta månader i det kubanska fängelset Valle Grande, förklarade en av säkerhetspolisens agenter för gatu-konstnären Danilo Maldonado Machado, alias El Sexto, att han skulle släppas fri den 24 augusti. Så i måndags åkte familjen dit, men insåg när El Sexto aldrig kom ut genom grindarna att agenten bara drivit med dem. El Sexto har nu tröttnat på fängelset, och inlett en hungerstrejk.

Anledningen till att El Sexto greps i mellandagarna 2014 var ett till synes humoristiskt verk, men vars humor fastnade som ett fiskben i halsen på dem som vördar Fidel och Raúl Castro.

– El Sexto hade tänkt sig att ta två grisar, måla dem gröna, skriva dit Fidel och Raúl och ta med dem till Parque Central i Havanna, berättar demokratiaktivisten Antonio Rodiles på telefon.

Fidel por El SextoParque Central är en vacker liten park mitt bland turisthotellen, nationalteatern och kongressbyggnaden i gamla Havanna. Parkbänkarna är fulla med folk som diskuterar baseball och vilar i skuggan av de pampiga träden.

– Och sedan skulle han släppa lös grisarna där, fortsätter Antonio Rodiles.

El Sexto är förgrundsgestalten bland Havannas graffiti- och gatu-konstnärer och har gjort sig ett namn som skarp och brutal satiriker.

Namnet betyder “den sjätte”, och syftar på de fem kubanska spioner – “Los cinco” – som i slutet av 1990-talet dömdes till långa fängelsestraff i USA. Den kubanska regeringen drev en lång kamp för dem, och kallade dem hjältar i kampen mot imperialismen. De släpptes i december 2014 i samband med att Barack Obama och Raúl Castro kom överens om att återskapa de diplomatiska relationerna mellan länderna.

Danilo Maldonado däremot, stod under tiden hungrig och fattig på gatan i Havanna och tittade på de enorma väggmålningarna på Los cinco. Han hade en sprayburk i handen och undrade varför regeringen inte brydde sig om honom, El Sexto.

När jag träffade El Sexto i Havanna i maj 2014 visade han sina stora planscher med collage av reklamflyers, karikatyrer av bröderna Castro, ironiska textrader och självporträtt. Runt om i Havanna ser man hans tagg och schabloner på väggar och trottoarer.Fidel por El Sexto

Hans konst är allt annat än subtil, däremot förlösande frispråkig, och helt nödvändig. Den lättar på trycket och skapar bilder av frigörelse som går vidare från mun till mun.

Antonio Rodiles berättar att El Sexto den 25 december mycket riktigt hade målat grisarna gröna och skrivit dit Raúl och Fidel innan han stuvade in dem och sig själv i en taxi och åkte iväg.

Bilen hann sedan hela vägen till strandpromenaden Malecón, bara någon kilometer från Parque Central, innan polisen var i kapp och stannade den. På väg till polisstationen lyckades El Sexto ringa Antonio och berätta att han gripits.

Vad hade hänt om han kommit fram och lyckats släppa ut grisarna på torget?, frågar jag.

– Det hade ju varit spektakulärt, säger Antonio och skrattar.

– En av de mest respektlösa aktionerna de här 56 åren sedan revolutionen. Folk hade förstås sprungit efter grisarna helt kaotiskt, fallit över varandra för att få tag på dem.

Och vad hade hänt med grisarna?

– Tja, folk hade väl ätit upp dem antar jag.

Verket med grisarna, ”Djurfarmen – in memoriam” som det heter, är förstås lika kränkande för en kubansk kommunist som Andres Serranos “Piss Christ” är för en skånsk nazist eller Lars Vilks rondellhund för en radikal islamist.

Och poängen med verken är densamma. De ställer en diagnos: Blir du kränkt av detta? Då är det dig det är fel på.

Ingen vet vad polisen gjorde med grisarna. Men det twittrades efteråt om att grisarna borde presenteras i rättegången som bevis mot El Sexto. Ännu har rättegången inte hållits, och blir det någon kommer han sannolikt att dömas för “desacato” – vanvördnad – som om den riktas mot statschefen eller motsvarande ger ett till tre år i fängelse. (PDF s65)

I februari besökte den kubanska konstnären Tania Bruguera El Sexto i fängelset för att intervjua honom om grisarna.

– Syftet med verket var att ge folket mat, helt enkelt, förklarade El Sexto.

– De här två grisarna, den ena Fidel och den andra Raúl, vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen. Det är en kubansk tradition. Det var allt.

 

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Hoy se publica “Hay que quitarse la policía de la cabeza – un reportaje sobre Cuba”

Hay que quitarse la policía de la cabezaHoy se publica mi libro “Hay que quitarse la policía de la cabeza”. Es un reportaje sobre Cuba, y las personas que ahí trabajan para la libertad y los derechos humanos. Hay más información sobre el texto aquí.

El libro se puede comprar en muchas librerías de internet, impreso o como e-book:

Impreso
Amazon (EEUU etc)
Read On Time (Argentina y otros países de América Latina)
Deupress (Mexico)
El mundo (España etc)
Corambo (España etc)

E-book
PaidosBotique del libro (Argentina)
LibreriadelaU (Colombia)
Exedra Books (Panama)
Sophos, Artemis Edinter (Guatemala)
Muchos Libros (Venezuela)
Gandhi (Mexico)
Vision E-books (EEUU)

El libro fue originalmente publicado en sueco en 2013 por Silc förlag, con el título “Måste få polisen ur huvudet: ett reportage om Kuba”. La versión en español, editada y extendida, fue publicada en 2015 por Ertigo.
Edición: Grace Piney Roche.
Traducción: Amanda Eda Monjonell Mansten y Dea Marie Mansten.
Diseño de interior y maquetación: Alejandra Román y Sebastián Gagin.
Diseño de portada: Lic. DG Germán Luft.
La traducción al español se hizo posible por Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

Etiketter till bloggar.se: ,

Idag publiceras “Hay que quitarse la policía de la cabeza – un reportaje sobre Cuba”

Hay que quitarse la policía de la cabezaVåren 2013 hade det gått tio år sedan den så kallade svarta våren på Kuba, när 75 av landets mest framstående demokratiaktivister greps och snabbt dömdes till långa fängelsestraff.

Inför högtidlighållandet publicerades min bok “Måste få polisen ur huvudet” (Adlibris) som berättar den kubanska demokratirörelsens historia med utgångspunkt i det arbete som ledde fram till tillslaget. I boken intervjuar jag bland annat journalister, människorättsförsvarare och politiker som dömdes. Men även en av säkerhetspolisens agenter som vittnade mot aktivisterna i rättegångarna.

Idag publiceras boken även på spanska. Det ska bli mycket spännande att se hur den tas emot, och vilka kommentarerna blir. Det sägs ju att det händer väldigt mycket på Kuba just nå, så tajmingen är perfekt.

Den spanska versionen finns att köpa i papper och som e-bok här:

Tryckt
Amazon (USA etc)
Read On Time (Argentina och flera andra länder i Latinamerika)
Deupress (Mexico)
El mundo (Spanien etc)
Corambo (Spanien etc)

E-bok
PaidosBotique del libro (Argentina)
LibreriadelaU (Colombia)
Exedra Books (Panama)
Sophos, Artemis Edinter (Guatemala)
Muchos Libros (Venezuela)
Gandhi (Mexico)
Vision E-books (USA)

Etiketter till bloggar.se: ,

Tres años desde el funeral de Oswaldo Payá

Hoy 23 de julio han pasado tres años desde el funeral de Oswaldo Payá Sardiñas en La Habana. En mi libro “Hay que quitarse la policía de la cabeza”, que se publica el lunes, hay un capítulo pequeño sobre ese día tan trágico. Lo publico aquí:


Capítulo 15

El domingo 22 de julio de 2012 se estrelló el coche en el que viajaba Oswaldo Payá y su colega activista Harold Cepero en las afueras de Bayamo en la región oriental de Cuba. Conducía el político juvenil español Ángel Carromero. En el coche también iba Aron Modig, presidente del ala juvenil del partido Democracia Cristiana de Suecia. Los dos cubanos murieron y los dos europeos salieron relativamente ilesos.

Payas begravning 23 juli 2012

Al día siguiente, Oswaldo Payá fue enterrado en una iglesia en el barrio del Cerro en La Habana. El videoclip inestable de la bloguera Yoani Sánchez, tomado desde su teléfono móvil, mostró cómo muchos cientos de ciudadanos de La Habana en la iglesia abarrotada gritaban “libertad, libertad, libertad” con la misma fuerza y convicción como tantos tunecinos y egipcios habían hecho los años antes y muchos iraníes algunos veranos antes de eso.

El ritmo, la articulación, los puños alzados junto con el fuerte énfasis en la sílaba final, pulverizaron la humillación de los asistentes al funeral.

Luego, cuando la congregación cantó el himno nacional y terminó con aplausos, se unió la lucha cubana por la libertad, a la europea. Era exactamente la misma situación que cuando unos trabajadores polacos estuvieron en huelga en Gdansk en agosto de 1980. Timothy Garton Ash estuvo allí:

Estaba sentado con los huelguistas barbudos y exhaustos mirando por televisión el final del mitin del Comité Central del Partido Comunista, y cuando los dirigentes del partido se pusieron en pie para entonar “La Internacional”, la gente sentada a mi alrededor se puso en pie espontáneamente y empezaron a cantar el himno nacional. “Alzaos, prisioneros necesitados”, decía la television, “Polonia todavía no se ha perdido”, rugían los huelguistas, “¡mientras estemos vivos!” Con los manos en alza haciendo la señal de V de victoria.

La unidad y el sudor son el fundamento para todo cambio. Yoani Sánchez concluye su post de blog sobre Payá con la esperanza: “Descansa en paz, o mejor aún, descansa en libertad”.

Etiketter till bloggar.se: , ,

‘Måste få polisen ur huvudet’ på spanska i juli

Om någon vecka finns Hay que quitarse la policía de la cabeza – alltså den spanska versionen av Måste få polisen ur huvudet i de flesta internetboklådor.

Portada Hay que quitarse OriginalBoken kom ut på svenska våren 2013. Inför den spanska upplagan har jag redigerat en del i texten, skrivit ett nytt efterord om vad som hänt sedan dess, och uppdaterat en hel del siffror.

Det blir förstås en stor kick att få den första tryckta boken i handen inom kort. Och en än större att få reaktioner från kubanska läsare.

Det finns många att tacka för att översättningen har blivit möjlig. Men utan det ekonomiska stödet från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål hade den aldrig blivit av.

Återkommer inför lanseringen!

Etiketter till bloggar.se: ,

Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

“Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: “Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, “Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Latinamerikaner till stöd för Nordkorea

När FN:s generalförsamling i tisdags diskuterade en resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Nordkorea, ryckte flera latinamerikanska länder ut i försvar för Kim Jong-un.

I resolutionens art 7 och 8 sägs att det finns god anledning att tro att människorättsbrotten i landet innebär brott mot mänskligheten, och att de politiskt ansvarig bör ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Men Kuba ledde försvaret i själva debatten. Och i voteringen senare sällade sig Bolivia, Ecuador, Kuba och Venezuela till Kina, Sudan, Uzbekistan med flera som röstade emot resolutionen. 111 röstade slutligen för, 19 emot och 55 avstod.

Den vänstervåg som svepte över Latinamerika i början av 2000-talet var ett resultat av de föregående decenniernas demokratisering. Och många hoppades att just de fyra länderna ovan, som ingår i den så kallade ALBA-gruppen, skulle stå för den mest radikala utvecklingen.

Har man följt Venezuelas utveckling är det dock ingen överraskning att landet går i par med Kuba. Men att även Bolivia och Ecuador gör det för att försvara ett av de mest förtryckande politiska systemen världen skapat, torde innebära höjda varningsflaggor även för de främsta romantikerna.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Några frön till diskussion även mellan USA och Kuba

När John Kerry förklarade inför OAS i förra veckan att Monroe-doktrinen var över, skiljde sig reaktionerna snabbt åt. Å ena sidan lägret som representerades av The Guardian som menade att det var en icke-nyhet, eftersom USA redan är passé i Latinamerika sedan Kina tagit över. Å andra sidan WSJ-lägret som menade att ställningstagandet var viktigt eftersom det gav USA utrymme för en ny politisk relation till kontinenten.

De har nog rätt båda två. Men jag tror att det finns ytterligare två aspekter av talet som de inte tog med, och som är viktiga.

1, OAS har som samarbetsorganisation förlorat i inflytande i flera år. Brasilianska diplomater säger till exempel helt öppet att den Sydamerikanska unionen UNASUR är deras prioriterade verktyg för regionalt samarbete. Och UNASUR skapades just för att USA inte skulle ha något inflytande. Att Kerry gör utspelet att Monroe-doktrinen är över, som om någon fortfarande trodde att den gällde, just hos OAS, bör alltså tolkas som ett försök att putsa bort det sista av imperialism-arv som organisationen dragits med för att kanske göra den attraktiv igen.

2, Kuba uteslöts ur OAS i början av 1962. Men 2009 antogs en resolution om att organisationen skulle återuppta dialogen med landet . Den kubanska regeringen sa, förstås, att den inte kunde acceptera de förutsättningar som OAS erbjöd. Och sedan dess står det still. Men i talet hade Kerry nu med ett rejält stycke om Kuba, där han bland annat hänvisade till Barack Obamas möte med CANF i Miami härom veckan, och sa:

As he [Obama] said just last week, when it comes to our relationship with Cuba, we have to be creative, we have to be thoughtful, and we have to continue to update our policies.

Dessutom välkomnade Kerry några av förändringarna på Kuba de senaste åren, och hänvisade till det positiva i att människor från USA reser dit. Det betyder något. Kanske är det en öppning för att luckra upp den del av embargot som förbjuder amerikanska medborgare som inte har sina rötter på Kuba, att resa dit.

Ingen ska dock tro att Kerry och Obama överväger att avsluta själva handelsembargot. Istället ska man nog se parallellen till diskussionen med Iran. Orden om det positiva i att resa till Kuba kan vara en ice-breaker. Kanske skulle OAS kunna vara den mötesplats för USA och Kuba som de förr eller senare måste hitta. Inte för att en sådan diskussion skulle leda till demokrati på Kuba, utan för att den skulle kunna låsa upp en hel del knutar som både USA och Kuba har med resten av kontinenten.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Kuba i Morgonpasset i P3 – 9 november 2013

Hade idag förmånen att prata om Kuba och Måste få polisen ur huvudet i Morgonpasset i P3. Tänkte förstås att det inte var så noga hur man såg ut i radio tills någon skrev att det hela även sändes direkt i Svt 2. Bra frågor tycker jag dock, och trevligt var det verkligen. Dessutom var det skönt att kommentarerna på programmet var så positiva till både min person och kubanernas rätt till frihet.

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (Radio)

Morgonpasset i P3 9 november 2013 (svt 2)

Morgonpasset i P3 2

Etiketter till bloggar.se:

Kan inte få bokmässan ur huvudet

Snart är det dags. Har inte varit på bokmässan på flera år. Ska dessutom för första gången få presentera en egen bok. Ser mycket fram mot det hela. Jag kommer att delta i ett seminarium på Internationella torget och i ett i Omvärldens monter. Det senare precis efter Martin Schibbye och Johan Persson. Så kom i god tid!

Erik Jennische på bokmässan 2013

Etiketter till bloggar.se:

Amnesty Press recenserar: “vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning”

Amnesty Press recenserar boken så här i #2/2013 som kom ut i dagarna :

Fokus i boken ligger på dissidenterna men det handlar lika mycket om hur ett totalitärt system fungerar. På Kuba förekommer samma fenomen som i andra länder där övervakningen av medborgarna tränger djupt ner i samhället: De mellanmänskliga relationerna förgiftas, tilliten utarmas och språket korrumperas.

Jennische skriver med stor kunskap om ämnet och vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning. […]

Det viktigaste med Måste få polisen ur huvudet är dock att den bidrar till en annan bild av Kuba än den som ett soldränkt land ”med salsa- och rumbarytmer”. Tänk, att vi 2013 fortfarande verkar behöva det.

Etiketter till bloggar.se: ,

Releasekalaset på film

I måndags var det releasekalas för Måste få polisen ur huvudet. Silc förlag hade slagit på stort, och det kom mer folk än jag kunnat förvänta mig. En fröjd!

Min kusin Andreas filmade först Silcs ordförande Lennart Nordfors utfrågningen av mig.

Och sedan det anförande som den kubanske oberoende journalisten Roberto de Jesús Guerra från Hablemos Press gjorde.

Etiketter till bloggar.se:

Release-kalas för “Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba”, mån 20 maj kl 17.30 på Café Magnolia

Det har tagit många år av funderingar. Men nu ska den alltså släppas, ordentligt. På måndag är det därför releasekalas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba.

Det blir vin, snittar och samtal om Kuba. Bland annat kommer den kubanske journalisten Roberto Guerra att berätta om den unga oboeroende journalistiken på Kuba idag.

Kalaset är på måndag 20 maj på Café Magnolia, Bläcktornsgränd 9, Södermalm, Stockholm (Karta). Vi öppnar vid 17.30 och sätter igång med samtalen kl. 18:30.

Ta med vänner och bekanta, och alla andra som är intresserade. Anmälan senast den 17 maj till info@silc.se eller på detta facebook-event.

Etiketter till bloggar.se:

Måste få polisen ur huvudet – nu på Adlibris och Bokus

Måste få polisen ur huvudet

I nästa vecka utkommer Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba. Recensionsdatum är den 4 april, tioårsdagen av rättegångarna mot de 75 demokratiaktivisterna, bokens centrala berättelse. Men man behöver inte vänta till dess. Boken går att förhandsbeställa redan nu på såväl Adlibris som Bokus.

 

Etiketter till bloggar.se:

Bebo Valdés död i Stockholm, ¡Viva Bebo!

Sedan 1960-talet har den kubanske jazz-pianisten Bebo Valdés bott i Stockholm. Nästan ingen har brytt sig. I Miami däremot, och i resten av latino-musikvärlden, har han varit en ikon i decennier. Idag, 22 mars, dog han 94 år gammal, och mycket riktigt uppmärksammades det i Miami först. Det är just nu förstanyhet på El Nuevo Herald. De svenska tidningarna har ännu inte vaknat.

Jag har svårt att tänka mig en enda annan anledning till att Bebo Valdés inte har kramats ihjäl av den svenska kultureliten, än att han var en benhård Castro-kritiker. Han vägrade åka tillbaka till Kuba innan bröderna Castro var borta från makten. Precis som Celia Cruz fick han aldrig chansen. Finns det ett värre omdöme om en regering än när landets främsta konstnärer vägrar att ens besöka-landet?

YouTube Preview Image

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba – som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Granma: De arresterade aktivisterna arbetar för USA – snart kommer boken 2

Idag för tio år sedan förklarade det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, att de demokratiaktivister som just höll på att arresteras arbetade för USA och att de snart skulle ställas inför rätta. Två veckor senare dömdes 75 av dem till 1456 år i fängelse, 19 år i snitt.

Den 3 april i år – på tioårsdagen av rättegångarna – utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om KubaSilc förlag.

I boken beskriver jag hur rättegångarna gick till, och analyserar domsluten mot det tjugotal aktivister som dömdes i Havanna för att ta reda på vad de verkligen hade gjort.

Etiketter till bloggar.se: ,

Tio år sedan arresteringsvågen på Kuba – snart kommer boken

Demokratirörelsen på Kuba hade aldrig varit starkare än idag för tio år sedan. Men på eftermiddagen den 17 mars 2003 knackade den kubanska polisen på dörren hemma hos oppositionspolitikern Osvaldo Alfonso Valdés.

Måste få polisen ur huvudet

Tolv timmar senare tog de honom och allt hans arbetsmaterial med sig till säkerhetspolisens häkte. Under dagarna som kom arresterades ytterligare ett 80-tal aktivister. Der var den största samlade attacken på demokratirörelsen på decennier.

Den 3 april utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, om vad som hände efteråt.

Jag intervjuar demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Min förhoppning är att hitta svaret på varför bröderna Castros makt varat så länge, och vad som händer sen.

En av dem jag intervjuar är Osvaldo Alfonso, som sedan några år bor i Stockholm och arbetar på tidskriften Miscelaneas de Cuba.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kulturen tar SATS mot Castro – UNT 23 februari 2013

Förra helgen var det fem år sedan Raúl Castro skrev under FN-konventionerna om ekonomiska, politiska och kulturella rättigheter, och om medborgerliga och politiska rättigheter. Det var förstås bara ett försök att lura omvärlden om att det pågår förändringar på Kuba för han har sedan dess inte tagit det minsta steg för att ratificera konventionerna. På årsdagen av undertecknandet  organiserade kulturorganisationen Estado de SATS för att uppmärksamma detta. Jag skrev också en artikel om det i UNT.

Etiketter till bloggar.se: ,

Kubanerna tar emot mer pengar från USA än de själva tjänar i lön

Det finns inga säkra siffror på hur mycket pengar som kubaner i USA skickar till familjemedlemmar på Kuba. Men 2009 tog den amerikanska regeringen bort de begränsningar som funnits på hur mycket man fick skicka, och sedan dess har det i alla fall ökat.

För några år sedan hänvisade det amerikanska utrikesdepartementet till akademiska beräkningar som visade mellan 800 miljoner och 1,5 miljarder dollar per år. En konsultrapport våren 2012 visade att remitteringarna har dubblerats på tio år och 2011 uppgick till 2,3 miljarder dollar.

Om man är aningen konservativ och räknar med 2 miljarder per år och delar det på den kubanska arbetskraften, som antagligen är ungefär hälften av befolkningen på 11 miljoner, motsvarar det 30 dollar i månaden.

Det låter inte som så mycket kanske. Men den genomsnittliga månadslönen på Kuba är 19 dollar. Kubanerna tar alltså emot mer pengar från släktingar i USA än de själva tjänar i lön.

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskriftPDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.

Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.

Aktiviteter i demokratirörelsen 1997 - 2007Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.

Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.

– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Kubanerna får rösta men inte välja

I november 2012 var det val till de kommunala församlingarna på Kuba och den 3 februari 2013 är det val till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Den första meningen i det kubanska utrikesministeriets presentation (eng, spa) av det kubanska politiska systemet lyder: “Ifrågasättandet av det kubanska politiska systemet och valsystemet utgör en av de fundamentala pelarna i den fientliga kampanj mot vårt land som leds av USA.”

Elecciones_en_cubaVad säger det om självförtroendet när det första man vill berätta om sitt politiska system är att det drivs internationella kampanjer som ifrågasätter det? Det finns förstås skäl till att självförtroendet är lågt.

Valet är en flera månader lång process. Det första som händer är nomineringen av kandidaterna till de kommunala församlingarna som genomförs en månad eller så före valet. Invånarna i kommunens olika valdistrikt träffas för ett nomineringsmöte.

Artikel 83 i vallagen förklarar att alla närvarande har rätt att nominera en kandidat bland de närvarande och argumentera “kortfattat” för eller emot de kandidater som presenteras. “Förslagen till kandidater ställs sedan emot varandra i en direkt och öppen omröstning” (min kurs). Öppenheten betyder att omröstningen sker med handuppräckning.

Resultatet av nomineringsprocessen ska bli minst två men max åtta kandidater till varje mandat i den kommunala församlingen. Inför själva valet kommer sedan de olika distriktens kandidater att presenteras för väljarna genom standardiserade formulär som informerar om deras yrkesbakgrund och politiska meriter. Kandidaterna får däremot inte bedriva någon valkampanj.

Efter valet till de kommunala församlingarna inleds nomineringsprocessen av kandidaterna till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Kandidaterna vaskas fram av särskilda nomineringskommittéer för varje nivå som består av representanter för fackföreningen, kvinnoföreningen, studentkåren, elevkåren, jordbrukarorganisationen och kommittéerna till revolutionens försvar (art 68).

Det är sedan den kommunala församlingen som utser “lika många kandidater till provinsförsamlingen och nationalförsamlingen som kommunen har mandat att välja” (art 92). Valet av kandidater går till så att nomineringskommittén presenterar kandidaterna för den kommunala församlingen. Ordföranden ställer dem sedan en efter en mot avslag där “voteringen genomförs med handuppräckning”. Om en kandidat inte får stöd från majoriteten av den kommunala församlingen får nomineringskommittén presentera en annan.

När medborgarna sedan går för att rösta finns det alltså bara en kandidat för varje mandat. För att bli vald måste hen dock få minst 50 procent av rösterna. Får kandidaten inte det, sätter nomineringsprocessen igång igen. Nationalförsamlingens utser sedan bland sina 612 ledamöter statsrådet och dess ordförande, som därmed också blir president.

Det är inte svårt att se var de demokratiska spärrarna i valsystemet är. Till kommunalvalet får bara de ställa upp som kommer förbi handuppräckningen i distriktet. För att en oppositionell kandidat ska kunna ställa upp måste alltså en majoritet av medborgarna i grannskapat på nomineringsmötet öppet berätta att de är emot regeringen.

Skulle någon från oppositionen ändå lyckas får hen inte bedriva någon valkampanj i resten av kommunen för att berätta vad han vill göra med mandatet. Väljarna får bara veta vilken yrkesbakgrund och politisk bakgrund kandidaten har. Blir oppositionskandidaten ändå vald går steget vidare från den kommunala församlingen till att bli kandidat till nationalförsamlingen via nomineringskommittén, som består av representanter för de sex viktigaste massorganisationerna, vars främsta mål är att försvara revolutionen.

Den viktigaste spärren är dock den extrema individualismen i systemet. Eftersom inga politiska partier får delta i valet och presentera sina egna kandidater och en gemensam politik, finns det inga alternativ att välja mellan. Det spelar ingen roll hur många kandidater till nationalförsamlingen som medborgarna förkastar, nästa kommer ändå stå för samma politik.

Kubanerna kan rösta men inte välja. Däremot kan de låta bli. I kommunalvalet hösten 2012 förtydligades det senaste decenniets trend att allt fler kubaner avstår från att rösta. Fram till 2000 var valdeltagande över 97 procent av befolkningen, men sedan dess har den sjunkit och var 2012, 92 procent. Samtidigt har antalet blanka och ogiltiga valsedlar ökat, från 7,2 procent 2007 till 9,3 procent 2012. I det senaste valet var det alltså nästan 17 procent av befolkningen som inte röstade.

 

 

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Den kubanska regeringens hylling till de mänskliga rättigheterna

På den internationella människorättsdagen inleder det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, tillika Kubas enda dagstidning, sin artikel om de mänskliga rättigheterna med detta:

Sedan Revolutionens seger den första januari 1959, har det på Kuba inte funnits ett enda fall av mord, tortyr eller utomrättslig avrättning; ingen “dödsskvadron” eller  Operation Condor. Kuba har ett meriterande och obefläckat genomförande av skyddet till rätten till liv, den viktigaste av de mänskliga rättigheterna […] Det är resultatet av en revolution som har prioriterat befolkningens välfärd, i ett klimat av jämlikhet och social rättvisa.

Det finns så mycket lögn i detta så det skulle räcka till en hel avhandling. Tar tre små exempel:

1, 1962 beskrev International Commission of Jurists i rapporten Cuba and the Rule of Law hur minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen. Avrättningarna fortsatte. I april 2003 avrättades tre personer  för att de kapat en båt och försökt fly till USA. Rättsprocessen tog ungefär en vecka. Internationella juristkommissionen kommenterade: “The proceedings were carried out in a summary manner, without due process of law.

2, I Brown & Lagos The politics of psychiatry in revolutionary Cuba från 1991 finns ett 30-tal dokumenterade fall av personer som “behandlats” med psykofarmaka och el-chocker  för politiska brott på det psykiatriska sjukhuset Mazorra i Havanna. Tortyr enligt precis varje definition som finns.

3, Den kubanska revolutionen har bara, bara, bidragit till elände vad gäller kubanernas välfärd. Ett exempel: I början av 50-talet åt endast argentinarna av tio undersökta latinamerikanska folk fler kalorier per dag än kubanerna. 1995 åt kubanerna minst kalorier av de tio länderna och var de enda som substantiellt minskat näringsintaget sedan 50-talet, dessutom med hela 16 procent.

Etiketter till bloggar.se: ,

Syriensolidaritet biter ABF i baken

ABF Stockholm drar öronen åt sig. Syriensolidaritet får inte vara med på Socialistiskt forum:

Vi har i det aktuella fallet inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för och kommer att uppmana arrangören av seminariet att dra sig ur Socialistiskt Forum då vi, ABF Stockholm, inte vill ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus.

Det är ju förstås glädjande att man ändrar sig. Men för bara några veckor sedan högtidlighöll man Che Guevaras dödsdag i finaste salen i hela ABF-huset tillsammans med Svensk-kubanska föreningen, öppna anhängare av den hänsysnlösa diktaturregimen i Havanna.

Men när jag då frågade ABF om den typen av arrangemang var ett problem, och enligt ABFs policy, svarade Mattias Vepsä på ABF att det inte var det, men att det är “Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål”.

Assads förtryck av demokratisträvandena i Syrien våren 2011, och som sedan utvecklades till fullskaligt krig, är förstås värre i siffror än totalitarismen på Kuba i dagsläget. Men Assad var inte nödvändigtvis värre än Fidel och Raul Castro för några år sedan. Problemet ABF måste hantera i denna situation är därför inte om just Syriensolidaritet ska vara välkomna att delta i ABFs arrangemang, utan om diktaturkramare i allmänhet ska vara det.

För det enda man kan säga säkert är att diktaturer föder våld, vilar på våld och använder våld. Och antingen bestämmer man sig för att alltid ta ställning emot dem som tycker att det är ok, eller så får man stå där med skammen när faktumet biter en i baken.

Uppdatering

Kollade nu programmet för Socialistiskt forum och ser att Svensk-kubanska föreningen är med och berättar att Kuba är “mest feministiskt i Latinamerika”, bah!

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Självkritik på kubansk filmfestival

Det har tydligen hänt något på Kuba. Det pågår förändringar och det är pluralism som präglar det nya. I alla fall om man får tro trailern till den kubanska filmfestivalen Cuba Mucho Gusto som just nu pågår i Museo Nacional här i Brasilia.

I inledningen av trailern förklarar nestorn i den kubanska filmindustrin Alfredo Guevara detta:

“Segern för revolutionen 1959 blev för en hel generation – och så korrigerar han sig – och inte bara för min utan för alla efterkommande också, även segern för hoppet och många drömmar.”

Jag tar mig för pannan. De är helt besatta av sin revolution, tänker jag.

Men sedan förklarar Mariela Castro med samma pekfinger i luften som sin far och farbror att något hänt som gjort att värdet av mångfald och kampen mot diskriminering blivit en del av den politiska diskursen.

Och i resten av intervjuerna därefter finns också något öppet, till och med ett uns av självkritik.

Något har hänt som gjort att det blivit bra att vara homosexuell, småföretagare, student, religiös, elev och filmare på Kuba. Landet har brytit med sovjetkommunismen, och jag blir helt paff när någon förklarar att marxismen precis som katolicismen inte har någon vetenskaplig förankring. “Det handlar om tro.”

“‘Margot'” säger att inget land numer behandlar transvestiter med samma värdighet som Kuba, eftersom det där ses som ett konstnärligt uttryck. (Just den biten visas dock bara på Youtube och inte i foajén på festivalen.)

Vad det är som har hänt säger man däremot inte.

I slutet av filmen kommer Alfredo Guevara tillbaka med ett stort MEN: Ingen revolution eller regering kan skapa en konstnärlig rörelse, “konsten har en ofrånkomlig huvudperson – konstnären”.

En gång handlade den revolutionära berättelsen om välfärden och jämlikheten. Den bilden räcker inte för att försvara revolutionen längre. Därför kompletterar man med att revolutionen nu gjort det möjligt för Kuba att utvecklas till ett pluralistiskt samhälle som respekterar och skapar förutsättningar för alla. Förpackningen är förförisk: jazz, vackra människor och romantiska miljöer. Men det var fiktion då, och är det nu.

Trailern och festivalen är en metod för att visa upp självkritik, och därmed skapa en illusion av att maktinnehavet är rättfärdigt. Målet är inte att skapa mer utrymme för öppen debatt och politisk pluralism, utan att stoppa kraven på att detta med argumentet att öppenheten och mångfalden redan finns.

Etiketter till bloggar.se: ,