Tag Archives: mänskliga rättigheter

Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

screenshotDagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Straffrihet för våldsbejakande extremister är också en kränkning av mänskliga rättigheter

I nästa vecka antar socialnämnden i Stockholm en strategi mot våldsbejakande extremism.

Strategin gör ett antal mycket viktiga påpekanden om behovet att värna yttrande- och föreningsfriheten i arbetet. Men den saknar helt en analys om vad som skapar extremism, utöver ett löst resonemang om brist på “jämlika levnadsvillkor”. Dessutom tar den aldrig de våldsbejakande extremisternas offers perspektiv.

Det mest anmärkningsvärda i strategin är det sk “Efterperspektivet” (se nedan). När en person “vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering eller kommer hem från strider utomlands” handlar hela strategin om att staden ska ta hand om förövarna, ge dem stöd, jobb, bostad etc, aldrig om att samarbeta med polisen för att bidra med kunskap till brottsutredningar. Som om extremistiskt våld var en oturlig olycka. Som om vuxna människor inte var ansvariga för sina handlingar.

Tänk en kommunal strategi mot mäns våld mot kvinnor som aldrig nämner kvinnor och som aldrig nämner att männens våld är brottsligt. Eller, läs bara “Stockholms stads program för kvinnofrid“, precis som det är. Tre fjärdedelar handlar om offren och om stadens samarbete med polisen.

Jag förstår att Stockholm inte kan göra mycket för extremisternas offer i Syrien, men staden kan i alla fall bidra till att de ansvariga här inte går ostraffade. Straffrihet är också en kränkning av mänskliga rättigheter.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se:

Latinamerikaner till stöd för Nordkorea

När FN:s generalförsamling i tisdags diskuterade en resolution om situationen för mänskliga rättigheter i Nordkorea, ryckte flera latinamerikanska länder ut i försvar för Kim Jong-un.

I resolutionens art 7 och 8 sägs att det finns god anledning att tro att människorättsbrotten i landet innebär brott mot mänskligheten, och att de politiskt ansvarig bör ställas inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Men Kuba ledde försvaret i själva debatten. Och i voteringen senare sällade sig Bolivia, Ecuador, Kuba och Venezuela till Kina, Sudan, Uzbekistan med flera som röstade emot resolutionen. 111 röstade slutligen för, 19 emot och 55 avstod.

Den vänstervåg som svepte över Latinamerika i början av 2000-talet var ett resultat av de föregående decenniernas demokratisering. Och många hoppades att just de fyra länderna ovan, som ingår i den så kallade ALBA-gruppen, skulle stå för den mest radikala utvecklingen.

Har man följt Venezuelas utveckling är det dock ingen överraskning att landet går i par med Kuba. Men att även Bolivia och Ecuador gör det för att försvara ett av de mest förtryckande politiska systemen världen skapat, torde innebära höjda varningsflaggor även för de främsta romantikerna.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Kidnappningar av politiker och journalister i Sloviansk

I går kväll rapporterade Svt:s Bert Sundström från Sloviansk i Ukraina. Han åt glass och sa att på ytan var allt som vanligt. (Efter 15 min) Under ytan var människor däremot rädda för kriget. Men han rapporterade inte om det våld som politiker och journalister i regionen redan drabbas av.

Bert Sundström i SlovianskFörra gången jag pratade med min vän Andrey Drevitskiy var han i Donetsk. Nu har han, precis som många av hans vänner, flytt till Kiev. Flytt. Det har blivit för farligt i Donetsk-regionen för politiskt engagerade aktivister. Andrey skickade i fredags en rapport om två mord, ett dussin kidnappningar och en sönderslagen god vän. De flesta i Sloviansk.

Här är rapporten:

19 of April
Two Ukrainians from the Donetsk region were kidnapped and killed in Slovyansk. First the deputy of the Gorlivka city council Volodymyr Rybak, who openly clashed with the bandits who tried to destroy the Ukrainian flag. Second, a Ukrainian student from Kyiv. Both were horribly tortured. Nobody should see the photos. They were burned with fire, cut with knives. Experts say it was pure Caucasian handwriting. Caucasus in the Donetsk region!
Militants in Slovyansk abducted the American journalist Simon Ostrovsky.  http://censor.net.ua/video_news/282620/bili_zavyazyvali_glaza_i_svyazyvali_ruki_govorili_chto_ya_ljets_amerikanskiyi_jurnalist_o_svoem_plenenii

In Gorlivka, the reporter Eugene Hapych from Ivano-Frankivsk disappeared. And in Kostyantynivka militants threw molotovs at the editorial of the local newspaper “The Province”.

Lieutenant Colonel Oleg Prokhorov of the police department was abducted by separatists from the Interior Ministry building in Donetsk.

Slovyansk separatists kidnapped Vadim Sukhonos, deputy of the city council.  http://podrobnosti.ua/video/podrobnosti/2014/04/24/972680.html

21 of April
Slovyansk separatists kidnapped two Italian journalists, Paul Gogo and Kossimo Attanasio, and the Belarusian journalist Dmitry Galko of the Novy Chas-newspaper. http://lenta-ua.net/novosti/proisshestviya/55402-zhurnalisty-iz-italii-i-belarusi-propali-v-slavyanske.html

16 of April
in Slovyansk separatists kidnapped the Ukrainian journalist Sergei Lefter. According to media reports, the separatists accused Lefter of being member of the “Right sector” and of spying.  http://svit24.net/events/42-events/105723-v-slavjanske-pohyshchen-zhurnalyst-sergej-lefter

Separatists In Slovyansk kidnapped medical doctor Yakimov and the prosecutor Yuri Zagrebelniy.

Irma Krat i UkrainaEuromaidan activist Irma Krat was also captured. She was later humiliated by the Russian TV channel LifeNews who interviewed her with her head covered with a package. Irma Krat was then taken away.  http://censor.net.ua/photo_news/282010/terroristy_pohitili_v_slavyanske_aktivistku_irmu_krat_foto

The Slovyansk journalist Yevgeniy Gapich from Coloma and his brother Gennady are still held as hostages by lokal separatists. http://censor.net.ua/photo_news/282330/v_gorlovke_ischez_jurnalist_foto

In Krasnoarmeysk, Euromaidan activists say they are threatened to their lives, and that they are fleeing because unknown people show up with information about their addresses and places of work.

With the exception of Simon Ostrovsky, who was released on April 24, the remaining people named here are still being held captive.

Andrey vill dock inte berätta mer om en vän som nyligen blev våldsamt misshandlad och fortfarande ligger på sjukhus.  Andrey är för orolig för hans familj.

Uppdatering 28 april:

Idag publicerade Human Rights Watch en kort rapport om dussintals kidnappningar och trakasserier av aktivister, journalister och politiker i östra Ukraina. Ukraine: End Politically Motivated Abuses

Etiketter till bloggar.se: ,

Hbtq-rättigheter och narkotikalegalisering kommer som laviner

Under några år i början av 1990-talet förändrades synen bland svenska ungdomar på hbtq-personers rättigheter i lavinartad hastighet. Frågorna som diskuterades var äktenskap och adoption.

Jag har inget annat belägg för förändringen än minnet av ett antal valkampanjer i svenska skolor. I valet 1988 var frågorna tabu och därför en utmaning att driva. 1991 hade diskussionen lossnat och skapade roliga diskussioner. 1994 var de flesta eleverna i skolorna redan blasé, suckade och tänkte att “hur kan detta vara ett problem”. 1998 var det inte längre en fråga.

Anledningen till lavinen var att den värld motståndarna till förändringen pratade om, inte längre fanns kvar i svenska skolor. Detta betyder inte att de individuella fördomarna också försvann, eller att det plötsligt blev enkelt att komma ut. Det var det politiska motståndet som rasade samman.

I en mycket intressant artikel i Gallup times om amerikanarnas förändrade syn på legalisering av marijuanabruk jämför man nu just med förändringen i synen på samkönade äktenskap:

The movement to legalize marijuana mirrors the relatively recent success of the movement to legalize gay marriage, which voters have also approved now in 14 states. Public support for gay marriage, which Americans also overwhelmingly opposed in the past, has increased dramatically, reaching majority support in the last two years.

När jag var med i Global Bars panel om narkotikapolitik i tisdags kändes det mycket riktigt som i valkampanjerna på 1990-talet. Det var lätt att prata om behovet av förändring. Folk nickade när man sa något klokt. Förbudsivrarna snubblade på argumenten och såg nakna ut när de märkte att deras världsbild inte alls delades av församlingen.

Så om ni undrar när lavinen kommer så är det nog ganska snart.

Americans' views on legalization

 

 

 

 

 

 

 

 

Americans' view on gay marriage

Etiketter till bloggar.se: ,

Amnesty Press recenserar: “vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning”

Amnesty Press recenserar boken så här i #2/2013 som kom ut i dagarna :

Fokus i boken ligger på dissidenterna men det handlar lika mycket om hur ett totalitärt system fungerar. På Kuba förekommer samma fenomen som i andra länder där övervakningen av medborgarna tränger djupt ner i samhället: De mellanmänskliga relationerna förgiftas, tilliten utarmas och språket korrumperas.

Jennische skriver med stor kunskap om ämnet och vill man lära sig något om oppositionen på Kuba är Måste få polisen ur huvudet oumbärlig läsning. […]

Det viktigaste med Måste få polisen ur huvudet är dock att den bidrar till en annan bild av Kuba än den som ett soldränkt land ”med salsa- och rumbarytmer”. Tänk, att vi 2013 fortfarande verkar behöva det.

Etiketter till bloggar.se: ,

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba – som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Granma: De arresterade aktivisterna arbetar för USA – snart kommer boken 2

Idag för tio år sedan förklarade det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, att de demokratiaktivister som just höll på att arresteras arbetade för USA och att de snart skulle ställas inför rätta. Två veckor senare dömdes 75 av dem till 1456 år i fängelse, 19 år i snitt.

Den 3 april i år – på tioårsdagen av rättegångarna – utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om KubaSilc förlag.

I boken beskriver jag hur rättegångarna gick till, och analyserar domsluten mot det tjugotal aktivister som dömdes i Havanna för att ta reda på vad de verkligen hade gjort.

Etiketter till bloggar.se: ,

Tio år sedan arresteringsvågen på Kuba – snart kommer boken

Demokratirörelsen på Kuba hade aldrig varit starkare än idag för tio år sedan. Men på eftermiddagen den 17 mars 2003 knackade den kubanska polisen på dörren hemma hos oppositionspolitikern Osvaldo Alfonso Valdés.

Måste få polisen ur huvudet

Tolv timmar senare tog de honom och allt hans arbetsmaterial med sig till säkerhetspolisens häkte. Under dagarna som kom arresterades ytterligare ett 80-tal aktivister. Der var den största samlade attacken på demokratirörelsen på decennier.

Den 3 april utkommer min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba, om vad som hände efteråt.

Jag intervjuar demokratiaktivister, bloggare och säkerhetstjänstens agenter, läser rättegångsdokument och bråkar med fängelsevakter. Min förhoppning är att hitta svaret på varför bröderna Castros makt varat så länge, och vad som händer sen.

En av dem jag intervjuar är Osvaldo Alfonso, som sedan några år bor i Stockholm och arbetar på tidskriften Miscelaneas de Cuba.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1 2013

“När det internationella samfundet i FN:s första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet war on drugs var frågan irrelevant för Guatemala. Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi.”

Axess nr 1 2013Det är inledningen på min artikel i senaste numret av Axess där Adam Cwejman har satt ihop en intressant temadel om den narkotikapolitiska debatten. Jag återkommer med kommentarer när jag läst allt. Min artikel visar att den internationella narkotikapolitiken har blivit en av de absolut viktigaste frågorna för flera latinamerikanska regeringar.

När Colombia, Guatemala och Mexikos presidenter talade vid öppnandet av FN:s generalförsamling (UNGA) förra året var det den internationella narkotikapolitiken de i första hand ville ta upp till gemensam diskussion. Det sätter onekligen svensk utvecklingspolitik i ett nytt perspektiv.

Här finns länkarna till artikeln:

  • Sammanfattnin av debatten i UNGA från Reuters, Global Post och Insight crime.
  • Det gemensamma uttalandet från de tre länderna efter UNGA, på spanska och engelska.
  • Tal av Guatemalas president Otto Pérez Molina
  • Tal av Mexikos president Felipe Calderón.
  • Tal av Colombias president Juan Manuel Santos.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Kulturen tar SATS mot Castro – UNT 23 februari 2013

Förra helgen var det fem år sedan Raúl Castro skrev under FN-konventionerna om ekonomiska, politiska och kulturella rättigheter, och om medborgerliga och politiska rättigheter. Det var förstås bara ett försök att lura omvärlden om att det pågår förändringar på Kuba för han har sedan dess inte tagit det minsta steg för att ratificera konventionerna. På årsdagen av undertecknandet  organiserade kulturorganisationen Estado de SATS för att uppmärksamma detta. Jag skrev också en artikel om det i UNT.

Etiketter till bloggar.se: ,

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskriftPDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.

Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.

Aktiviteter i demokratirörelsen 1997 - 2007Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.

Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.

– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Den kubanska regeringens hylling till de mänskliga rättigheterna

På den internationella människorättsdagen inleder det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, tillika Kubas enda dagstidning, sin artikel om de mänskliga rättigheterna med detta:

Sedan Revolutionens seger den första januari 1959, har det på Kuba inte funnits ett enda fall av mord, tortyr eller utomrättslig avrättning; ingen “dödsskvadron” eller  Operation Condor. Kuba har ett meriterande och obefläckat genomförande av skyddet till rätten till liv, den viktigaste av de mänskliga rättigheterna […] Det är resultatet av en revolution som har prioriterat befolkningens välfärd, i ett klimat av jämlikhet och social rättvisa.

Det finns så mycket lögn i detta så det skulle räcka till en hel avhandling. Tar tre små exempel:

1, 1962 beskrev International Commission of Jurists i rapporten Cuba and the Rule of Law hur minst 700 personer avrättades under de första sex månaderna efter revolutionen. Avrättningarna fortsatte. I april 2003 avrättades tre personer  för att de kapat en båt och försökt fly till USA. Rättsprocessen tog ungefär en vecka. Internationella juristkommissionen kommenterade: “The proceedings were carried out in a summary manner, without due process of law.

2, I Brown & Lagos The politics of psychiatry in revolutionary Cuba från 1991 finns ett 30-tal dokumenterade fall av personer som “behandlats” med psykofarmaka och el-chocker  för politiska brott på det psykiatriska sjukhuset Mazorra i Havanna. Tortyr enligt precis varje definition som finns.

3, Den kubanska revolutionen har bara, bara, bidragit till elände vad gäller kubanernas välfärd. Ett exempel: I början av 50-talet åt endast argentinarna av tio undersökta latinamerikanska folk fler kalorier per dag än kubanerna. 1995 åt kubanerna minst kalorier av de tio länderna och var de enda som substantiellt minskat näringsintaget sedan 50-talet, dessutom med hela 16 procent.

Etiketter till bloggar.se: ,

Syriensolidaritet biter ABF i baken

ABF Stockholm drar öronen åt sig. Syriensolidaritet får inte vara med på Socialistiskt forum:

Vi har i det aktuella fallet inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för och kommer att uppmana arrangören av seminariet att dra sig ur Socialistiskt Forum då vi, ABF Stockholm, inte vill ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus.

Det är ju förstås glädjande att man ändrar sig. Men för bara några veckor sedan högtidlighöll man Che Guevaras dödsdag i finaste salen i hela ABF-huset tillsammans med Svensk-kubanska föreningen, öppna anhängare av den hänsysnlösa diktaturregimen i Havanna.

Men när jag då frågade ABF om den typen av arrangemang var ett problem, och enligt ABFs policy, svarade Mattias Vepsä på ABF att det inte var det, men att det är “Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål”.

Assads förtryck av demokratisträvandena i Syrien våren 2011, och som sedan utvecklades till fullskaligt krig, är förstås värre i siffror än totalitarismen på Kuba i dagsläget. Men Assad var inte nödvändigtvis värre än Fidel och Raul Castro för några år sedan. Problemet ABF måste hantera i denna situation är därför inte om just Syriensolidaritet ska vara välkomna att delta i ABFs arrangemang, utan om diktaturkramare i allmänhet ska vara det.

För det enda man kan säga säkert är att diktaturer föder våld, vilar på våld och använder våld. Och antingen bestämmer man sig för att alltid ta ställning emot dem som tycker att det är ok, eller så får man stå där med skammen när faktumet biter en i baken.

Uppdatering

Kollade nu programmet för Socialistiskt forum och ser att Svensk-kubanska föreningen är med och berättar att Kuba är “mest feministiskt i Latinamerika”, bah!

Etiketter till bloggar.se: , , ,

På Kuba river man itu rädslan

Hur blir man av med rädslan på Kuba? Man river itu den, bokstavligen.

Den kubanske graffiti-konstnären El Sexto har blivit en av den kubanska demokratirörelsens viktiga personligheter.

I en liten film visar han sin senaste flyer som han delar ut på stan. Man skriver vad man är rädd för på den streckade linjen, håller tummarna som på bilden och river.

Instruktionen på baksidan säger:

Rädslan har en roll som du tolkar som du vill.

Ge skräcken ett namn och förstör den nu.

Livet väntar inte.

Det är mycket enkelt. El Sexto föreslår att man skriver till exempel Fidel eller kanske en groda.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Känslan precis innan man går upp på scen

Av det dryga dussin kubanska demokratiaktivister som greps i mitten av förra veckan är det nu bara Antonio Rodiles som fortfarande är fängslad. Han och de andra protesterade framför säkerhetspolisens häkte i Marianao i Havanna för att polisen gripit en annan aktivist. Rodiles kommer nu antagligen att åtalas för att ha gjort motstånd mot polisen, vilket kan ge mellan tre månader och ett år i fängelse.

Den verkliga orsaken till aktionen mot just honom är dock att han leder Estado de Sats, en av de mest uppmärksammade organisationerna i demokratirörelsen de senaste åren. Estado de sats är beteckningen på den känsla som artister har precis innan de går upp på scen. Organisationen sysslar mer med populärkultur än politik och har därför hittat helt nya beröringspunkter mellan demokratirörelsen och kulturlivet.

På sistone har de drivit kampanjen Por otra Cuba (eng) som är en namninsamling som uppmanar regeringen att ratificera FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter, som Raúl Castro skrev under kort efter att han tagit över som president 2008.

Här är Estado de Sats video om kampanjen och den finfint grå och seriösa introduktionen med Rodiles själv som skickades till en konferens i Peru för några veckor sedan. Organisationen var inbjuden men fick inte utresetillstånd. Se!

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

ABF hycklar eller så tar de inte sina egna idéer på allvar

Man skulle kunna tycka att det är en perifer ideologisk strid, om det inte var så att 10 miljoner kubaner fortfarande lever under det förtryck som Che Guevara var med och skapade, och som han är en ikon för.

Svensk-kubanska föreningens och ABFs högtidlighållanden av Che Guevaras dödsdag i ABF-huset i Stockholm i går, och andra evenemang runt om i landet, är därför inget annat än ett hån mot de kubaner som inte har den yttrandefrihet och föreningsfrihet som är ABFs livsluft.

Vissa har hävdat att ABF inte har något ansvar för evenemanget, utan bara hyr ut lokalerna. Men när jag skrev till Mattias Vepsä på ABFs förbundskansli (se mejlväxling nedan) och frågade om det var i linje med deras policy att genomföra ett hyllningsevenemang till Che Guevara, svarade han:

“Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål. Medlemmar i ABF är organisationer som delar vårt idéprogram och våra stadgar.”

Men Sverigedemokraterna då, frågade jag, får de hyra?:

“Så vitt jag vet delar inte SD vår grundläggande människosyn och därför skulle troligtvis inte heller upplåta lokaler för SD-verksamhet.”

Jag tror att jag och ABF delar syn på Sverigedemokraterna. Och jag skulle aldrig upplåta mina lokaler till dem heller, om jag hade några. Men att ABF samtidigt, år ut och år in, lånar ut sina lokaler och sitt varumärke till hyllningar till det kubanska förtryckets främsta ikon kan bara tyda på två saker: ABF hycklar eller ABF tar inte sina egna idéer på allvar.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: ,

En kubansk shit storm

Jag har under kvällen följt en veritabel shit storm på twitter, en sån där obehaglig som det bara finns ondska bakom. Hon som lättade på trycket var den kubanska bloggaren och twittraren Yohandry Fontana, och hon som fanns i siktet var den lika kubanska bloggaren och twittraren Yoani Sánchez. (Presentation av Yoani Sánchez finns här.)

Bakgrunden var att Yoani Sánchez igår åkte till Bayamo, 75 mil öster om Havanna, för att rapportera från rättegången mot Ángel Carromero, den spanjor som körde bilen vid olyckan i somras när de två kubanska demokratiaktivisterna Oswaldo Payá och Harold Cepero förolyckades.

Men igår eftermiddag på vägen dit greps hon, hennes man och en kollega av den kubanska polisen för att det enligt Yohandry skulle genomföra en “media show” i samband med rättegången. Yohandry kunde dock berätta för några timmar sedan att Yoani släppts. Det var efter det som stormen kom.

Under sju timmar på fredagskvällen twittrade Yohandry 35 gånger, av vilka 32 handlade om Yoani Sánchez.

Hon skriver att “I alla länder blir man gripen om man går emot lagen , och länkar till en artikel där människorättsaktivisten sedan decennier Elizardo Sanchez berättar att utöver Yoani har minst fem andra dissidenter arresterats i Bayamo.

Yohandrys egen bloggpost om Yoani pryds med en amerikansk flagga och ett porträtt på Yoani, och har rubriken “Made in USA”. Yoani presenteras som “pro-nordamerikabloggaren”.

Hon länkar sedan till en artikel på regeringstrogna Cuba Debate, som återpublicerar en lång rapport som en Castro-trogen journalist i Brasilien skrivit, och som bara går ut på att Yoani är helt obetydlig på Kuba och i resten av världen och inget annat än en simpel medlöpare till USA. Mängden jobb bakom rapporten och översättningen till spanska är dock svårmotiverad om hon nu var så obetydlig.

Sedan kommer den ena länken efter den andra från olika kubanska medier de senaste åren, och som inte har några andra syften än att smutskasta Yoani och dölja det faktum att hon arresterats:

  • Yoani figuerar i Wikileaks-dokument efter att ha träffat USAs intressekontor i Havanna,
  • Yoani twittrar att en venezolansk diplomatbil blivit utsatt för skottlossning, när det “bara” var en sten,
  • Yoani försöker störa ordningen på Kuba i samband med Påvens besök,
  • De priser Yoani tar emot är bara förtäckt stöd från USA.
  • Yoani får skjuts tillbaka till Havanna av polisen efter gripandet och behövde inte ens betala för transporten av bilen, och så vidare.

Det är äckligt.

När Yohandry sedan skriver om själva rättegången, som hon uppenbarligen fick bevittna, skriver hon att det presenterades gott om bevis och att den åtalade garanterades alla de rättigheter som finns i rättegångslagstiftningen. Åklagaren yrkade på sju års fängelse för dråp. Yohandry kallar det “en oklanderlig, ren och öppen rättegång”.

Men inte i någon av sina bloggposter skriver hon varför omvärlden brydde sig så mycket om rättegången. Och inte en gång nämner hon Oswaldo Payá eller Harold Cepero vid namn. Hon skriver bara att olyckan ledde till “två personers beklagliga död“. Något annat vore förstås att ge dem legitimitet.

Därför berättar hon inte heller att Oswaldo Payás dotter och två söner, som också rest till Bayamo, inte var välkomna in i rättegångssalen. Dottern förklarar för El País att “en person som säger sig vara sekreterare i domstolen förklarade för oss att vi inte kunde komma in eftersom vi inte berättat i förväg att vi skulle komma till rättegången.” Och hon berättar inte heller att aktivisten Henry Constantin greps vid entrén till domstolen och ännu inte har släppts fri.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

I Latinamerika är knarket en fråga om demokrati – NEO nr 4, 2012

I juni publicerade NEO en artikel av mig om det narkotikafinansierade våldet i Latinamerika. Läs hela artikeln här:

Erik Jennische Latinamerika Neo nr 4 2012 (PDF)

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Åklagaren yrkar på sju års fängelse för spanjoren som körde Oswaldo Payás bil

Den kubanska åklagaren kommer att åtala Ángel Carromero – ordfördanden i spanska Partido Populars undomsförbund – för dråp på Oswaldo Payá och Harold Cepero och yrka på sju års fängelse, rapporterade El País idag.

Det var Carromero som körde den bil som Payá, Cepero och KDUs ordförande Aron Modig färdades i när den i slutet av juli kraschade och de två kubanerna dog.

Rättegången kan dessutom genomföras redan under slutet av augusti, säger tidningens källor.

Men de kubanska myndigheterna har aldrig ens försökt att dölja att processen även är politisk. Carromero befinner sig just nu på inrikesministeriets fängelse i korsningen 100 y Aldabó i Havanna, som normalt används för politiska fångar.

Dessutom har fallet diskuterats mellan de kubanska och spanska utrikesministrarna, där kubanen tagit fasta på att Carromero var på Kuba för att träffa kubanska dissidenter trots att han bara hade turistvisum.

Etiketter till bloggar.se: ,

“Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika” – LNB-rapport augusti 2012

Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.

Läs och kommentera gärna:

Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika

Citat ur rapporten:

“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”

“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”

“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”

Etiketter till bloggar.se: , , , , , ,

Frågan har aldrig varit om, bara när

Igår hölls begravningsgudstjänsten för Oswaldo Payá i kyrka i Cerro i centrala Havanna. Och idag publicerar UNT min krönika om hur Oswaldo Payá under slutet av 1990-talet växte till en gigant i kampen för frihet.

Är det är över sen, eller kommer Payás inflytande att överleva ceremonier och minnesartiklar (DNSvd)?

Den kubanska bloggaren och twittraren Yoani Sánchez flöde från de senaste dagarna gör att jag lutar åt det senare. Hennes skakiga bilder från gudstjänsten, där deltagarna ropar “libertad” med samma kraft och samma ansiktsutryck som så många tunisier, egyptier, syrier och andra det senaste året, lovar mer.

& #Cuba Gritan #Libertad @OswaldoPaya on Twitpic

Och när församlingen sjunger nationalsången, så falskt men ändå så klart, knyts den kubanska kampen mot kommunismen hårt till den europeiska.

4 #Cuba El himno nacional cantado para @OswaldoPaya on Twitpic

Detta är precis samma tillfälle i historien som när polska arbetare strejkade i Gdansk i augusti 1980. Timothy Garton Ash beskrev det så här i The File:

“I sat with the unshaven, exhausted strikers watching the end of a communist party Central Committee meeting on television, and when the Party leaders were seen standing up to intone the ‘Internationale,’ the people around me spontaneosly rose to their feet and began singing the Polish national anthem. ‘Arise, ye prisoners of want,’ piped the television, ‘Poland is not yet lost,’ thundered the strikers, ‘so long as we live!’ Their hands shot up, making the V for Victory sign.”

Det är i sådana här ögonblick gemenskaper skapas och slår nya rötter, fundamentet för all förändring. Yoani Sánchez avslutar sin bloggpost om Payá med förhoppningen “Vila i frid, eller ännu bättre, vila i frihet”. Frid är antagligen det sista Payá önskar sig just nu. Och den stora frågan har aldrig varit om, bara när.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Oswaldo Payá visade på demokratirörelsens framgångar

Oswaldo Payá, som igår gick ur tiden, förvandlades för tio år sedan från en okänd aktivist till den kubanska demokratirörelsens portalfigur. Framgången med Varela-projektet var monumental. De som tidigare inte velat skriva på, som försökte hävda taktiska skäl mot, och som inte trodde att man kunde samla 10 000 namnunderskrifter till stöd för en folkomröstning om demokrati, fick bita sig i läppen.

Om man vill förstå betydelsen av Varela-projektet ska man läsa Oswaldo Payás tal vid ceremonin när han tog emot Europaparlamentets Sacharov-pris 2002 (eng), och Jimmi Carters tal vid Havanna-universitetet samma år.

Payás text visar på den diskurs som utvecklades i demokratirörelsen på 1990-talet, och som handlar om försoning, rättigheter, fredliga förändringar och öppenhet. Hämnd, konspirationer och våld försvann decennierna tidigare men hade inte riktigt ersatts av något nytt.

Carters text visar på den relativa öppenhet i relation till demokratirörelsen man ändå kunde skymta på Kuba kring millennieskiftet. Carter är både tydlig om problemen på Kuba, och öppen för att delta i förändringsarbetet. Han berättar om Varela-projektet och tycker att det är mycket konstruktivt. Att han skulle få chansen att åka tillbaka nu och hålla ett liknande tal är mycket osannolikt.

Det som fick pendeln att svänga tillbaka den svarta våren 2003, var sannolikt en kombination av att Fidel Castro i Varelaprojektet och flera andra initiativ och organisationer såg att demokratirörelsen plötsligt samlade tiotusentals personer, och att Castro behövde skärpa konflikten med USA och omvärlden för att upprätthålla hotbilden mot landet.

(En av få böcker om Oswaldo Payá som finns är Henrik Ehrenbergs mycket intressanta intervjubok Kuba inifrån.)

DN, SvD, CNN, BBC

Etiketter till bloggar.se: ,

Narkotikafinansierade våldet i Centralamerika kostar minst 10 % av BNP – legaliseringsvågen allt starkare

Sedan 2006 har mordfrekvensen ökat kraftigt i hela Centralamerika. Det senaste året man räknade mördades det dubbelt så många människor i Guatemala som i Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien ihop.

I nästa nummer av Neo, som kommer ut om en vecka, skriver jag om våldet och de andra konsekvenserna av narkotikahandeln i Latinamerika. Nedan en utvikning.

Källa: VärldsbankenMen våldet är mer än en tragedi för dem som drabbas och har på sistone blivit till en av de viktigaste hindren för hela regionens utveckling, visar Världsbanken i en mycket intressant rapport från i höstas (ppt) (Economist om rapporten). Våldet skapar enorma kostnader för såväl stater som företag, och bidrar till att medborgarna förlorar förtroende för rättssystemen.

I norra Centralamerika – El Salvador, Guatemala och Honduras – är kostnaderna för kriminaliteten och våldet mellan 8 och 11 procent av BNP.

I en enkätundersökning till ett antal stora företag i regionen visar det sig att företagens kostnader för säkerhet och förluster på grund av brottsligheten uppgår till mellan 4 och 4,5 procent för de norra länderna i Centralamerika. I Latinamerika i sin helhet är det ca 2,8 procent. När företagen får svara på frågor om vilka som är de största hindren för ökad produktivitet i regionen är brottsligheten en av de fem viktigaste faktorerna i hela Centralamerika (utom i Costa Rica).

En minskning av våldet skulle därmed snabbt leda till bättre ekonomi i området. Rapportens slutsats är att en 10-procentig minskning av mordfrekvensen redan 2006 skulle ha lett till tillväxt av BNP på mellan 0,7 och 1 procent i El Salvador, Guatemala och Honduras. Men sedan dess har våldet alltså ökat, och tillväxten i regionen har inte följt framgångarna i resten av Latinamerika.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , ,

En av fyra i finkan för narkotikahandel

En av fyra interner i brasilianska fängelser sitter där för narkotikahandel. Mellan 2005 och 2011 fördubblades nästan det totala antalet interner och antalet för narkotikahandel fyrdubblades, från 32 000 till 125 000.

När man skrev Brasiliens nya narkotikalag 2006, som tog bort straff för innehav av en mindre mängd cannabis droger för eget bruk men skärpte straffet för försäljning, var tanken att minska trycket på det brasilianska rättssystemet.

Resultatet blev tvärt om. Polisen började anmäla alla man arresterade med cannabis droger på sig för misstänkt försäljning. Sannolikt delvis på grund av att avkriminaliseringen är ett hot mot de egna intäkterna. Fängelserna fylldes därför ännu mer.

(I Sverige är enligt Brås statistik knappt 2000 av nästan 10 000 personer i fängelse dömda för narkotikabrott)

 

Roubo = stöld/rån, Homicídio = mord/dråp, Outros crimes = övriga brott, Tráfico de drogas = narkotikahandel

I cirkeldiagrammet finns motsvarande siffror för delstaten São Paulo.

Uppdatering: Läser nu narkotikalagen från 2006 och det visar sig att avkriminaliseringen av innehav av mindre mängd gäller alla droger som skapar beroende som finns nämnda i en lista. Listan har jag dock inte tillgång till, men förutsätter att det är alla.

Etiketter till bloggar.se: ,

Fidel Castros stöd till de argentinska militärerna under Falklandskriget

De argentinska militärerna fick under Falklandskriget 1982 militärt stöd från Sovjetunionen, som förhandlats fram av Kuba och som skickades via Libyen. Dessutom köpte man vapen från Israel.

Brasilianska O Globo har undersökt tidigare hemliga dokument som visar att mycket av transporterna gick via Brasilien, som tidigare alltid hävdat att man var neutral i kriget.

Nyheten är förstås extra intressant eftersom själva motivet för de argentinska militärerna när de tog makten 1976, var att krossa den kommunistiska revolutionen som hotade landet. Hotet var ett spöke som kostade upp emot 30 000 människor livet.

Härom veckan erkände även kuppmakaren Jorge Videla att kuppen var onödig men att det var nödvändigt att 7 eller 8 000 personer försvann, och menade att man hade kunnat besegra upproret ändå.

Länkar: En lång beskrivning av händelserna finns på spanska hos Urgente 24, en kort hos Terra. Fox Latino beskriver nyheten på engelska.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

“Det var en begreppens revolution” – Intervju med Tunisiens vice utrikesminister Hedi Ben Abbes

– Revolutionen var egentligen en begreppens revolution. De hade fått språket att tjäna diktaturen. Begrepp som öppenhet, gott styre, ansvarsutkrävande hade helt förlorat sin betydelse. De existerade inte längre med sitt riktiga innehåll.

– Så en av våra stora utmaningar har varit att fylla dessa begrepp igen, så att de betyder det vi i västvärlden menar, säger Hedi Ben Abbes, Tunisiens vice utrikesminister när jag träffar honom på Open Government Partnerships första årsmöte här i Brasilia förra veckan. (Hans tal i text och bild)

Två dagar efter revolutionen hade kört iväg Tunisiens förre president Ben Ali i januari 2011, lämnade Hedi Ben Abbes den trygga tillvaron som professor i engelsk litteratur vid universitetet Franche-Comté i centrala Frankrike. Han hade blivit inbjuden av den nya ledningen i landet att vara med om att genomföra demokratiseringen.

Efter valet i höstas utsågs han till vice utrikesminister och är nu i Brasilia för att visa den nya regeringens ambition att gå med i Open Government Partnership.

När organisationen grundades för mindre än ett år sedan var åtta länder och åtta organisationer med. Sedan dess har den vuxit snabbt och samlar nu vid det första årsmötet 55 länder och mer än 100 organisationer. Och flera står på kö, bland andra Tunisien och Libyen. Syftet är att samla regeringar och organisationer från det civila samhället för att främja transparens i offentliga institutioner, motarbeta korruption, och förbättra medborgarnas deltagande i styret.

– Vad vi arbetar med nu är att lyfta in begreppen i den nya konstitutionen. Motståndet finns där, men det handlar inte om idéerna som sådana, utan kanske om hur de ska genomföras och var, berättar Hedi Ben Abbes.

– Det största motståndet finns i byråkratin. Där finns de gamla vanorna kvar, personer som är vana vid total hemlighet, där man kan korrumpera vem man vill, och själv bli korrumperad. De är inte glada åt förändringarna. Och det är ett problem för att vi ska komma så långt som vi hoppas. Men vi kommer att klara det. Det finns ingen väg tillbaka.

Är det i själva arbetet med konstitutionen som konfliktlinjen ligger idag?

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Från avkriminalisering till legalisering – Nu finns det konkret politik att diskutera

När narkotikapolitiken debatteras på det Interamerikanska toppmötet i Cartagena, Colombia i helgen, och därmed riskerar att ställa Barack Obama i ett mycket obehagligt hörn av rummet som kanske den enda försvararen av status quo, så är det inte tack vare USAs historiska kritiker eller fiender i regionen.

Det är tack vare presidenter som tidigare arbetet med säkerhets- och försvarspolitik  i några av USAs historiskt mest allierade stater. Förgrundsgestalten är Guatemalas president sedan i januari, före detta chef för landets säkerhetstjänst och student vid Pentagons School of Americas, och med många svåra anklagelser om människorättsbrott emot sig från inbördeskriget på 1980- och 1990-talen.

Men några dagar efter installationen i januari  förvånade han de flesta när han förklarade att: “Jag tror att avkriminalisering av narkotika skulle kunna vara en strategi [för att motarbeta de narkotikafinansierade våldet] som hela regionen skulle kunna enas bakom.”

Uttalandet ledde snabbt till en kraftfull debatt. Alla presidenter tvingades förhålla sig till frågan. Vissa höll inte med, som El Salvadors president Mauricio Funes och andra, som Costa Ricas Laura Chinchilla, ställde sig helhjärtat bakom. Även Colombias president Juan Manuel Santos har välkomnat debatten och sett till att den kommer upp på helgens toppmöte.

Men vad som har hänt den senaste veckan är dessutom att det politiska kravet har förfinats.

Den kanske viktigaste inspirationskällan till Pérez Molinas ställningstagande är The Latin American Commission on Drugs and Democracy (LACDD) som leds av tre tidigare presidenter från Brasilien, Colombia och Mexico.

I deras rapporter har det huvudsakliga argumenten varit att narkotikapolitiken måste behandlas som en folkhälsofråga, och inte som en fråga om kriminalitet. Avkriminalisering av bruk skulle därmed underlätta det förebyggande arbetet och dessutom undergräva finansieringen av narkotikamaffiorna som i dag är det största hotet mot demokratin i Latinamerika. (En mer omfattande beskrivning finns i min artikel i antologin Bistånd är politik från förra året). De pratade däremot aldrig om vad avkriminalisering skulle innebära i praktiken.

Men i lördags tog Otto Pérez Molina bladet från munnen i the Guardian:

We all agree that drugs are bad for our health and that therefore we have to concentrate on impeding their consumption, just as we combat alcoholism and tobacco addiction. […] If we accept regulations for alcohol and tobacco, why should we allow drugs to be consumed and produced without any restrictions?

Our proposal, as the Guatemalan government, is to abandon any ideological position (whether prohibition or liberalisation) and to foster a global intergovernmental dialogue based on a realistic approach – drug regulation. Drug consumption, production and trafficking should be subject to global regulations, which means that consumption and production should be legalised but within certain limits and conditions. And legalisation therefore does not mean liberalisation without controls.

Och dagen efter tydliggjorde LACDD vad man menar i en snarlik artikel i brasilianska O Globo:

Reglering är inte samma sak som legalisering. Reglera betyfder att man skapar förutsättningar för införandet av restriktioner och gränser för handel och konsumtion av produkten, utan att göra den olaglig. Den spektakulära minskningen av konsumtionen av tobak är ett bevis på att förebyggande arbete och reglering är mer effektivt än förbud för att ändra människors beteende.

Det är från och med nu som det intressanta kommer att ske. När företrädarna för en ny analys av ett problem, och en ny inriktning på politiken, inte har konkreta svar på frågan hur ska det ske, avfärdas de alltid som naiva och oförberedda. Maria Larssons arroganta avfärdande av Johan Norbergs argument på Newsmill, är bara ett av många exempel.)

Men om en hel drös presidenter och före detta presidenter i Latinamerika tycker att den internationella narkotikamarknaden ska legaliseras och regleras precis som marknaden för tobak och alkohol, så finns det plötsligt ett konkret förslag att diskutera.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Den arabiska våren och demokratiseringen i Latinamerika – UNT 5 april 2012

På skärtorsdagen publicerades min krönika i UNT om vad de arabiska demokraterna kan lära av demokratiseringsprocesserna i Latinamerika. Det viktigaste är att inte gräva ned historien utan lufta den ordentligt.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,

Varför går det bra? – 2 – Förtrycket var mörkt men inte becksvart

För vissa historieskrivare var det uppenbart redan i slutet av 1980-talet vilka som skulle bli de politiska stjärnorna i Brasilien de kommande åren, nämligen Fernando Henrique Cardoso, FHC och Luis Inácio Lula da Silva. När FHC lämnade över makten till Lula i januari 2003 var det första gången sedan 1961 som en demokratiskt vald president ersattes av en annan.

Båda avgick efter två presidentperioder vardera med mycket höga förtroendesiffor. Men i den brasilianska historieskrivningen kritiseras de ändå båda hårt: “90-talet var ett förlorat decennium eftersom tillväxten var för låg”, “00-talets regeringar var de mest korrumperade någonsin”, kan man höra. Med ett utifrånperspektiv blir den typen av kritik dock helt överdriven. Larry Rother gör i sin  Brazil on the Rise en bättre bedömning:

[They] are largely responsible for Brazil’s dramatic transformation over the past 16 years [and] should be considered the joint architects and executors of a period of economic continuity and social tranquility uncommon in the country’s history.”

Men det intressantaste med Rothers är hur han senare analyserar skillnaden i utveckling mellan Brasilien och Argentina efter demokratiseringen.

I början av 90-talet pratade vi sällan om militärernas förtryck i Argentina. De flesta skydde frågan. Några tidningar, enskilda aktivister och mödrarna på Plaza de Mayo såg till att minnet överlevde. Men det handlade främst om offrens rätt till rättvisa, inte om vilka konsekvenser militärdiktaturens förtryck fått för samhället i stort eller för politiken.

Jag såg inte heller sambandet då, men när om man jämför med Brasilien idag ser man att många av de politiker som varit tongivande här de senaste decennierna aldrig hade överlevt den argentinska diktaturen. FHC tvingades leva mer än 10 år i exil, men kunde sedan komma tillbaka och inleda sin politiska karriär i oppositionen, samtidigt som militärerna fortfarande styrde. Lula ledde den starka tillväxten i fackföreningsrörelsen under 1970-80-talen, och satt kortare perioder i fängelse. Men inte mer än så.

José Serra, en av de tyngsta ministrarna under FHC på 90-talet och sedan nummer två i presidentvalen mot Lula 2002 och mot Dilma Rousseff 2010, flydde landet snabbt efter kuppen 1964. Men kunde komma tillbaka 1978 och fortsätta arbeta i oppositionen. Dilma Rousseff, som nu alltså är president, var medlem i en av stadsgerillorna på 1960-talet och satt flera år i fängelse och utsattes för tortyr. Men hon överlevde till kropp och själ. Men, skriver Rother:

There was no wholesale slaughter of the political class. In Chile and especially Argentina, where the death toll may have reached 30,000, intellectuals like FHC and labout leaders like Lula were simply disappeared and then murdered. The extermination of an entire generation of bright, politically committed young people in fact helps to explain the mediocrity of Argentina’s leadership in recent years.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,