Tag Archives: Miami

Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

“Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: “Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, “Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

I oktober intervjuade jag Janisset Rivero på Directorio om hennes arbete med att kartlägga aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen. Intervjun publicerades i senaste numret av Frisinnad tidskriftPDF. Men den kommer också att vara en del av den bok om den kubanska demokratirörelsen som jag skriver slutet på just nu och som kommer ut på Silc förlag under våren.

“Stegen mot frihet – Om demokratirörelsen på Kuba” – Frisinnad tidskrift nr 7, 2012

Directorio är en av de främsta organisationerna i Miami som arbetar för demokrati på Kuba och en av föregångarna i det perspektivskifte som blivit tydligt det senaste dryga decenniet: Det är inte längre den amerikanska politiken gentemot Kuba som kommer att bidra till friheten. Jobbet måste göras på Kuba, men det behöver stöd från kubaner och andra utomlands. Om detta berättar Erik Jennische, frilansjournalist med bas i Brasilia. Texten är en redigerad del av hans bok om den kubanska demokratirörelsen som under våren publiceras på Silc förlag.

Janisset Rivero staplar rapporterna “Stegen mot frihet” på konferensbordet i Directorios lokaler i södra Miami. Rapporterna publicerades mellan 1997 och 2007 och kartlägger aktiviteterna i den kubanska demokratirörelsen, allt från spontana protester på gatorna till grundandet av ett politiskt parti eller lanseringen av en tidskrift.

Aktiviteter i demokratirörelsen 1997 - 2007Det har snart gått tio år sedan den kubanska regeringen dömde 75 av landets mest framstående demokratiaktivister till långa fängelsestraff. Domarna var en vattendelare i arbetet för demokrati på Kuba. Det blev uppenbart att rörelsen fanns och var ett hot mot regeringen. Samtidigt tvingades de som fortfarande trodde att regeringen var kapabel att inleda reformer att ge upp. Framtiden skulle från och med nu avgöras av hur effektivt demokratirörelsen på Kuba var i sitt arbete.

Janisset lämnade Kuba 1983 och kom efter några år i Venezuela till Miami. Hon var med och bildade Directorio ur ett stort nätverk av Kuba-amerikanska studenter.

– Vi hade tröttnat på att höra att kubanerna inte protesterade, inte gjorde något för att åstadkomma förändring, så vi bestämde oss för att visa vad de faktiskt gjorde, förklarar Janisset.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Hälften av Miami-kubanerna röstade på Obama

När jag för några veckor sedan åkte till Miami för att intervjua kubaner om hur de arbetade för demokrati på Kuba, kunde jag förstås inte låta bli att fråga om presidentvalet också.

Precis som många andra var jag övertygad om att Miami-kubanerna höll på att genomgå en metamorfos: 1, De som flydde revolutionen blir allt färre och deras barn och barnbarn har en mer pragmatisk syn på Kubapolitiken. 2, Kubanerna som kommer till Miami nu söker en politik som både gör livet lättare på Kuba och kan bidra till demokratisering.

George W Bush hade dessutom försvårat för kubanerna att skicka pengar till Kuba och åka dit på besök. Barack Obama hade däremot dragit tillbaka dessa restriktioner och gjort alla typer av utbyten med Kuba lättare.

2012 blir året kubanerna närmar sig alla andra latinos i politiken, och börjar lämna republikanerna, tänkte jag.

Men när jag kom fram så konfronterades jag med journalister, akademiker, aktivister som sa “nope” det kommer inte att hända något. Unga som gamla sa de, “Oh, det går vädigt långsamt.”

Jag övertygades mer och mer, och någon av de sista dagarna kom så Miami Heralds opinionsmätning. 76 procent av kubanerna skulle rösta på Romney och 71 procent ogillade Obamas Kubapolitik.

Spiken i kistan. Jag hade haft fel och funderade nu på vad jag skulle säga till tidningarna jag sålt in artiklar till med argumentet att en förändring verkligen var på gång.

Men på själva valdagsnatten länkade någon på twitter att exitpollsen visade på överraskande stöd för Obama bland kubanerna, 47 procent skulle han ha fått. Och på torsdagen presenterades ytterligare en undersökning som sa att på valdagen röstade 53 procent av Miami-kubanerna på Obama. Lägger man till förtidsrösterna minskade det förvisso till 48 procent, men ändå. Det innebar i princip dött lopp.

Dessutom vann Joe Garcia valet till representanthuset i Florida 26, vilket innbär att han blir den första kubanen från Florida att representera demokraterna i kongressen.

År 2000 röstade fler kubanerna än på länge på republikanerna, och 537 Floridaröster avgjorde sedan till Bushs fördel. Hade Florida varit avgörande för valet 2012 hade kubanerna däremot avgjort till Obamas fördel. Har nu skickat många frågor till Miami för att de som var så övertygade häromveckan ska förklara sig. Får se vad de säger.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Det är kubanerna mot barset i Miami-Dade

Många har hoppats att det nu äntligen är dags för kubanerna i Miami att börja rösta blått. Men i den mätning som Miami Herald publicerade i söndags (CNN) visar det sig att gammal är äldst, och att Kennedys svek i Grisbukten inte är helt förlåtet.

I Miami-Dade-countyt som helhet, där kubanerna utgör en dryg tredjedel av befolkningen, ledde Obama fortfarande i söndags. Men inte med lika stort som i valet 2008, så han bör vara vaksam.

Minskningen kan förklaras av att han 2008 fick stöd av hela 35 procent av kubanerna. Nu klockas han för 19 procent. 76 procent säger att de ska rösta på Romney.

Men kan detta verkligen bero på att Kennedy fegade ur 1961 och inte gav de kubanska idealisterna och kontrarevolutionärerna det flygunderstöd som de utlovats, och att invasionen därmed förlorade alla möjligheter att lyckas? Detta är nämligen den etablerade förklaringen.

Sannolikt inte, men det var då som många kubaner bestämde sig. Demokraterna var inte att lita på, och sedan har det rullat på. Den demokrat som fått starkast stöd bland kubanerna var Clinton 1996 som fick 40 procent.

Det paradoxala med undersökningens resultat är att de allra flesta kubaner i Miami var emot begränsningarna vad gäller kubaners resor och pengatransfereringar till Kuba som George W Bush införde.

Obama har tagit bort dessa. I en undersökning från förra året visade det sig dessutom att även om embargot stöds av 56 procent av kubanerna som helhet, så är en majoritet av unga kubaner och de som kommit de senaste 20 åren emot.

Kubanerna vill också ha utökade kontakter med den kubanska regeringen, mer handel med mat och mediciner, mer resor för såväl kubaner och amerikaner, och att länderna etablerar diplomatiska relationer igen. De stödjer alltså en politik som det är mycket sannolikare att Obama för än Romney.

Skillnaden mellan den kubanska gruppen som helhet, och de som tillfrågats i Miami-Heralds undersökning är att den senare bara frågat dem som är registrerade för att rösta. Ingen av dem jag pratade med i Miami i förra veckan trodde därför att kubanerna den 6 november skulle rösta blått i större utsträckning än förr.

Men hur kan de låta bli när de får chansen?!

Ok, det kan finnas en annan förklaring till motståndet mot Obama också, att kubanerna precis som många andra tycker att ekonomin och arbetslösheten är den viktigaste frågan.

Etiketter till bloggar.se: , , , ,