Tag Archives: migration

Löfven och Romson menade väl inte “systrar och bröder” ordagrant

Jag är fortfarande bakis, och har svårt att orientera mig i politiken sedan i höstas. Fem av riksdagspartierna – som 2014 gick till val på en generös och principiellt grundad flyktingpolitik och tillsammans vann 74 procent av riksdagsmandaten – gjorde inom loppet av några veckor det kanske snabbaste lappkastet i modern svensk politisk historia.

Andrums-prkLappkastet fullbordades när Stefan Löfven och Åsa Romson på andrums-presskonferensen den 24 november förklarade att de skulle lägga Sveriges flyktingpolitik vid EUs miniminivå: Tillfälliga uppehållstillstånd som regel, nya och mycket snäva skäl till uppehållstillstånd, hårt begränsad familjeåterförening, id-kontroller vid gränsövergångar etc. (Lyssna på Arena idés utmärkta pod om lappkastet för att öka på bakfylleångesten ytterligare)

Och när regeringen den 11 februari presenterade sitt utkast till lagrådsremiss med förslagen passerade det i princip utan kommentarer i medierna. Det är liksom ingen som vill prata om det. Hindret mot flyktingarna ska byggas precis så högt att man fortfarande kan förmedla illusionen att Sverige värnar asylrätten.

Förändringarna i lagen kommer inte att börja gälla förrän 31 maj. Däremot kommer de att tillämpas på alla beslut om uppehållstillstånd som fattas under de tre år den ska gälla. Och eftersom i princip inga av ansökningarna som lämnades in under andra halvan av 2015 kommer att behandlas innan dess, så drabbar de nya hindren även som kom under höstens flyktingvåg. (Beslut om barn och barnfamiljer som ansökte om asyl före andrums-presskonferensen kommer dock att göras under den tidigare lagstiftningen.)

Men innan de får avslag eller tillfälliga uppehållstillstånd men mycket små möjligheter att få återförenas med sina familjer, kommer Löfven och Romson att slå sig på bröstet med dem. På andrums-presskonferensen förklarade de, utan ironi, att:

“Den här perioden kommer att vara en stolthet för oss när historien skrivs.”

“Vi har som land ansträngt oss till vårt allra allra yttersta. Nu behöver svenskt flyktingmottagande ett andrum.”

Löfven och Romson gjorde också ett annat åtagande, vilket inte uppmärksammats alls i debatten efteråt. De förklarade tydligt att:

”Fler länder måste kliva fram, och det är vi som regering beredda att göra allt i vår makt för att säkerställa.”

“Vi ska ha en human flyktingpolitik. Det är viktigt, människor flyr ju, människor av kött och blod, våra systrar och bröder, barn, som flyr från krig och förtryck.”

Det är ord som förpliktigar. Men istället för att innebära något har orden bara sugits ned i den kloak som allt hyckleri leder till. På regeringens hemsida under taggen asyl, finns mängder av pressmeddelanden om gränskontroller och annat, men inte ett ord om hur regeringen ska göra “allt i sin makt” för att rädda Löfven och Romsons “systrar och bröder”.

Maria Ferm har förvisso fått i uppdrag att utreda lagliga vägar för att söka asyl i EU, men den utredningen ska vara klar sista december 2017, och det kan ju ingen säga innebär “allt i sin makt”.

”Men de menade ju inte systrar och bröder ordagrant”, säger vän av ordning. Jasså, men vilka är de som flyr då? Vilka är de tiotusentals som bara de senaste veckorna flytt norrut från Aleppo och som nu trängs mellan syriska marktrupper, ryskt flyg och turkiska gränsvakter?

Någons systrar och bröder är de i alla fall. Och även om syrier är lite längre bort för de flesta, än dem man ärvt skridskor och smutsiga täckjackor av, så krävs det ändå någon slags ansträngning för att Löfven och Romson ska anses ha hållit sitt ord gentemot dem. Varför är det inga journalister som frågar om detta? Vad har de gjort sedan den 24 november för att andra EU-länder ska ta ett större ansvar?

Mitt förslag är att Löfven lägger ned kampanjen till säkerhetsrådet och de kommande åren lägger all diplomatisk och politisk kraft på att få EU-medlemmarna att ta sitt ansvar. Det finns gott om politiska verktyg om man vill. Några förslag:

– Motarbeta jordbrukssubventioner och regionalstöd till medlemsländer som inte tar emot sin kvot flyktingar.
– Vägra godta nya internationella handelsavtal. Är det väl magstarkt att sätta käppar i hjulen på TTIP-avtalet med USA, så kan man i alla fall sätta stopp för förhandlingarna med Kuba.
– Stoppa alla nya räddningspaket såvida de inte också innebär ansvarstagande för flyktingar.

“Men skulle inte detta bli väldigt dyrt för Sverige?”, undrar någon. Jovisst, men är man rik så har man makt. Det är bara att använda den. Min poäng är inte att just dessa förslag är de rätta, min poäng är att om det handlar om systrar och bröder så gör det, och då måste man agera på riktigt, stort, och med all den kraft man har.

Om Stefan Löfven och Åsa Romson inte är riktigt så angelägna, skulle de i alla fall kunnat skriva en artikel i Financial Times om var deras yttersta gräns för ansträngning går, och förklara hur den helt världsfrånvända idén från presskonferensen, att en hårdare flyktingpolitik från Sveriges sida skulle få andra medlemsländer att öppna sina gränser, skulle fungera.

Jag har varit bakis i tre månader nu, och någon måste ställa Löfven och Romson till svars för vad de sa.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Om jag var statsminister i Danmark

Metro 20151228I den största flyktingvågen sedan andra världskriget, av vilken en rännil når Norden, har antalet asylansökningar till Danmark bara ökat från nästan 15 000 2014 till drygt 18 000 2015.

Antalet personer som sökte asyl i Sverige fördubblades däremot mellan 2014 och 2015, till drygt 150 000. Antalet asylansökanden till Norge tredubblades, och nästan tiodubblades till Finland. Båda länderna tog emot drygt 30 000 asylansökningar.

Lars Lökke Rasmussen tycker kanske att flyktingarnas ovilja att stanna i Danmark är en framgång. Men om jag var Danmarks statsminister skulle jag vara orolig över vad det säger om ett lands varumärke om människor på flykt lyfter på näsan och bara vill resa igenom. Och frågan är vad som nu händer med Sveriges.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Världen av igår närmar sig slutet

IMG_2769“Det är och förblir en orubblig historisk lag att just de samtida aldrig lyckas skönja begynnelsen till de stora rörelser som skall bli avgörande för deras öde. Jag kan till exempel inte minnas när jag första gången hörde namnet Adolf Hitler”, skriver Stefan Zweig 1941 i sina dystopiska memoarer Världen av igår

När det politiskt mest omvälvande året på länge närmar sig slutet, är det alltså omöjligt att väga vilka händelser som har mest betydelse för tiden som kommer: Att den svenska politiken på några veckor i december gjorde samma u-sväng i migrationspolitiken som tagit den danska något decennium? Eller att de tidiga höstveckorna av djup solidaritet med människor på flykt skapade de allianser mellan människor som kan vara grunden för en ny politisk rörelse i Sverige?

Alldeles oavsett vägen utvecklingen tar känns det sannolikt att de personer som kommer att leda den varit på tapeten under året, eller dyker upp under nästa. Men sannolikt kommer man i framtiden inte minnas när man hörde deras namn för första gången.

Etiketter till bloggar.se: ,

Det latinamerikanska undantaget – massinvandring fungerar visst

“Den politisk-geografiska gränsen skapades för att hindra statens rörlighet – inte människans”, skriver Erik de la Reguera i en central passage i sin intressanta och viktiga bok Gränsbrytarna. Han beskriver sedan hur gränserna efter första världskriget började gälla även människor. Krav på pass och visum av resenärer har sedan blivit en självklarhet som inte ifrågasätts.

Men när flygbiljetterna sjunkit radikalt i pris och luckrat upp gränserna för människor med rätt pass och tillräckligt kapital, har gränserna slagit igen ytterligare för dem utan. Detta är kanske den största faktorn för ojämlikhet i världen idag.

I förra veckan genomförde Arena idé, LO-TCO biståndsnämnd och Civil Rights Defenders ett seminarium om migrationen i Latinamerika där Erik de la Reguera var huvudtalare. Han beskrev de faror som centralamerikanska migranter möter när de reser genom Mexico och över gränsen till USA. Lisa Pelling från Arena idé beskrev sedan hur remitteringarna från latinamerikanska migranter bidrar med tre gånger mer kapital till regionen än biståndet, och inte är långt efter de utländska direktinvesteringarna.

I mitt föredrag beskrev jag det latinamerikanska undantaget, kubanerna, som sedan mitten av 1960-talet får uppehållstillstånd i USA bara de anmäler sig vid en amerikansk gräns. Jag tror också att lärdomarna från kubanernas invandring till framförallt södra Florida, kan lätta på våndan över invandringen till såväl USA som Sverige.

F9603E51-462B-486F-A99D-9E3554078543När Miami grundades i slutet av 1800-talet fanns det inte mycket mer än träsk och spridda småsamhällen i södra Florida. Kartan här bredvid är från 1919 då staden vuxit på såväl fastlandet som Miami beach. Stan slutade då vid 7e avenyn.

Under decennierna efteråt flyttade äventyrare, entreprenörer, smugglare och spekulanter till Miami. New York-eliten köpte vinterbostäder i Miami Beach, och flera tiotusentals judar, av vilka många var chassider, flyttade dit. I mitten av 1950-talet hade stan vuxit till 17 avenyer västerut, och många gator söder och norr om centrum.

När jag besökte Miamis historiemusem häromåret, och utställningen om staden kom fram till 1950-talet hamnade jag framför en skylt med texten: “Den viktigaste händelsen i Miamis demografiska historia var den kubanska revolutionen 1959.”

Jag tänker på det ofta. Formuleringen är ett starkt erkännande av dem som flydde revolutionen och förtrycket, och deras gärning i staden de kom till. Som att museet sa, “Miami hade varit något helt annat utan er.” Stockholms stadsmuseum hade innan det stängde för renovering en mycket mer valhänt inställning till invandringen. Man ville inte riktigt berätta vad den haft för konsekvenser. Nu öppnar museet inte igen förrän 2017 så man kan ju hoppas på förändring.

A032E7B3-B9F6-44E6-98D5-23ACA31D5C82I Miami kan man dock inte blunda för kubanernas inflytande inom politik, ekonomi och kultur. På 1950-talet var de bara någon procent av stadens en miljon invånare. Tjugo år senare var de 400 000 och en fjärdedel av befolkningen. Och under samma tid började andra latinamerikaner flytta dit. I dag identifierar sig en dryg tredjedel av befolkningen som Cuban American. Cirka 60 procent av dem är födda på Kuba. Ytterligare en tredjedel identifierar sig som hispanics med rötter i andra delar av Latinamerika. Sedan den kubanska revolutionen har Miami vuxit från 17e till 157e avenyn.

Men kubanerna har också flyttat till andra delar av USA. Sedan 1959 har det kommit en miljon och ett par hundra tusen till USA. 00-talet var det decennium med störst migration. 0C71B0C9-357C-4813-8FC7-6F42E0AB4241Och om invandringstalen från 2010-2013 fortsätter kommer ännu fler under tio-talet. 2010 identifierade sig 1,8 miljoner amerikaner som Cuban American.

Invandringen från andra delar av Latinamerika har skett parallellt med kubanerna som skiljer ut sig på minst två områden:

  1. Kubanerna som lämnat Kuba har gjort det permanent, gått i exil, lämnat för att inte flytta tillbaka. Andra latinamerikaner åker däremot till USA för att jobba ihop ett kapital och sedan återvända hem för att investera i jord eller ett företag. Att kubanerna gått i exil har flera orsaker. De har haft en välgrundad rädsla för att åka tillbaka eftersom den kubanska regeringen klassat dem som avfällingar. Regeringen har inte heller accepterat återresa om man varit utomlands i mer än elva månader utan att förnya passet. Det amerikanska embargot har också i många perioder försvårat för kubanerna att resa tillbaka på besök.
  2. Kubaner har dessutom sedan 1966 privilegiet att automatiskt få uppehållstillstånd i USA. De får arbetstillstånd vid ankomsten och uppehållstillstånd efter ett år. Inga undantag. Alla klassas som flyktingar. Men eftersom de behövt vara i USA ett år för att få uppehållstillståndet, har de inte kunnat åka tillbaka till Kuba inom elva månader och på så sätt förnya passat.

Men den kubanska regeringens syn på exilen har förändrats. Under 1990-talet blev exilkubanerna som skickade pengar till familjer på Kuba räddningen för den kubanska ekonomin. George W Bush försvårade sedan för kubaner att skicka pengar, vilket blev en av orsakerna till den förändring i synen på embargot som pågått det senaste decenniet i Miami. Det blev ohållbart att politiskt argumentera för ekonomisk isolering av landet, men samtidigt skicka pengar till familjen.

2009 underlättade Barack Obama återigen för remmitteringar och resor till Kuba, vilket gav ett viktigt dollartillskott till den kubanska regeringen. 2013 avskaffade sedan den kubanska regeringen kravet på utresetillstånd för kubaner som ville resa och utökade tiden man fick vara utomlands till två år. Reformen var en del av en ny strategi som innebär att kubaner som tar sig till USA och väntar i ett år på uppehållstillstånd, flyktingbidrag, pension etc, sedan kan åka tillbaka till Kuba under långa perioder för att B9941B29-5EAA-412C-BEFF-469955D896B4göra av med pengarna där. Tillsammans med avsaknaden av ekonomisk utveckling och personlig frihet på Kuba, är detta en bidragande anledning till att den informella migrationen, dvs att människor tar sig till USA över Floridasundet eller med flyktingsmugglare via Mexico, har ökat snabbt de senaste åren.

Detta har förstås skapat stor frustration hos de mer hårdföra kubansk-amerikanska politikerna. Å ena sidan vill de fortsätta hävda att alla kubaner är flyktingar, å andra sidan vill de inte att kubanerna ska åka tillbaka till Kuba för att göra av med pengarna där. Men det blir också allt svårare för dem att motivera för andra grupper av latinamerikaner att just kubaner ska ha detta privilegium om de uppenbarligen kan resa tillbaka till Kuba när de vill.

Många antar därmed att det kubanska privilegiet inte överlever en generell migrationsreform i USA. Och på Kuba har rädslan för att bli av med privilegiet ökat snabbt sedan Barack Obama och Raul Castro den 17 december gjorde upp om att försöka återetablera de diplomatiska relationerna. Under december kom 500 kubaner till Florida sjövägen, eller plockades upp av kustbevakningen på vägen. Men hela 420 av dessa kom efter att överenskommelsen mellan presidenterna hade offentliggjorts.

Men, min poäng på seminariet var inte att politiken gentemot kubanerna skulle anpassa sig till de andra, utan tvärt om: Visa hur positivt privilegiet varit för kubanerna och för Miami. Det borde fungera även för andra andra latinamerikaner.

Miami var en helt obetydlig stad före den kubanska revolutionen. Nu är det en världsmetropol, som många kallar Latinamerikas huvudstad. Och trots att det kommit tiotusentals fattiga kubaner till Miami varje år i decennier – som saknat erfarenheter från ett modernt arbetsliv och sällan haft något annat än mycket grundläggande utbildning – har de sugits upp av den lokala arbetsmarknaden i samma grad som andra amerikaner. Arbetslösheten bland Cuban Americans i USA följer samma kurva som den totala arbetslösheten i landet. (statistik 1, 2)9E3FCF65-9D48-4058-BF46-1F1DB7758A57

Det betyder inte att de tjänar finfina löner och har fullt med benefits. Men de arbetar inte i total avsaknad av rättigheter och säkerhet som de miljontals papperslösa migranterna från andra delar av Latinamerika runt om i USA. Dessutom betalar de skatt och har rösträtt.

Erik de la Reguera beskriver i boken hur Arizonas guvernör Jan Brewer utmålar de latinamerikanska papperslösa invandrarna som ett hot, och kriminaliserar dem precis som deras arbetsgivare. Det är en tanke som ingen politiker med överlevnadsinstinkt skulle torgföra gentemot kubaner i Florida. Uppehållstillståndet har både gjort det möjligt för kubanerna att etablera sig i det amerikanska samhället, och betala tillbaka genom att bygga staden.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,