Tag Archives: narkotika

Den nya narkotikapolitiken kommer, redan nästa år faktiskt

Läser just nu Magnus Lintons fantastiskt intressanta bok “Knark – En svensk historia”, och kom på att jag skrev en artikel för Axess 2013 om narkotikapolitiken i Latinamerika och som aldrig publicerades här. Så här är den.

Axess nr 1 2013Artikeln grundar sig på den narkotikapolitiska debatten i FNs generalförsamling hösten 2012, och som föranledde den specialsession i FNs generalförsamling (UNGASS) om den internationella narkotikapolitiken som kommer att genomföras under 2016.

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1, 2013

När det internationella samfundet i FNs första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet War on drugs, var frågan irrelevant för Guatemala.

Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi. Demokratiseringen sedan 1980-talet och fredsfördragen från 1996 har dock satt fart på utvecklingen även om fattigdomen fortfarande är utbredd. När Guatemalas president Otto Pérez Molina den 24 september  2012 talade inför FNs generalförsamling beskrev han undernäringen, våldet och arbetslösheten som sin regerings största utmaningar. Men det var inte skulder, handelshinder eller klimatförändringar som han ville diskutera för att hitta lösningar på problemen – utan narkotikapolitiken

De senaste åren har det varje år begåtts mer än dubbelt så många mord i Guatemala som i Frankrike, Italien, Spanien, Tyskland och Sverige ihop. Och då har landet ändå bara 14 miljoner invånare. “Minst 40 procent av morden kan härledas ur problem med koppling till handeln av olagliga droger”, förklarade Otto Pérez Molina inför generalförsamlingen.

Den bärande principen i FNs narkotikakonventioner är att alla led i narkotikahandeln ska vara förbjudna. Syftet är att höja priserna för att minska konsumtionen. Men förbudet har därmed också skapat dagens lukrativa narkotikamarknad och gjort att producenterna och transportörerna förlagt sina verksamheter till fattiga länder med svaga rättssystem. Det ger dem billig arbetskraft och lättköpta politiker och myndigheter.

2011 beslagtog de guatemalanska myndigheterna 6943 kilo kokain, den svenska polisen beslagtog 28 kilo. De fem senaste decenniernas internationella politik “har inte lett till de önskade målen”, konstaterade Otto Pérez Molina krasst. Konsumtionsmarknaderna expanderar istället för att minska, och transportvägarna går genom allt fler länder. Handeln genom Guatemala och många andra länder “från produktionsmarknaderna i söder till konsumtionsmarknaderna i norr” har lett till att kokainkonsumtionen har blivit ett problem i länder där kokain var omöjligt att hitta för bara några år sedan. 1980 registrerade FN beslag av kokain i 44 länder, 2007 i 130 länder.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , ,

Maria Larsson i Konflikt

När Konflikt i dag sände en intervju med biträdande socialminister Maria Larsson om den narkotikapolitiska debatten i Latinamerika svajade ministern inte i sin inställning.

“Vi vet att det är väldigt stora pengar inblandade i denna bransch. och skulle man välja att legalisera det som kallas lätta droger […] så skulle förmodligen kriminaliteten flytta till någonting annat, där man fortsatt kan göra stora vinster. Man kan inte bekämpa kriminalitet med en legalisering.”

Man önskar att reportern hade ställt följdfrågan om varför hon tror att så många latinamerikanska politiker då menar tvärt om. Eller om det kanske vore värt det ändå, eftersom just den narkotikafinansierade kriminaliteten leder till tiotusentals latinamerikaners död varje år.

Till skillnad från reportagen från Latinamerika i själva programmet, är intervjun med Larsson gjord i en mycket svensk kontext där ifrågasättandet av såväl målet som medlen med den svenska politiken är tabu. Reportern frågar om legalisering, men har inga följdfrågor.

Maria Larsson förklarade att Sveriges roll är att försvara FNs narkotikakonventioner. Förändrade man dem skulle det leda till betydligt liberalare skrivningar, vilket i sin tur skulle leda till ett större användande.

En följdfråga hade kunnat vara hur det då kommer sig att narkotikan har spridit sig så snabbt de senaste decennierna med just hennes politik. 1980 beslagtogs kokain i 44 länder, 2007 i 130.

Om visionen “narkotikafritt samhälle” sa Larsson att den varit “framgångsrik”.

“Jag kan inte förstå, jag har aldrig hört någon uttrycka vilken annan vision vi skulle ha. Vad skulle vara ett lagom mål? Vi vet att det här är ytterst skadliga preparat, och då måste vi också vara tydliga i våra visioner.”

Men när FNs World Drug Report listade resultaten av den internationella förbudspolitiken var de mycket få. Och tittar man på resultaten i Sverige är de rent avskräckande.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

När Larsson sedan fick frågan om det fortfarande går att föra en nationell narkotikapolitik, svarade hon:

“Ja du måste ha en nationell vision och en nationell handlingsplan för hur du agerar i de här frågorna.”

Men när Bolivia häromåret förklarade att man inte kan förbjuda kokabladstuggande som narkotikakonventionerna säger att man ska – eftersom det är en historisk sedvänja i Bolivia och dessutom ofarligt – och ville ändra i konventionen, var den bolivianska nationella visionen inte mycket värd. Larsson kallade istället upp Bolivias ambassadör och förklarade att förändringen skulle leda till ett prejudikat som inte överensstämde med de internationella “åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika.”

Bolivia lämnade snart därefter konventionen.

Förresten. Om någon vill se hela den debatt mellan Hanna Wagenius, Per Johansson och mig som kort refererades i slutet av Konflikt finns den här

Etiketter till bloggar.se: ,

Hbtq-rättigheter och narkotikalegalisering kommer som laviner

Under några år i början av 1990-talet förändrades synen bland svenska ungdomar på hbtq-personers rättigheter i lavinartad hastighet. Frågorna som diskuterades var äktenskap och adoption.

Jag har inget annat belägg för förändringen än minnet av ett antal valkampanjer i svenska skolor. I valet 1988 var frågorna tabu och därför en utmaning att driva. 1991 hade diskussionen lossnat och skapade roliga diskussioner. 1994 var de flesta eleverna i skolorna redan blasé, suckade och tänkte att “hur kan detta vara ett problem”. 1998 var det inte längre en fråga.

Anledningen till lavinen var att den värld motståndarna till förändringen pratade om, inte längre fanns kvar i svenska skolor. Detta betyder inte att de individuella fördomarna också försvann, eller att det plötsligt blev enkelt att komma ut. Det var det politiska motståndet som rasade samman.

I en mycket intressant artikel i Gallup times om amerikanarnas förändrade syn på legalisering av marijuanabruk jämför man nu just med förändringen i synen på samkönade äktenskap:

The movement to legalize marijuana mirrors the relatively recent success of the movement to legalize gay marriage, which voters have also approved now in 14 states. Public support for gay marriage, which Americans also overwhelmingly opposed in the past, has increased dramatically, reaching majority support in the last two years.

När jag var med i Global Bars panel om narkotikapolitik i tisdags kändes det mycket riktigt som i valkampanjerna på 1990-talet. Det var lätt att prata om behovet av förändring. Folk nickade när man sa något klokt. Förbudsivrarna snubblade på argumenten och såg nakna ut när de märkte att deras världsbild inte alls delades av församlingen.

Så om ni undrar när lavinen kommer så är det nog ganska snart.

Americans' views on legalization

 

 

 

 

 

 

 

 

Americans' view on gay marriage

Etiketter till bloggar.se: ,

Latinamerika visar vägen – Axess nr 1 2013

“När det internationella samfundet i FN:s första narkotikakonvention från 1961 drog upp linjerna för den politik som Richard Nixon senare gav namnet war on drugs var frågan irrelevant för Guatemala. Inbördeskriget, militärdiktaturerna och den utbredda fattigdomen sög upp all politisk energi.”

Axess nr 1 2013Det är inledningen på min artikel i senaste numret av Axess där Adam Cwejman har satt ihop en intressant temadel om den narkotikapolitiska debatten. Jag återkommer med kommentarer när jag läst allt. Min artikel visar att den internationella narkotikapolitiken har blivit en av de absolut viktigaste frågorna för flera latinamerikanska regeringar.

När Colombia, Guatemala och Mexikos presidenter talade vid öppnandet av FN:s generalförsamling (UNGA) förra året var det den internationella narkotikapolitiken de i första hand ville ta upp till gemensam diskussion. Det sätter onekligen svensk utvecklingspolitik i ett nytt perspektiv.

Här finns länkarna till artikeln:

  • Sammanfattnin av debatten i UNGA från Reuters, Global Post och Insight crime.
  • Det gemensamma uttalandet från de tre länderna efter UNGA, på spanska och engelska.
  • Tal av Guatemalas president Otto Pérez Molina
  • Tal av Mexikos president Felipe Calderón.
  • Tal av Colombias president Juan Manuel Santos.

 

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Samarbete för att avkriminalisera droger – Omvärlden nr 6 2012

I förra numret av Sidas tidning Omvärlden intervjuade jag den guatemalanske statsvetaren Fernando Valdez om den narkotikapolitiska debatt som satte igång i landet när president Otto Pérez Molina i början av året förklarade att han var för avkriminalisering av bruk och reglering av narkotikamarknaden.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Baksidan av narkotikapolitiken – UNT 5 nov 2012

Idag publicerar UNT en krönika av mig om den nya narkotikapolitiska debatten i Latinamerika. Bland annat intervjuar jag en representant för organisationen Vivario och refererar till Colombias, Guatemalas och Mexikos presidenters tal vid FNs generalförsamlings öppnande i slutet av september. De pratade alla om behovet av en ny internationell narkotikapolitik  Mitt huvudargument i krönikan är:

Problemet med FN-konventionerna är att de förbjuder hela kedjan från produktion till konsumtion av narkotika. Tanken är att narkotikan ska bli så dyr att människor avstår. Ett kilo kokain kostar därför 1 000 dollar i Peru, men 104 000 dollar på gatan i Stockholm.

Men det är också den vinstmarginalen som driver kriminaliteten och våldet. Den nya debatten handlar därför inte bara om att avkriminalisera själva bruket, utan också om att legalisera och reglera narkotikamarknaden.

Referenser till statistik, priser och annat finns i min rapport till LNB från i somras. Läs även Financial Times utmärkta blog Beyond Brics post om kokainkonsumtionen i Brasilien. Brasilien är nu världens största marknad för crack och näst största för kokain.

För 30 år sedan var det inte så alls. Men sedan upptäckte de kriminella organisationerna som använde Brasilien som transitland på vägen från Anderna till Europa och USA, att även den lokala marknaden hade potential. Och så gick det som det gick.

Etiketter till bloggar.se: ,

I Latinamerika är knarket en fråga om demokrati – NEO nr 4, 2012

I juni publicerade NEO en artikel av mig om det narkotikafinansierade våldet i Latinamerika. Läs hela artikeln här:

Erik Jennische Latinamerika Neo nr 4 2012 (PDF)

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

“Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika” – LNB-rapport augusti 2012

Jag har på uppdrag av Liberala nyhetsbyrån skrivit rapporten “Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika”. Min förhoppning är att den ska bidra till några nya perspektiv i den svenska narkotikapolitiska debatten.

Läs och kommentera gärna:

Att vilja krig – den svenska narkotikapolitiken i Latinamerika

Citat ur rapporten:

“Det är när Colombias och Mexikos regeringar de senaste decennierna tagit FN:s narkotikakonventioner på allvar och besprutat kokafälten, förhindra transporterna och fängslat ledarna för narkotikakartellerna som våldet har exploderat.”

“Det som händer när en hel marknad förbjuds – om det så är kokablad eller snus – är att ingen på marknaden har anledning att följa lagen, eftersom alla ändå är kriminella. Marknaden blir helt oreglerad. Den internationella förbudspolitiken leder därför bara till frihet för narkotikaintressena.”

“Att geografiskt flytta arbetet mot narkotikans skadeverkningar innebär också att man flyttar skuldbördan. Det innebär att narkotikaproblemen inte längre kan beskrivas som ett hot utifrån där tullen är vårt försvar, som att svenska ungdomar är offer för internationell kriminalitet, som att USA:s War on Drugs är deras problem. Det innebär ett erkännande av att det är svenska ungdomar som finansierar våld, korruption och förstörda demokratier runt om i världen.”

Etiketter till bloggar.se: , , , , , ,

Inte heller FN hittar de positiva effekterna av förbudspolitiken

Det sägs ibland att resultaten av det internationella förbudet mot narkotika är otydliga. Men finns de beskrivna någonstans borde det vara i FNs World Drug Report. Enligt rapporten är de viktigaste resultaten:

1, Att konsumtionen av illegala droger är lägre än av legala droger, som alkohol och tobak. Det är till exempel tio gånger vanligare att folk röker och åtta gånger vanligare att folk dricker än att de använder narkotika.

UNODC World Drug Report 20122, Att narkotikakonsumtionen bara är hög bland ungdomar, men snabbt minskar med åldern. Skälet är att äldre människor är mer benägna att följa lagen:

The concentration of drug use among youth […] may actually be less the result of a higher propensity among young people to take drugs than the effect of the lower propensity of adults to transgress laws and social norms.

Rapporten tar “the so-called Woodstock generation” som exempel, som är lite drygt 60 år gammal, och vars narkotikakonsumtion nu är hela 87 procent lägre än dagens 18 till 25-åringar.

Kärnan i argumentationen är att utan det internationella förbudet skulle ungdomar fortsätta använda droger när de blev vuxna och därmed skulle mänskligheten använda lika mycket narkotika som man idag använder tobak och alkohol.

The drug control system acts as a powerful brake against the extension of illicit drug use from adolescence to maturity.

Detta resultat kallas för “age containment effect”, och det finns empiriskt stöd för detta, menar rapporten. Det första stödet finns i opiumkonsumtionen i Kina under 1800-talet, som var mycket hög eftersom det fortfarande var lagligt. Det andra stödet finns i khat-konsumtionen i Jemen idag, som är laglig, och som inte minskar särskilt mycket med åldern. Detta andra argument illustreras med en graf.

Att det empiriska stödet är något tunt nämns inte, inte heller att argumentet – om det stämmer – innebär att förbudspolitiken i huvudsak skyddar vuxna och inte ungdomar. Argumentationen blir dessutom ännu svagare när rapporten säger emot sig själv och konstaterar att narkotikabruket har sin rot i själva ungdomskulturen:

The expansion of today’s illicit drug problem started with youth in North America in the 1960s, spread to Western Europe and, eventually, to the rest of the world. Illicit drug use was then part of a broad counter-culture, a youth protest movement against the establishment, notably politicians, the military and the war in Viet Nam. A significant number of drug users regarded themselves as progressive citizens who rejected materialism, consumerism and conformist behaviour. This movement was composed mainly of young people, and cannabis use grew alongside it. Though cannabis use in the United States had been linked to the jazz era of the 1920s, in the 1960s it spread to far larger sections of the population.

Även kokain blev populärt vid samma tid, och sedan dess har ungdomar ute i svängen upptäckt allt fler droger:

Illicit drug use is also associated with nightlife, where young people are generally overrepresented. In the 1970s and 1980s, discos were popular, whereas in the late 1980s “rave” parties became more commonplace. Surveys among attendees have repeatedly shown very high prevalence rates for the illicit use of drugs, notably “ecstasy”, but also amphetamines, cannabis and cocaine. Youth in all sections of society are affected.

Man häpnar. Först säger rapporten att anledningen till att ungdomar slutar använda narkotika när de växer upp är att de vill följa lagen, “the age containment effect”, och sedan att själva narkotikabruket är intimt sammankopplat till just ungdomskulturen.

En rimlig hypotes att pröva skulle ju annars vara att narkotikabruket minskar med åldern på grund av att man som vuxen, med ansvarsfullt jobb och barn, inte längre kan gå på klubbar, konserter och fester i samma utsträckning som när man var ung. Men så långt har den vetenskapliga nyfikenheten inte sträckt sig.

Och att använda jemenitiska khat-tuggare – som antagligen är relativt svagt drabbade av den västerländska ungdomskulturen – som referensgrupp för världssamfundet skulle inte passera på den mest grundläggande kursen i vetenskaplig metod.

Om detta är de viktigaste positiva resultaten av den internationella förbudspolitiken, så är kostnaderna betydligt lättare att rada upp.

 

Etiketter till bloggar.se:

Narkotikamarknaden fungerar som alla andra

Utöver storleken på och konsekvenserna av narkotikakonsumtionen i världen – som jag skrev om i går – speglar World Drug Report 2012 den globala narkotikamarknaden utifrån produktion och handel. På ytan har inte mycket hänt, säger rapporten. Den globala konsumtionen och produktionen av cannabis, kokain, heroin och ATS (amfetaminliknande droger) är ungefär den samma sedan ett par år.

Förändringarna som sker ligger i hur marknaderna utvecklas. Utifrån ett latinamerikanskt perspektiv är den viktigaste förstås kokainmarknaden. Sedan ett par år har bekämpningen av kokainproduktionen i Colombia tillsammans med kriget mot smugglingen i Mexiko, lett till att priset gått upp i Nordamerika och att konsumtionen av kokain därmed har gått ned.

UNODC World Drug Report 2012

Men precis som många förutsett har detta lett till att allt mer av världens kokain numer produceras i Peru och Bolivia, att allt mer transporter går via Centralamerika, och att narkotikaintressena har etablerat sig på flera nya marknader.

Det bolivianska och peruanska kokainet exporteras främst till Väst- och Centraleuropa, där konsumtionen ökat tydligt det senaste decenniet. Men numer exporteras det även till Östeuropa, Oceanien, Östafrika och flera andra platser där det förr var nästan omöjligt att få tag på kokain.

UNODC World Drug Report 2012

Dessutom har marknaden i södra Sydamerika vuxit snabbt. Mellan 2004 och 2010 tredubblades kokainbeslagen i Brasilien, som numer är världens näst största nationella kokainmarknad efter USA.

En annan konsekvens av att efterfrågan på kokain har minskat i Nordamerika är att produktionen av opium och därmed heroin har ökat i Latinamerika. Mellan 1998 och 2010 femdubblades den potentiella produktionen av opium i Mexico. Exakt vad det innebär i rent heroin är svårt att säga, men det är tydligt att producenterna anpassar sig till vad konsumenterna vill ha.

UNODC World Drug Report 2012

Dessutom är det inte osannolikt att den sjukdom som drabbade opiumvallmon i Afghanistan under 2010, och det efterföljande raset i heroinproduktion, gjorde att produktionen i Latinamerika ökade ytterligare. Det kommer att visa sig om något år.

I rapporten kallas detta utjämningsfenomen för ballongeffekten. Men man förstår det lättare som narkotikaintressenas helt rationella agerande på marknaden. Blir det svårare att exportera till en viss marknad investerar man i export till nya.

(Se också Insight Crimes referat av rapporten)

Etiketter till bloggar.se: ,

I Latinamerika är det narkotikafinansierade våldet värre än narkotikan

Ungefär 230 miljoner människor i världen använder en illegal drog varje år. Av dessa är drygt en tiondel, 27 miljoner, så kallade problem drug users, som har hög risk i sin konsumtion, till exempel genom att de injicerar, använder droger varje dag eller har diagnosen drogberoende.

Är detta mycket eller lite?

Av dem som injicerar har ca 20 procent HIV, 47 procent hepatit C ch 15 procent hepatit B. En procent av alla mellan 15 och 64 år som dör gör det på grund av narkotika.

Är detta mycket eller lite?

Siffrorna kommer från FNs World Drug Report 2012 (där de kompletteras med ordentliga felmarginaler på båda sidor) och skapar onekligen underlag för flera viktiga frågor om narkotikapolitiken.

Den viktiga frågan utifrån ett latinamerikanskt perspektiv är relationen mellan den skada som själva narkotikan respektive kampen om narkotikan för med sig. Så här står det i rapporten:

In South America, the rate of drug-related deaths is estimated to be between 12.2 and 31.1 deaths per million population aged 15-64, well below the global avarage.

Om man jämför med andelen mord (Global Study on Homicide 2011) är det inte mycket. Chile med lägst mordfrekvens på kontinenten har 37 mördade per miljon invånare, Argentina har 55, medan Colombia har 334 och Venezuela 490. Och om man smalnar av befolkningen till åldersgruppen 15 till 64 år blir mordfrekvensen ännu högre.

Alla mord i Latinamerika har inte med narkotikahandeln att göra, men en stor del har det. De fem mordtätaste städerna i världen 2011 med en frekvens på mellan 1000 och 1600 mord per miljon invånare och år ligger alla i Latinamerika. Och det är just konflikten om narkotikamarknaden som är den huvudsakliga källan till våldet. Om marknaden var legal skulle det förstås se annorlunda ut.

Sällan blir det tydligare att den internationella narkotikapolitiken inte finns till för att skydda människor, utan för att skydda idén om att narkotika ska vara förbjudet.

(I Sverige mördas ca 10 personer och 40 dör av narkotika per miljon invånare och år)

Etiketter till bloggar.se: ,

Leder NEOs ompositionering till att legalisering blir mer mainstream? (Källor till artikeln om narkotikapolitiken)

I senaste numret av den numer borgerliga istället för liberala tidskriften NEO, skriver jag om konsekvenserna i Latinamerika av den svenska och internationella narkotikapolitiken. I Sverige har vi som argumenterat för legalisering av narkotikamarknaden tidigare varit marginaliserade liberaler och andra frihetligt sinnade personer långt från mittfåran.

Men kanske kan nu NEOs ompositionering göra legaliseringsargumenten lite mer mainstream i den svenska debatten. Det vore i så fall ett positivt resultat.

I denna bloggpost finns länkar till källorna jag har använt.

  • Siffrorna om antalet mord i Brasilien kommer från de årliga forskningsrapporterna Mapa da Violência.
  • Bakgrunden till narkotikakonsumtionen i brasilianska favelor och fattiga stadsdelar kommer bland annat från Janice Perlmans tokigt intressanta bok Favela- Four Decades of Living on the Edge in Rio de Janeiroa
  • Informationen om att mycket av crack-handeln flyttat till Maceió kommer från Insight Crime och mordstatistiken för 2011 från Seguridad Justicia y Paz.
  • Att våldet och narkotikahandeln har pressats söderut efter att kriget mot narkotikamaffiorna i Mexico inleddes 2006 finns bekräftat i många rapporter, tex i Världsbankens Crime and Violence in Central Amerika. Rapporten visar också att våldet följer narkotikahandeln och att den allmänna kriminaliteten inte är värre än i resten av Latinamerika. Där finns också sammanställningar av rapporter om de ekonomiska konsekvenserna av våldet för regionen.
  • Global mordstatistik finns i UNDOCs Global Study on Homicide 2011.
  • Det klassiska citatet “There are naysayers who believe a global fight against illegal drugs is unwinnable. I say emphatically they are wrong. Our slogan for the Special Session is ‘A Drug Free World – We Can Do It!'”, från UNODCs dåvarande chef Pino Arlecchi  finns här. Siffrorna på konsumtionsökningen av narkotika mellan 1998 och 2008 finns i Global Commission on Drugs report “On Drugs” (PDF)
  • FNs narkotikakonventions finns hos UNODC.
  • Maria Larssons pressmeddelande om protesten mot Bolivias vilja att tillåta koka-tuggande finns på regeringens hemsida.
  • Konsekvenserna av Otto Pérez Molinas initiativ under våren 2012 finns i det allmänna nyhetsflödet, bland annat samlat här på bloggen.
  • Resultaten av avkriminaliseringen av narkotikabruk i Portugal finns bland annat i Cato Institutes rapport.
  • Nyheterna om narkotikabeslagen finns här: Costa Rica, Honduras, Paraguay, Guatemala.
  • Statistiken om de svenska beslagen finns hos Tullverket, och informationen om Säpos nationella huvudansvar i arbetet mot den organiserade brottsligheten hos Polisen.
  • Kartan och statistiken till graferna finns i detta g-doc.

Etiketter till bloggar.se:

“They are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding”

I maj deltog folkhälsominister Maria Larsson med buller och bång i Stockholmsbaserade World Federation Against Drugs kongress. I det avslutande ställningstagandet, med rubriken “Moving towards a Drug-free Society”, förklarade organisationen:

Realizing that advocates of legalization and decriminalization of drugs are driven by greed, disrespect of human rights and lack of understanding of the harms of drugs and of addiction.

I ett uttalande från i december 2011 skrev organisationen:

The groups supporting legalisation are:  people who use drugs, those who believe that the present system of control does more harm than good, and those who are keen to make significant profits from marketing newly authorised addictive substances. In addition to pernicious distribution of drugs, dealers circulate specious and misleading information.  They foster the erroneous belief that drugs are harmless, thus adding to even more confused thinking.

Tänker en svensk minister så om några av Latinamerikas viktigaste demokrater, Polens förre president, Uruguays och Costa Ricas nuvarande presidenter, Brasiliens senat med flera?

Att de är giriga, inte respekterar mänskliga rättigheter, använder narkotika, vill tjäna pengar på sin politik eller tror att narkotika är ofarligt?

Etiketter till bloggar.se: , ,

Valet och våldet i Mexiko

Insight Crime gjorde före valet i Mexiko två (1, 2) utmärkta analyser av vad man kan förvänta sig för politik om Enrique Peña Nieto vinner, vilket han nu gjort:

One of the biggests contrasts with Calderon’s policy is that the former governor [Peña Nieto] says he would prioritize lowering the rates of murder, kidnapping, and extortion, as opposed to focusing on arresting the most notorious traffickers or interdicting drug shipments.

Det är nu man suckar djupt. Poängen med kriget mot narkotikamaffiorna som inleddes 2006 var att minska narkotikahandeln och kriminaliteten. Detta har kostat mer än 50 000 liv, så nu måste presidenten fokusera själva våldet, och lägga kampen mot narkotikahandeln som tuffar vidare på is.

Mer om valet i Mexiko: DN DN2 Svd, Erik de la Reguera

Etiketter till bloggar.se: ,

Legaliseringspolitiken har fått sitt eget format

Under året verkar det ha skapats ett format för hur lokala legaliseringsdebatter sätter igång i Latinamerika. Först var det Guatemala, nu är det Uruguay.

1, Bara ett par dagar efter att Otto Pérez Molina installerats som president i Guatemala i januari började han utan förvarning prata om legalisering av narkotika som regional strategi för att motverka det narkotikafinansierade våldet. Något konkret förslag har han dock ännu inte presenterat. En artikel i The Guardian från i april är den senaste beskrivningen av politiken.

Den 20 juni presenterade den uruguayanska regeringen ett 15-punkters program med titeln “Strategi för livet och samlivet”. Försvars- och inrikesministrarna presenterade politiken tillsammans med ministern för social utveckling, och bakgrunden är det ökade våldet, osäkerheten och narkotikahandeln.

En av punkterna lyder “Reglerad och kontrollerad legalisering av marijuana”. Men trots att programmet har 20 sidor får man inte veta mer. I pressmeddelandet förklarar regeringen dock att statens roll i produktionen ska vara stark och att politiken även ska föras internationellt.

Den första delen av formatet är att förslaget presenteras som säkerhetspolitik, kommer som en överraskning och utan några detaljer. Nyckelorden är reglering och legalisering för att motverka våldet.

2, Otto Pérez Molina är tidigare general för den guatemalanska säkerhetstjänsten och en av dem som drev inbördeskriget på 1980-talet. Den lokala vänstern blev därför helt paff över legaliseringsförslaget, men reagerade positivt. De konservativa medierna däremot negativt.

José Mujica är tidigare gerillakrigare och väl förankrad i den moderna latinamerikanska vänstern. Den uruguayanska oppositionen i Alianza Nacional – tydlig latinamerikansk höger – var dock mycket kritisk redan från början men utan genomtänkta svar.

Den andra delen av formatet är alltså att legaliseringsförslag lika gärna kan skjutas från höger som vänster, och att oppositionen inte vet vad den ska säga.

3, Ju starkare stöd Pérez Molina fick internationellt för sitt ställningstagande desto mer skeptisk blev vänstern. Samtidigt hittade medierna allt fler anledningar att stödja politiken. Bilden av Pérez Molina som nytänkare har nu satt sig och man läser aldrig längre om hans eventuella deltagande i krigsbrott eller andra människorättskränkningar under inbördeskriget. Därmed har vänstern förlorat sin viktigaste fråga.

Även José Mujica har fått starkt stöd i internationella medier. De uruguayanska tidningarna berättar utförligt att Mario Vargas Llosa skrivit en artikel i El País med titeln “Marijuanan kommer ut ur garderoben” som hyllar det uruguayanska initiativet, och att The Economist och Time menar att den uruguayanska presidenten är en föregångare.

Den uruguayanska oppositionen kommer därför snart att känna sig isolerad, och det är i längden svårt att vara emot det som internationella medier hyllar.

Den tredje delen av formatet är alltså att internationella medier gör legaliseringsförespråkarna till statsmän och marginaliserar den lokala oppositionen.

 

Frågan är nu vem som är näst på tur. Chile? Chile gillar inte att ligga efter i Latinamerika,  och president Sebastian Piñera har en mycket besvärlig studentbaserad vänsteropposition.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Narkotikafinansierade våldet i Centralamerika kostar minst 10 % av BNP – legaliseringsvågen allt starkare

Sedan 2006 har mordfrekvensen ökat kraftigt i hela Centralamerika. Det senaste året man räknade mördades det dubbelt så många människor i Guatemala som i Spanien, Frankrike, Tyskland och Italien ihop.

I nästa nummer av Neo, som kommer ut om en vecka, skriver jag om våldet och de andra konsekvenserna av narkotikahandeln i Latinamerika. Nedan en utvikning.

Källa: VärldsbankenMen våldet är mer än en tragedi för dem som drabbas och har på sistone blivit till en av de viktigaste hindren för hela regionens utveckling, visar Världsbanken i en mycket intressant rapport från i höstas (ppt) (Economist om rapporten). Våldet skapar enorma kostnader för såväl stater som företag, och bidrar till att medborgarna förlorar förtroende för rättssystemen.

I norra Centralamerika – El Salvador, Guatemala och Honduras – är kostnaderna för kriminaliteten och våldet mellan 8 och 11 procent av BNP.

I en enkätundersökning till ett antal stora företag i regionen visar det sig att företagens kostnader för säkerhet och förluster på grund av brottsligheten uppgår till mellan 4 och 4,5 procent för de norra länderna i Centralamerika. I Latinamerika i sin helhet är det ca 2,8 procent. När företagen får svara på frågor om vilka som är de största hindren för ökad produktivitet i regionen är brottsligheten en av de fem viktigaste faktorerna i hela Centralamerika (utom i Costa Rica).

En minskning av våldet skulle därmed snabbt leda till bättre ekonomi i området. Rapportens slutsats är att en 10-procentig minskning av mordfrekvensen redan 2006 skulle ha lett till tillväxt av BNP på mellan 0,7 och 1 procent i El Salvador, Guatemala och Honduras. Men sedan dess har våldet alltså ökat, och tillväxten i regionen har inte följt framgångarna i resten av Latinamerika.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Legalisering av narkotikabruk i förslaget till Brasiliens nya brottsbalk

Art. 212. § 2 Det är inget brott om personen i fråga:

I – förvärvar, innehar, förvarar, transporterar eller bär med sig narkotika för personligt bruk;

II – sår, odlar eller skördar plantor avsedda för framställning av narkotika för personligt bruk.

Så formuleras legaliseringen av narkotikabruk i förslaget (s 98ff) till Brasiliens nya brottsbalk som nu ska diskuteras i senaten. Definitionen av personligt bruk kommer att definieras i praxis men riktlinjen i förslaget är vad en medelkonsument förbrukar under fem dagar.

Det är också viktigt att det blir lagligt att odla cannabis. Det kommer att leda till att konsumenter inte längre är hänvisade till kriminella organisationer för att köpa cannabis, utan kan odla den själva.

All övrig hantering av narkotika som försäljning, storskalig produktion, smuggling osv kommer fortfarande att vara förbjudet.

Om reformen genomförs är den ändå ett stort steg framåt jämfört med den tidigare mycket smala avkriminaliseringen av bruk som genomfördes 2006, och som bara ledde till att fler personer fängslades för innehav istället för själva bruket.

Förslaget till ny brottsbalk innehåller dessutom flera andra viktiga reformer om mobbning, homofobi, djurkydd, upphovsrättsbrott, korruption, tortyr med mera och legaliseringen av narkotikabruk är knappast den mest kontroversiella. Istället är det sannolikt legaliseringen av abort fram till den 12e veckan som kommer att möta starkast motstånd.

En av ledamöterna på den sk evangeliska bänken i senaten vädrar vad många tänker när han förklarar för Folha de São Paulo att: “Det är inte en grupp intelektuella som ska säga vad Brasilien behöver.”

(Folha de São Paulo och Globo har gjort detaljerade genomgångar av reformerna.)

Etiketter till bloggar.se:

Avkriminalisering av narkotika på väg i Brasilien

Den kommission i senaten här i Brasilia som håller på att revidera brottsbalken, kommer i slutet av juni att föreslå att odling, köp och innehav av alla typer av narkotika för eget bruk avkriminaliseras.

Som eget bruk räknas den mängd man använder under fem dagar. Däremot kommer det fortfarande att vara förbjudet att sälja narkotika, eller använda narkotika i närheten av barn, vid skolor, eller i liknande sammanhang. (Folha de SP, O Globo Dock är det bara Folha som nämner odling)

Redan 2006 gjordes ett försök att avkriminalisera just själva bruket av narkotika i Brasilien. Försöket ledde dock bara till att allt fler haffades och fängslades för innehav, handel och annat som fortfarande fanns i straffskalan.

Kommissionen har dessutom bland annat föreslagit förbud av mobbning och stalkning och homofobi.

Etiketter till bloggar.se:

Narkotikalobbyn visade sig vara Latinamerikas viktigaste demokrater

Äntligen har narkotikalobbyn fått ett namn. Jag har undrat så länge. I november 2010 skrev folkpartisterna Johan Pehrson och Ismail Kamil att:

Att FN diskuterar avkriminalisering av innehav och användning av all narkotika är en framgång för den globala narkotikalobbyn.

I Lördagsintervjun 10 december 2011 förklarade Beatrice Ask:

Det finns många starka krafter som gärna skulle vilja att knarket fick flöda fritt, som har ett ekonomiskt intresse och ett socialt intresse av att det här bara breder ut sig.

Men det var först igår som Maria Larsson tog bladet från munnen och förklarade vem de är så rädda för:

Legaliseringsrörelsen fortsätter att bedriva intensiv lobbying. […] En av de främsta före­trädarna för denna syn är “The Global Commission on Drug Policy” där bland andra Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg, EU:s förre utrikesrepresentant Javier Solana, Greklands förre premiärminister George Papandreou och entreprenören Richard Branson ingår.”

Av okänd anledning har hon valt just denna kvartet. För hon hade också kunnat välja Mario Vargas Llosa, Kofi Annan, USAs förre utrikesminister George Shultz, FNs förre höga kommissionär för mänskliga rättigheter Louise Arbour, Chiles förre president Ricardo Lagos – eller det senaste tillskottet i kommissionen Polens förre president Aleksander Kwasniewski.

Man tänker också att borgerligheten borde vara lite mer ödmjuk inför anledningen till att dessa personer har tagit ställning för en ny internationell narkotikapolitik än, som Beatrice Ask menar, att de skulle vilja att “knarket fick flöda fritt”, eller att de själva skulle tjäna pengar på det.

Och, att man hellre håller den odemokratiskt valde ryske presidenten Vladimir Putin i handen är ganska anmärkningsvärt med tanke på att av Rysslands 1,8 miljoner sprutnarkomaner är 37 procent HIV-smittade.

Men, och detta är det viktigaste, Larsson hade också kunnat nämna César GaviriaErnesto Zedillo och Fernando Henrique Cardoso, före detta presidenter i Colombia, Mexico och Brasilien – tre av de länder som drabbats hårdast i det FN-sanktionerade kriget mot drogerna – och nyckelfigurer i den latinamerikanska demokratiseringen. Att inte ens bry sig om deras argument är oförskämt.

Uppdatering 21/5: I morse i P1-morgon fick Maria Larsson och Torgny Peterson lägga ut texten om narkotikalobbyn ytterligare, utan att de fick chansen att kommentera.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Ju mer narkotika polisen beslagtar, desto mer finns det

Det låter som en paradox, men det är sant: Ju fler och större beslag polisen och tullen gör desto mer narkotika finns det i samhället. Narkotikabeslagen är inte längre ett verktyg för att minska tillgången på narkotika i samhället. De har blivit den främsta indikatorn på hur stor tillgången är. Så här skriver CAN i sin rapport Drogutvecklingen i Sverige 2011:

Det som står till buds för att uttala sig om tillgänglighetsutvecklingen i Sverige är alltså gatupriser, beslagsantal och beslagsmängder.

Sedan slutet av 1980-talet har priserna på alla de vanligaste typerna av narkotika gått ned, som jag skrev häromdagen. Så vad har då hänt med beslagen? Jo såväl antalet beslag som mängden narkotika har ökat dramatiskt sedan 70-talet, även om antalet beslag av heroin och amfetamin minskat de senaste åren.

Men detta skulle ju inte behöva betyda att tillgången på narkotika har ökat, för:

[Under samma period] har antalet resurstimmar polisen ägnat narkotikabrotten i det närmaste fyrdubblats. […] Samtidigt följer de beslagtagna mängderna ungefärligen samma utveckling som antalen. Detta pekar på att beslagsantalen inte enbart ökat p g a ökade arbetsinsatser […] De ökade beslagen torde således åtminstone delvis bero på ökad införsel, d v s en ökad förekomst.

Trenden är densamma internationellt, ju mer polisen arbetar, desto mer hittar man och desto mer finns det.  Några Världsbanken-ekonomer skriver om detta i boken Innocent Bystanders – Developing countries and the War on Drugs när de testar i vilken mån olika faktorer beskriver tillgången på narkotika:

The coefficients on drug seizures are always negative and statistically significant: more drug seizures are associated with lower prices, suggesting that seizures are a reasonable proxy for the supply of drugs in a country. At face value, drug seizures could be regarded as a measure of enforcement. Its negative coefficient would discredit the role of enforcement and of interdiction in particular. We recognize, however, that this interpretation would be extreme. The safest one is to relate drug seizures with availability.

Observera att det skulle vara en “extrem” tolkning att beslagen skulle minska utbudet. Och så här ser beslagsutvecklingen ut i världen, enligt UNODCs World Drug Report 2011.

DN rapporerar om beslag vid Öresundsbron, och fängelse för ägaren till drogforum.

Etiketter till bloggar.se:

En av fyra i finkan för narkotikahandel

En av fyra interner i brasilianska fängelser sitter där för narkotikahandel. Mellan 2005 och 2011 fördubblades nästan det totala antalet interner och antalet för narkotikahandel fyrdubblades, från 32 000 till 125 000.

När man skrev Brasiliens nya narkotikalag 2006, som tog bort straff för innehav av en mindre mängd cannabis droger för eget bruk men skärpte straffet för försäljning, var tanken att minska trycket på det brasilianska rättssystemet.

Resultatet blev tvärt om. Polisen började anmäla alla man arresterade med cannabis droger på sig för misstänkt försäljning. Sannolikt delvis på grund av att avkriminaliseringen är ett hot mot de egna intäkterna. Fängelserna fylldes därför ännu mer.

(I Sverige är enligt Brås statistik knappt 2000 av nästan 10 000 personer i fängelse dömda för narkotikabrott)

 

Roubo = stöld/rån, Homicídio = mord/dråp, Outros crimes = övriga brott, Tráfico de drogas = narkotikahandel

I cirkeldiagrammet finns motsvarande siffror för delstaten São Paulo.

Uppdatering: Läser nu narkotikalagen från 2006 och det visar sig att avkriminaliseringen av innehav av mindre mängd gäller alla droger som skapar beroende som finns nämnda i en lista. Listan har jag dock inte tillgång till, men förutsätter att det är alla.

Etiketter till bloggar.se: ,

Grafer och argument för en ny narkotikapolitik

Narkotikapolitiken i Sverige bygger på vanföreställningar, beskrev Magnus Linton i en bokrecension i höstas. I en debatt med Johan Norberg om de allt högre dödstalen bland svenska narkomaner förklarade folkhälsominister Maria Larsson (ML 1 och  2; JN 1 och 2) sedan följande:

[Vi kan] inte bara diskutera vad som hjälper någon att sluta, eftersom den frågan är nära sammankopplad med insatserna för att så få personer som möjligt ska börja. […] Eller ser inte Norberg kopplingen mellan utbrett bruk och tilltagande missbruk?”

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning erbjuder mängder av data som visar att det inte finns något för Johan Norberg att se:

Så här mycket har dödligheten bland svenska narkomaner ökat sedan 1970-talet

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Men under samma period har antalet ungdomar som säger att de använt narkotika de senaste 30 dagarna minskat.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Och trenden är ungefär den samma bland ungdomar som uppger att de har prövat någon gång.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

Detta är särskilt intressant eftersom tillgången på narkotika i samhället sannolikt har ökat under tiden, då antalet beslag har gått upp men priserna ändå gått ned.

Alltså, minskat bruk leder inte nödvändigtvis till minskat antal dödsfall, och lägre priser leder inte nödvändigtvis till att fler prövar.

Inte heller är det avsaknaden av polisarbete som är anledningen till att dödstalen ökat så snabbt. Antalet som lagförs för narkotikabrott har mångdubblats sedan 1970 talet, enligt statistik från Brå, och det är lagföring för ringa brott som ökar mest.

Källa: http://bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2010-10-27-narkotikastatistik-2009.html

Om det nu är så att polisens fokus på ringa narkotikabrott och statens upplysningsarbete om narkotikans farlighet, leder till att antalet ungdomar som använder narkotika minskar, men att det samtidigt är så att antalet som dör av narkotika ökar, måste man sluta sig till att statens resurser används fel.

Rimligen borde resurserna användas där de bäst lindrar skadeverkningarna av narkotikabruket.

Maria Larsson skriver i en av artiklarna ovan: “Jag är beredd att ompröva snart sagt varje inslag i narkotikapolitiken, om det visar sig att vi på ett bättre sätt kan hjälpa människor och samhälle undan den misär och tragik som narkotikamissbruket innebär.”

Kanske är detta ett litet argument på vägen.

Etiketter till bloggar.se:

Från avkriminalisering till legalisering – Nu finns det konkret politik att diskutera

När narkotikapolitiken debatteras på det Interamerikanska toppmötet i Cartagena, Colombia i helgen, och därmed riskerar att ställa Barack Obama i ett mycket obehagligt hörn av rummet som kanske den enda försvararen av status quo, så är det inte tack vare USAs historiska kritiker eller fiender i regionen.

Det är tack vare presidenter som tidigare arbetet med säkerhets- och försvarspolitik  i några av USAs historiskt mest allierade stater. Förgrundsgestalten är Guatemalas president sedan i januari, före detta chef för landets säkerhetstjänst och student vid Pentagons School of Americas, och med många svåra anklagelser om människorättsbrott emot sig från inbördeskriget på 1980- och 1990-talen.

Men några dagar efter installationen i januari  förvånade han de flesta när han förklarade att: “Jag tror att avkriminalisering av narkotika skulle kunna vara en strategi [för att motarbeta de narkotikafinansierade våldet] som hela regionen skulle kunna enas bakom.”

Uttalandet ledde snabbt till en kraftfull debatt. Alla presidenter tvingades förhålla sig till frågan. Vissa höll inte med, som El Salvadors president Mauricio Funes och andra, som Costa Ricas Laura Chinchilla, ställde sig helhjärtat bakom. Även Colombias president Juan Manuel Santos har välkomnat debatten och sett till att den kommer upp på helgens toppmöte.

Men vad som har hänt den senaste veckan är dessutom att det politiska kravet har förfinats.

Den kanske viktigaste inspirationskällan till Pérez Molinas ställningstagande är The Latin American Commission on Drugs and Democracy (LACDD) som leds av tre tidigare presidenter från Brasilien, Colombia och Mexico.

I deras rapporter har det huvudsakliga argumenten varit att narkotikapolitiken måste behandlas som en folkhälsofråga, och inte som en fråga om kriminalitet. Avkriminalisering av bruk skulle därmed underlätta det förebyggande arbetet och dessutom undergräva finansieringen av narkotikamaffiorna som i dag är det största hotet mot demokratin i Latinamerika. (En mer omfattande beskrivning finns i min artikel i antologin Bistånd är politik från förra året). De pratade däremot aldrig om vad avkriminalisering skulle innebära i praktiken.

Men i lördags tog Otto Pérez Molina bladet från munnen i the Guardian:

We all agree that drugs are bad for our health and that therefore we have to concentrate on impeding their consumption, just as we combat alcoholism and tobacco addiction. […] If we accept regulations for alcohol and tobacco, why should we allow drugs to be consumed and produced without any restrictions?

Our proposal, as the Guatemalan government, is to abandon any ideological position (whether prohibition or liberalisation) and to foster a global intergovernmental dialogue based on a realistic approach – drug regulation. Drug consumption, production and trafficking should be subject to global regulations, which means that consumption and production should be legalised but within certain limits and conditions. And legalisation therefore does not mean liberalisation without controls.

Och dagen efter tydliggjorde LACDD vad man menar i en snarlik artikel i brasilianska O Globo:

Reglering är inte samma sak som legalisering. Reglera betyfder att man skapar förutsättningar för införandet av restriktioner och gränser för handel och konsumtion av produkten, utan att göra den olaglig. Den spektakulära minskningen av konsumtionen av tobak är ett bevis på att förebyggande arbete och reglering är mer effektivt än förbud för att ändra människors beteende.

Det är från och med nu som det intressanta kommer att ske. När företrädarna för en ny analys av ett problem, och en ny inriktning på politiken, inte har konkreta svar på frågan hur ska det ske, avfärdas de alltid som naiva och oförberedda. Maria Larssons arroganta avfärdande av Johan Norbergs argument på Newsmill, är bara ett av många exempel.)

Men om en hel drös presidenter och före detta presidenter i Latinamerika tycker att den internationella narkotikamarknaden ska legaliseras och regleras precis som marknaden för tobak och alkohol, så finns det plötsligt ett konkret förslag att diskutera.

 

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Narkotikaproblemet är mycket större än Maria Larsson vill förstå

Från andra sidan Atlanten framstår det som att narkotikadebatten mellan Maria Larsson, Johan Norberg och Johannes Forssberg (1, 2, 3, 4, 5) kommer av en intervju med professor Börje Olsson i Vetenskapsradion Forum den 19 mars. Och det är ju verkligen anmärkningsvärt vad Olsson och programmet berättar:

När Stoffe från Dom kallar oss mods dog av en överdos 1978 var det ungefär 35 personer per år som dog av sitt narkotikabruk. Tio år senare var det 182 och 2010 420.

Den ökade dödligheten beror enligt programmet på (i) att heroin som är vanligt nu, är farligare än amfetamin som var vanligt förr, (ii) att totalt sett fler använder narkotika, (iii) att nolltolerans-politiken leder till att narkomaner marginaliseras i samhället och kommer längre från vården.

– Tittar vi på siffrorna är vi längre från det narkotikafria samhället än vi någonsin varit, förklarar Olsson.

Ett politiskt misslyckande kan knappast beskrivas bättre. Men den svenska politiken drabbar inte bara svenskar. Konsekvenserna av den internationella förbudspolitiken, som Maria Larsson är en så varm försvarare av, är betydligt värre i andra delar av världen:

  • Härom veckan förstördes 61 olagliga landningsbanor i Honduras som använts för narkotikatransporter. Samtidigt brändes 252 ton marijuana i Paraguay. Men det är ändå inget av alla smuggelvägar som fortfarande fungerar, eller av all marijuanahandel som pågår.
  • Sedan 2006 har nästan 50 000 personer dödats i kriget mot narkotikakartellerna i Mexiko. Kartellerna har med tiden flyttat verksamhet söderut i Centralamerika, vilket lett till att kraftig ökning av våldetI Costa Rica har mordfrekvensen sedan 2006 ökat från 7 till 11 per 100 000, och i Honduras från 41 till 86.
  • De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens av ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. Det är de som är narkotikakartellernas fotsoldater.
  • Några av Latinamerikas mest ansedda före detta presidenter, har tillsammans med bland andra Kofi Annan och Mario Vargas Llosa, tagit ställning bakom en rapport som visar att de två största hoten mot demokratin i Latinamerika är våldet och korruptionen, som i sin tur till mycket stor del finansieras av narkotikahandeln. Maria Larsson avfärdar dem som “lobbygrupper“.
  • I Västafrika beslagtog man 33 ton kokain mellan 2005 och 2007. Sedan dess har handeln från Latinamerika till Europa över Västafrika ökat. Det innebär förstås att länder som Guinea-Bissau, vars statsbudget i runda slängar är lika mycket värd som två och ett halvt ton kokain på den europeiska konsumtionsmarknaden, står helt maktlösa inför narkotikaintressena.
  • Sedan 1980 har andelen personer i USAs fängelser ökat från 150 till 750 per 100 000, och mer än hälften av dem sitter inne för narkotikabrott.

Att Maria Larsson i det perspektivet raljerar med dem som står för en annan narkotikapolitik som förespråkare av “injektionsrum, heroinförskrivning och legal narkotika”, visar bara hur lite hon förstått av problemets storlek. Om legalisering räckte för att undergräva finansieringen bakom narkotikavåldet, borde väl alla tycka att det var ett lätt pris? Nu räcker det ju inte, men det är ett ofrånkomligt steg på vägen.

Etiketter till bloggar.se: ,

Politiken är en framgång trots att mordfrekvensen fördubblats

I veckan vann det gamla högerpartiet Arena valet till El Salvadors kongress. Jag har ingen aning om vilka konsekvenser det kommer att få. Men den stora frågan i valet var uppenbarligen bristen på säkerhet i landet. Enligt regeringen mördas i snitt 14 personer per dag.

Man förstår hur mycket det är om man jämför med inbördeskriget 1980 tilll 1992, då ca 75 000 personer dog, vilket per dag innebär ungefär 15. Mordfrekvensen beror inte bara på narkotikabrottsligheten, men en stor det gör det.

För några veckor sedan svarade El Salvadors president Marcelo Funes därför positivt på Guatemalas presidents förslag om att man måste öppna för en debatt om legalisering av handeln med droger för att kunna bekämpa brottsligheten i regionen. Sedan ändrade han sig efter tryck från Janet Napolitano. Och nu får den elsalvadoranska hårda-handen-politiken dessutom beröm av USAs assistance secretary of state, så att Funes och den nya kongressen verkligen inte ska ändra politik, trots att det lett till att mordfrekvensen fördubblats på 10 år.

Det är parodiskt. I kriget mot narkotikan spelar det ingen roll hur många som drabbas. Det handlar bara om att visa att “man gör något”. Här kommer några exempel från de senaste dagarnas nyheter:

1, I östra Honduras har man hittat 62 illegala landningsbanor som narkotikasmugglare använder för att mellanlanda på vägen från Anderna till USA. Någonstans mellan 80 och 90 procent av allt kokain som används i USA transporteas via Honduras. Men ändå är det ingen som tror att konsumtionen kommer att minska trots att den honduranska militären nu kan förstöra landningsbanorna.

2, I Paraguay brände polisen förra veckan 242 ton marijuana. Det motsvarade 65 procent av hela förra årets beslag. Men trots att Paraguay är Sydamerikas största producent av marijuana och 80 procent av produktionen hamnar på den brasilianska marknaden, är det ingen som tror att konsumtionen kommer att gå ned här. Det löser sig på något annat sätt.

Och så kommer det alltid att vara. Så länge folk vill använda narkotika kommer den att finnas.

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Frihandeln och narkotikadebatten

Man kan undra var kaxigheten hos vissa centralamerikanska presidenter har kommit från de senaste veckorna när de utmanat den amerikanska regeringen med att öppna för en regional debatt om legalisering av narkotika. Ett intressant svar kommer från Cato Institute:

For once, thanks to DR-CAFTA, Central American countries no longer face trade sanctions if they upset Washington. Having a free trade agreement with the United States removed the uncertainty of depending on unilateral trade concessions from Washington that were constantly up for renewal or modification. […]

Men det finns förstås bilaterala avtal kvar som kan förklara varför vissa viker sig när Janet Napolitano, minister Homeland security, kommer på besök.

It’s the Temporary Protected Status program (TPS), which grants certain migratory benefits to citizens of designated countries “that temporarily prevent [them] from returning safely, or in certain circumstances, where the country is unable to handle the return of its nationals adequately.” […]

Approximately 212,000 Salvadorans benefit from the TPS. Coincidentally, it’s up to the Homeland Security Department to extend the TPS. It did so for citizens of El Salvador last January 10, but the benefits are set to expire on September 9, 2013 — unless there’s another renewal.

The TPS also benefits nationals from Honduras and Nicaragua and they are set to expire next year. Let’s not expect much enthusiasm about Guatemala’s proposal coming from Tegucigalpa and Managua.

Etiketter till bloggar.se: ,

Även Costa Rica sluter upp i debatten om legalisering

Även Laura Chinchilla, Costa Ricas president tar nu bladet från munnen och öppnar för en debatt om avkriminalisering av narkotika i Centralamerika.

Chinchilla säger flera kloka saker: “Om vi fortsätter som vi gör nu trots att resultaten är mycket värre än för tio år sedan kommer vi aldrig någon vart. Det kan sluta som i Mexiko eller Colombia.” Och även om oppositionen mot legalisering från USA är mycket hög så har vi rätt att diskutera det, säger hon: “För det är vi som betalar priset.”‘ Och priset är mycket högt:

In Costa Rica, murders jumped to 11 per 100,000 inhabitants in 2010 from 7 in 2006, according to the UN Office on Drugs and Crime. That rate compares with 13 per 100,000 in Nicaragua, 41 in Guatemala and 82 in Honduras.

Hennes poäng, enligt de regionala medierna, är inte att okritiskt ta ställning för legalisering, utan att öppna för en debatt utan skygglappar, där man ställer frågan hur mycket kraft det är rimligt att lägga på att minska efterfrågan (i USA) respektive utbudet (i Syd- och Centralamerika).

Den debatt som pågått de senaste veckorna inleddes med att Guatemalas nyvalde president Otto Pérez Molina redan några dagar efter installationen förklarade att man även måste diskutera avkriminalisering när man diskuterar hur den narkotikafinansierade kriminaliteten ska bekämpas.

El Salvadors och Panamas president har sagt sig vara emot avkriminalisering, men för debatten. Även det brittiska parlamentetets tvärpolitiska grupp om narkotikapolitik har ställt sig bakom initiativet.

Etiketter till bloggar.se: ,

Centralamerikaner för legalisering

Tre dagar efter att Guatemalas nya president Otto Pérez Molina i januari svurit presidenteden, förklarade han att det nu var dags att diskutera avkriminalisering som metod. Även Colombias och Mexikos presidenter har varit inne på  linje.

Och när Pérez Molina häromveckan möte sin kollega från El Salvador Mauricio Funes visade det sig att också han var intresserad av att föra denna debatt. igår, efter ett möte med USAs minister för nationell säkerhet Janet Napolitano, hade Funes dock ändrat sig och säger sig vara emot avkriminalisering.

Nåväl, politisk förändring går sällan längs en rak linje. Det intressanta nu är att debatten har öppnats tydligare än förr, och att frågeställningen varför Centralamerika ska ta smällen för att nordamerikaner konsumerar narkotika måste upp på bordet.

 

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Våld i narkotikans spår – Utrikespolitiska institutets blogg 23 november 2011

Det senaste året har det tidigare så mossiga Utrikespolitiska institutet putsat upp sin informationsverksamhet betydligt. Fult har blivit snyggt. Och plötsligt lockar klassiker som Världspolitikens dagsfrågor och Internationella studier på ett helt annat sätt. Hemsidan har dessutom fått en blogg.

Idag har jag fått förmån att skriva om narkotikakriget i Latinamerika och att det är den internationella förbudspolitiken som är skurken. Läs här Våld i narkotikans spår.

Mycket av bakgrunden finns även i min artikel i antologin Bistånd är politik! från tidigare i höstas.

Etiketter till bloggar.se: ,

“Latinamerika och kriget mot narkotikan” – Bistånd är politik! september 2011

Den här texten publicerades i antologin Bistånd är poltik!. Huvudargumentet är att det behövs en ny narkotikapolitik i Sverige och EU som tar i hänsyn till de konsekvenser som den internationella förbudspolitikn för med sig i Latinamerika, Västafrika med flera regioner i världen. 

Uppdatering 20 maj 2012: Idag skriver folkhälsominister Maria Larsson: “Fattigdomsbekämpningen [ska ligga] i linje med de narkotikapolitiska målen.” Det är precis tvärtom.

Latinamerika och kriget mot narkotikan

Det är inte så att Estrutural styrs av kriminella gäng, men kriminaliteten i området har med narkotikan att göra, inget annat. Det berättar alla jag talar med – polisen, kyrkorna, folkrörelserna – i den före detta favelan Estrutural, med 48 000 invånare utanför Brasiliens huvudstad Brasilia.

En av poliserna säger – efter att först ha tittat sig över axeln – att de som säljer sällan lämnar området. Köparna kommer hit. Mest köper de crack och marijuana, ibland kokain. Skottlossningar är vanliga och leder till minst ett mord i veckan.

Men samma personer säger också, att vore det inte för narkotikan skulle Estrutural kunna fortsätta på den väg mot ekonomisk och social utveckling som inleddes när området erkändes som lagligt bostadsområde 2004. Tillväxten och fattigdomsminskningen i marginaliserade stadsdelar i Brasilien och andra delar av Latinamerika har skapat en helt ny optimism på kontinenten. Men inget undergräver optimismen lika effektivt som våldet och kriminaliteten.

I Brasilia – som ändå är Brasiliens tryggaste storstad – mördades 427 personer under de första åtta månaderna 2010. (I Sverige, med nästan fyra gånger så många invånare, begicks ca 90 mord och dråp per år under 00-talet 329 mord under hela 2010.) Narkotikahandeln är inte ansvarig för alla, men ju fattigare ett område är desto mer är våldet kopplat till narkotikahandeln. I rikare områden handlar problemen mer om rån och kidnappningar.[1]

Under samma period beslagtog polisen i Brasilia 1746 handeldvapen, 726 kilo marijuana och 125 kilo kokain, crack och kokapasta.[2] Det är osäkert vad narkotikabeslagen säger om hela marknaden, men de berättar något om storleken på den. I Brasilien kostar ett gram rent kokain kanske 150 kronor på gatan. Ett beslag på 10 kilo innebär alltså en förlust på 1,5 miljoner kronor. Och ändå kan man vara säker på att verksamheten är lönsam. För narkotikahandeln ökar.

Lönsamheten på en illegal marknad leder alltid till att aktörerna tar till olagliga medel för att vinna. Men narkotikaintressena utnyttjar också cyniskt de mjuka delarna i den brasilianska lagstiftningen, som finns till för att skydda barn och ungdomar. Till exempel kan barn under 18 år inte arresteras eller dömas i en rättegång. Därför används just de som fotsoldater. Enligt organisationen Observatorio de favelas består hälften av dem som står för våldet i favelorna av barn under 18 år. Och så fungerar det på många platser i Latinamerika. De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens bland ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. I El Salvador, som ligger högst, mördas 92 ungdomar per hundra tusen, i Colombia 73, Venezuela 64, Guatemala 55 och Brasilien 52.[3]

Narkotikahandelns storlek och våldet som följer i dess spår leder nu allt tydligare till att hela stater förstörs inifrån. Den mexikanska regeringens krig mot narkotikaintressena och deras interna strider har sedan december 2006 lett till att 40 000 människor dött. I en intervju med The Economist 2009 förklarade Mexicos överåklagare att hans mål inte längre är att stoppa narkotikahandeln. Målet är istället att “ta tillbaka den ekonomiska makten och vapnen som kriminella grupper har skaffat sig de senaste 20 åren, att ta ifrån dem deras kapacitet att undergräva institutioner och utmana statens våldsmonopol.”[4]

Detta borde narkotikapolitiken i Sverige också handla om. Hur kan man flytta de enorma vinsterna i narkotikahandeln bort från kriminella organisationer?

Men vad har detta med svensk biståndspolitik att göra?

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: , , , ,