Tag Archives: populärkultur

“De två grisarna Fidel och Raúl vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen” – El Sexto hungerstrejkar

El Sexto

Efter åtta månader i det kubanska fängelset Valle Grande, förklarade en av säkerhetspolisens agenter för gatu-konstnären Danilo Maldonado Machado, alias El Sexto, att han skulle släppas fri den 24 augusti. Så i måndags åkte familjen dit, men insåg när El Sexto aldrig kom ut genom grindarna att agenten bara drivit med dem. El Sexto har nu tröttnat på fängelset, och inlett en hungerstrejk.

Anledningen till att El Sexto greps i mellandagarna 2014 var ett till synes humoristiskt verk, men vars humor fastnade som ett fiskben i halsen på dem som vördar Fidel och Raúl Castro.

– El Sexto hade tänkt sig att ta två grisar, måla dem gröna, skriva dit Fidel och Raúl och ta med dem till Parque Central i Havanna, berättar demokratiaktivisten Antonio Rodiles på telefon.

Fidel por El SextoParque Central är en vacker liten park mitt bland turisthotellen, nationalteatern och kongressbyggnaden i gamla Havanna. Parkbänkarna är fulla med folk som diskuterar baseball och vilar i skuggan av de pampiga träden.

– Och sedan skulle han släppa lös grisarna där, fortsätter Antonio Rodiles.

El Sexto är förgrundsgestalten bland Havannas graffiti- och gatu-konstnärer och har gjort sig ett namn som skarp och brutal satiriker.

Namnet betyder “den sjätte”, och syftar på de fem kubanska spioner – “Los cinco” – som i slutet av 1990-talet dömdes till långa fängelsestraff i USA. Den kubanska regeringen drev en lång kamp för dem, och kallade dem hjältar i kampen mot imperialismen. De släpptes i december 2014 i samband med att Barack Obama och Raúl Castro kom överens om att återskapa de diplomatiska relationerna mellan länderna.

Danilo Maldonado däremot, stod under tiden hungrig och fattig på gatan i Havanna och tittade på de enorma väggmålningarna på Los cinco. Han hade en sprayburk i handen och undrade varför regeringen inte brydde sig om honom, El Sexto.

När jag träffade El Sexto i Havanna i maj 2014 visade han sina stora planscher med collage av reklamflyers, karikatyrer av bröderna Castro, ironiska textrader och självporträtt. Runt om i Havanna ser man hans tagg och schabloner på väggar och trottoarer.Fidel por El Sexto

Hans konst är allt annat än subtil, däremot förlösande frispråkig, och helt nödvändig. Den lättar på trycket och skapar bilder av frigörelse som går vidare från mun till mun.

Antonio Rodiles berättar att El Sexto den 25 december mycket riktigt hade målat grisarna gröna och skrivit dit Raúl och Fidel innan han stuvade in dem och sig själv i en taxi och åkte iväg.

Bilen hann sedan hela vägen till strandpromenaden Malecón, bara någon kilometer från Parque Central, innan polisen var i kapp och stannade den. På väg till polisstationen lyckades El Sexto ringa Antonio och berätta att han gripits.

Vad hade hänt om han kommit fram och lyckats släppa ut grisarna på torget?, frågar jag.

– Det hade ju varit spektakulärt, säger Antonio och skrattar.

– En av de mest respektlösa aktionerna de här 56 åren sedan revolutionen. Folk hade förstås sprungit efter grisarna helt kaotiskt, fallit över varandra för att få tag på dem.

Och vad hade hänt med grisarna?

– Tja, folk hade väl ätit upp dem antar jag.

Verket med grisarna, ”Djurfarmen – in memoriam” som det heter, är förstås lika kränkande för en kubansk kommunist som Andres Serranos “Piss Christ” är för en skånsk nazist eller Lars Vilks rondellhund för en radikal islamist.

Och poängen med verken är densamma. De ställer en diagnos: Blir du kränkt av detta? Då är det dig det är fel på.

Ingen vet vad polisen gjorde med grisarna. Men det twittrades efteråt om att grisarna borde presenteras i rättegången som bevis mot El Sexto. Ännu har rättegången inte hållits, och blir det någon kommer han sannolikt att dömas för “desacato” – vanvördnad – som om den riktas mot statschefen eller motsvarande ger ett till tre år i fängelse. (PDF s65)

I februari besökte den kubanska konstnären Tania Bruguera El Sexto i fängelset för att intervjua honom om grisarna.

– Syftet med verket var att ge folket mat, helt enkelt, förklarade El Sexto.

– De här två grisarna, den ena Fidel och den andra Raúl, vägde 70 pund, var välgödda och redo för grillen. Det är en kubansk tradition. Det var allt.

 

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Kubanska myndigheten för rock – snart kommer boken 3

 

Porno Para Ricardo

Porno Para Ricardo

Cuba Black Metal

Maxim Rock

Den nionde mars i år arresterades Gorki Águila igen på Kuba. Han sjunger i punk-bandet Porno Para Ricardo och är sedan många år en central person i såväl den oberoende musikscenen i Havanna som i demokratirörelsen.

Gorki Águila

Gorki Águila

När jag intervjuade honom i höstas för min bok Måste få polisen ur huvudet – ett reportage om Kuba – som utkommer den 3 april på Silc förlag – berättade han hur det kubanska kulturdepartementet i början av nollnoll-talet försökte kontrollera rockscenen genom att skapa Den kubanska myndigheten för rock och scenen Maxim Rock. Dessutom dömdes Gorki till fyra år i fängelse, av vilka han satt av två.

– Tiden för subtila texter är över. Det är slut nu, förklarade Gorki.

– Jag vill säga det som behöver sägas direkt. Castro är en hijo de puta!

Efter några dagar i fängelse släpptes han. De kubanska myndigheterna dömer inte längre aktivister till långa fängelsestraff, om de slipper. Istället arresteras de oftare. Enligt Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning gjordes 2010 2074 kortare arresteringar av demokratiaktivister, året efter 4123, och förra året 6602.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Självkritik på kubansk filmfestival

Det har tydligen hänt något på Kuba. Det pågår förändringar och det är pluralism som präglar det nya. I alla fall om man får tro trailern till den kubanska filmfestivalen Cuba Mucho Gusto som just nu pågår i Museo Nacional här i Brasilia.

I inledningen av trailern förklarar nestorn i den kubanska filmindustrin Alfredo Guevara detta:

“Segern för revolutionen 1959 blev för en hel generation – och så korrigerar han sig – och inte bara för min utan för alla efterkommande också, även segern för hoppet och många drömmar.”

Jag tar mig för pannan. De är helt besatta av sin revolution, tänker jag.

Men sedan förklarar Mariela Castro med samma pekfinger i luften som sin far och farbror att något hänt som gjort att värdet av mångfald och kampen mot diskriminering blivit en del av den politiska diskursen.

Och i resten av intervjuerna därefter finns också något öppet, till och med ett uns av självkritik.

Något har hänt som gjort att det blivit bra att vara homosexuell, småföretagare, student, religiös, elev och filmare på Kuba. Landet har brytit med sovjetkommunismen, och jag blir helt paff när någon förklarar att marxismen precis som katolicismen inte har någon vetenskaplig förankring. “Det handlar om tro.”

“‘Margot'” säger att inget land numer behandlar transvestiter med samma värdighet som Kuba, eftersom det där ses som ett konstnärligt uttryck. (Just den biten visas dock bara på Youtube och inte i foajén på festivalen.)

Vad det är som har hänt säger man däremot inte.

I slutet av filmen kommer Alfredo Guevara tillbaka med ett stort MEN: Ingen revolution eller regering kan skapa en konstnärlig rörelse, “konsten har en ofrånkomlig huvudperson – konstnären”.

En gång handlade den revolutionära berättelsen om välfärden och jämlikheten. Den bilden räcker inte för att försvara revolutionen längre. Därför kompletterar man med att revolutionen nu gjort det möjligt för Kuba att utvecklas till ett pluralistiskt samhälle som respekterar och skapar förutsättningar för alla. Förpackningen är förförisk: jazz, vackra människor och romantiska miljöer. Men det var fiktion då, och är det nu.

Trailern och festivalen är en metod för att visa upp självkritik, och därmed skapa en illusion av att maktinnehavet är rättfärdigt. Målet är inte att skapa mer utrymme för öppen debatt och politisk pluralism, utan att stoppa kraven på att detta med argumentet att öppenheten och mångfalden redan finns.

Etiketter till bloggar.se: ,

På Kuba river man itu rädslan

Hur blir man av med rädslan på Kuba? Man river itu den, bokstavligen.

Den kubanske graffiti-konstnären El Sexto har blivit en av den kubanska demokratirörelsens viktiga personligheter.

I en liten film visar han sin senaste flyer som han delar ut på stan. Man skriver vad man är rädd för på den streckade linjen, håller tummarna som på bilden och river.

Instruktionen på baksidan säger:

Rädslan har en roll som du tolkar som du vill.

Ge skräcken ett namn och förstör den nu.

Livet väntar inte.

Det är mycket enkelt. El Sexto föreslår att man skriver till exempel Fidel eller kanske en groda.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Känslan precis innan man går upp på scen

Av det dryga dussin kubanska demokratiaktivister som greps i mitten av förra veckan är det nu bara Antonio Rodiles som fortfarande är fängslad. Han och de andra protesterade framför säkerhetspolisens häkte i Marianao i Havanna för att polisen gripit en annan aktivist. Rodiles kommer nu antagligen att åtalas för att ha gjort motstånd mot polisen, vilket kan ge mellan tre månader och ett år i fängelse.

Den verkliga orsaken till aktionen mot just honom är dock att han leder Estado de Sats, en av de mest uppmärksammade organisationerna i demokratirörelsen de senaste åren. Estado de sats är beteckningen på den känsla som artister har precis innan de går upp på scen. Organisationen sysslar mer med populärkultur än politik och har därför hittat helt nya beröringspunkter mellan demokratirörelsen och kulturlivet.

På sistone har de drivit kampanjen Por otra Cuba (eng) som är en namninsamling som uppmanar regeringen att ratificera FN-konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter och om ekonomiska och sociala rättigheter, som Raúl Castro skrev under kort efter att han tagit över som president 2008.

Här är Estado de Sats video om kampanjen och den finfint grå och seriösa introduktionen med Rodiles själv som skickades till en konferens i Peru för några veckor sedan. Organisationen var inbjuden men fick inte utresetillstånd. Se!

Etiketter till bloggar.se: , , , ,

Vad är väl en musikfestival 2?

Det var tydligen i musikfestivalerna på teve som det hände under 1960-talet i Brasilien. I festivelen 1965 föddes en ny stjärna i Elis Regina. Även om låten är obegriplig idag, så var hennes senare karriär det inte. Denna version av “Upa Neguinho” är tokigt svängig.

1969 spelade hon in en skiva med Toots Thielemans i Sverige, med en mycket egen version av klassikern Aquarela do Brasil.

Etiketter till bloggar.se:

Vad är väl en musikfestival?

Det var ideologisk strid om den brasiliansk musiken (kapitalism, el-gitarrer, amerikanisering) när Edu Lobo vann musikfestivalen i TV Record 1967 med Ponteio.

När han går upp på scenen för att sjunga har publiken precis buat ut den föregående artisten Sérgio Ricardo som sjöng om något så trivialt som fotboll. Ricardo slår snyggt sönder gitarren mot högtalaren när han går och hela Brasilien stannar upp. Det tar en och en halv minut i sändningen – en tevighet – innan Lobo kan börja spela och publiken goes bananas igen, den här gången extatisk.

http://www.youtube.com/watch?v=GWPmnVjIC5E

Om man bara vill höra låten och inte se och höra publiken är det bättre här.

Har senaste veckan sett BBCs lysande dokumentär Brasil, Brasil om brasiliansk musik. Formatet är detsamma som alla deras dokumentärer, om så är krig eller musik. Men fastnaglad var jag. Dessutom har vi lyssnat sönder samlingen Bossa nova – Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s (DNs recension) i bilen.

Etiketter till bloggar.se: ,

Brasilia på film

Drasko Markovic och Johannes Borgegård gjorde en mycket fin film om Brasilia inför 50-års jubileet av staden. Dessutom precis lagom lång. Men man blir bra nyfiken på den första film som gjordes om Brasilia, och som refereras i filmen; Torgny Anderbergs “Morgondagens stad“. Men hur får man tag på den?

Här är i alla fall Brasilia – inte längre en dröm, del 1 och del 2

Etiketter till bloggar.se: ,

Amatörer och kvalitetskultur

Vilken politik gör det möjligt för fler Klas Östergren att skriva sin första roman (Attila), och fler Joakim Thåström att ge ut sin första skiva (We’re only in it for the drugs) som 20 åriga amatörer?

Frågan blir viktig i den kulturpolitiska diskussion om och med Jasenko Selimovic som just nu pågår på Copyriot och i Aftonbladet. Hur ska kulturpolitiken främja kvalitet och hur ska den förhålla sig till professionalism och amatörism? Problemet med kvalitetsdiskussionen är dock att den börjar i fel ände, i hur kulturpolitiken ska främja kvalitet i föreställningar på operan eller fria teatergrupper.

Faktum är ju att den kulturpolitik som framtidens Östergren och Thåström – och deras publik -behöver mest är bibliotek, museer, ett och annat teaterbesök med skolan, kanske en vända på kulturskolan eller i alla fall en replokal, och mängder av fria offentliga rum att ta i besittning.

Om verksamheterna i dessa institutioner och rum håller hög kvalitet kommer framtidens konstnärer att göra det, och publiken kommer att veta vad som är värt något.

Etiketter till bloggar.se: