Tag Archives: Stefan Löfven

Pressfriheten och den kubanska spädbarnsdödligheten

Den 6e januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.

screenshotDagarna efteråt kablades siffran ut över världen. Människor förundrades. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas. “Vi måste lära av Revolutionen!”, slår man fast.

Och mycket riktigt, när Raúl Castro talade inför FN:s generalförsamling i september 2015 kunde han berätta att Kuba, “trots USA:s blockad”, uppfyllt alla de åtta millenniemålen, av vilka ett är minskad småbarnsdödlighet (0-5 år) med två tredjedelar mellan 1990 och 2015. Kuba har också bidragit till att andra länder har lyckats, och kommer att fortsätta göra det med de små resurser landet har, förklarade Raúl Castro med falsk blygsamhet.

(En kortare version av denna artikel publicerades i Magasinet Arena, #2 2016)

Denna litania om revolutionens framgångar, som Raúl Castro ärvt tillsammans med presidenttiteln av sin bror Fidel, är också nyckeln till att han under besöket i generalförsamlingen fick träffa Barack Obama, Bill Clinton, New Yorks borgmästare Bill de Blasio, Ban Ki-moon och Stefan Löfven. Låg spädbarnsdödlighet (0-1 år) är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att mycket annat fungerar; näringsintag, utbildning, primärvård etc. En riktig välfärdsindikator alltså. Och därför är den också anledningen till omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba; farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla skolan och sjukvården och allt det andra som revolutionen “givit” kubanerna.

Siffrorna på Millenniemålens hemsida visar onekligen att småbarnsdödligheten i Kuba minskat från 13,3 per tusen levande födda 1990 till 5,5 i oktober 2015, och att spädbarnsdödligheten minskat från 10,6 till 4. Statistiken finns i FN:s databas och betraktas därför som sann.

Men anledningen till att den blir sann, är att Raúl Castro inte kallas inte till en Agenda-studio eller lördagsintervju för att stå till svars inför en påläst journalist när siffrorna presenteras. Det finns ingen offentlig debatt om hur resultaten uppnåtts, eller om statistiken stämmer. Granma, Kubas enda dagstidning, har inte sedan den grundades 1965 ställt en enda svår fråga till den kubanska regeringen – för tidningen är en del av regeringen.

Därför borde avsaknaden av pressfrihet vara en helt central faktor när man tolkar den kubanska revolutionens så kallade framgångar, och uppfyllandet av Millenniemålen i såväl Kuba som många andra länder. En fri press skulle nämligen tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang. Detta sammanhang består av minst tre delar, historieskrivningen, metoden för att uppnå resultaten, och sanningshalten i statistiken.

För det första, historieskrivningen. 1950, några år före Fulgencio Batista tog makten i en militärkupp på Kuba och bröderna Castro inledde sin väpnade kamp, hade Kuba lägst spädbarnsdödlighet i hela Latinamerika och södra Europa, 35 per tusen levande födda. Chile hade 148 och Spanien 91, allt enligt Hans Roslings fenomenala tjänst Gapminder world som samlar statistik från FN och Världsbanken.

I början av 1960-talet gick Spanien om Kuba, men spädbarnsdödligheten i Chile och länderna i norra Centralamerika låg fortfarande långt över hundra. I Chile gick utvecklingen sedan snabbt och man var nästan ikapp Kuba i början av 1980-talet. Även i Centralamerika gick det snabbt. Från att mellan 120 och 150 spädbarn av tusen dog under första levnadsåret vid tiden för den kubanska revolutionen, har siffran rasat till mellan 14 och 24.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Spädbarndsdödlighet i Kuba och andra jämförbara länder 1950.

Trots att utvecklingen i Spanien och Chile alltså är långt mer imponerande än den i Kuba, skulle en spansk eller chilensk regeringschef aldrig ställa sig i FN och tacka Franco eller Pinochet för det. Gapskrattet i medierna när de kom hem skulle förinta deras politiska karriärer.

Och när Raúl Castro säger “trots blockaden”, skulle Guatemalas och El Salvadors presidenter kunna säga, ”trots decennier av inbördeskrig, militärdiktaturer, utländska interventioner och narkotikafinansierat våld…”. Men de låter bli. Medierna tvingar dem att ta ansvar för det som sker nu. Sålunda gjorde det massmediala och folkliga trycket på Guatemalas president att han i höstas var tvungen att avgå på grund av en korruptionsaffär.

Men tack vare avsaknaden av fria medier kan den kubanska regeringen fortsätta att upprätthålla bilden av revolutionens framgångar sedan 1959, trots att sanningen är att inget av de länder som hade en liknande spädbarnsdödlighet som Kuba på 1950-talet har haft en lika katastrofal utveckling när det kommer till alla andra välfärdsindikatorer.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

Spädbarnsdödlighet i Chile, El Salvador, Guatemala, Honduras, Kuba och Spanien mellan 1950 och 2015.

För det andra, metoden. När Granma förklarade den historiskt låga spädbarnsdödligheten i motsvarande artikel i januari 2015, sökte man svaret på hälsoministeriet. En läkare berättade för tidningen att en av de viktiga faktorerna är att man prioriterat diagnos och ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggandet innebär förstås abort.

När två chilenska forskare häromåret undersökte om anledningen till skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba – som 2008 var 7,8 respektive 4,7 dödsfall per tusen levande födda – kunde bero på att abort är helt förbjudet i Chile men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen under första levnadsåret berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, medan det bara var 19 procent på Kuba.

Tillgången till abort innebär alltså att färre barn med missbildningar och kromosomavvikelser föds på Kuba. Bortser man från dessa anledningar till spädbarnsdödlighet, minskade skillnaden mellan Chile och Kuba till 5,2 respektive 3,8 per tusen levande födda. En del av skillnaden i spädbarnsdödlighet gentemot omvärlden ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten att göra abort.

De chilenska forskarna hade kanske tänkt sig att aborterna skulle förklara en ännu större del av differensen. De påpekar i slutsatserna att de inte vet vad den bestående skillnaden beror på: ”Men vi kan gissa att den speglar bättre offentlig spädbarnsvård”, avslutar de.

Och här kommer då det tredje sammanhanget som Raúl Castro inte skulle komma undan om det fanns en fri press på Kuba, sanningshalten i statistiken. Oberoende journalister skulle ställa sig frågan: Är det sannolikt att ett land där genomsnittslönen är 20 dollar i månaden, och vars totala export per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, ändå kan mobilisera en välfärd i världsklass, och att denna är synlig i att spädbarnsdödligheten är i nivå med EU-genomsnittet? Sedan skulle de gräva i statistiken, och ställa frågor till myndigheterna. Men det kan de inte.

I augusti publicerade tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, däremot en undersökning av Roberto M. Gonzalez som borrar i denna fråga. För att undersöka trovärdigheten i statistiken jämför han antalet sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) – från att fostret väger 500 gram – med antalet dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Jämförelse av fördelning mellan sena missfall (Late Fetal Deaths, LFD) och dödsfall under första levnadsveckan (Early Neonatal Deaths, END) i Kuba och 24 EU-länder 2008.

Statistiken är från 2008 och spädbarnsdödligheten i Kuba låg då som nu nära snittet för de europeiska länderna. I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. EU-länderna rapporterade mellan 1 och 3 gånger fler sena missfall än födslar, medan Kuba rapporterade hela 6.

När man tittar på fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall stämmer den kubanska statistiken alltså inte alls med normalfallet. Detta är inte heller en tillfällighet. Gonzalez hävdar att den kubanska siffran varierat mellan 10 och 15 ända sedan 1987, och antar därför att siffran beror på att det kubanska hälsosystemet konsekvent rapporterar ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall – en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.

När Gonzalez sedan beräknar spädbarnsdödligheten på Kuba om fördelningen mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan var den samma som i Europa, kommer han fram till att den skulle ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad Kuba rapporterade.

I Millenniemålens slutrapport som presenterades i höstas, fastställdes att spädbarnsdödligheten i Latinamerika och Karibien minskat från 54 per tusen levande födda 1990 – alltså betydligt högre än Kuba hade redan 1950 – till 17, 2015.

Men om spädbarnsdödligheten på Kuba inte är lägre än 9 per tusen levande födda, har den knappt minskat alls sedan 1990, utgångspunkten för Millenniemålen. Och Kuba ligger då bara i linje med de rikare länderna i Latinamerika, långt från EU-snittet, och detta trots att man erbjuder fria aborter.

Vad lär vi nu av detta? Jo, att om en regering i ett land med pressfrihet skröt om den låga spädbarnsdödligheten, och denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerad data, skulle den bli hårt kritiserad i pressen efteråt. Propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden, och regeringen skulle kanske avstå från skrytet nästa gång. I ett land utan pressfrihet är det däremot möjligt att fortsätta med samma propaganda år efter år.

Så när framgångarna för Millenniemålen, som bygger på höga siffror i länder helt utan pressfrihet som Kina, Kuba, Vietnam med flera, bör man se på dem nyktert, och konstatera att man inte ska fira för mycket förrän såväl statistiken som politiken bakom resultaten klarar en offentlig granskning.

Låg spädbarnsdödlighet kommer aldrig leda till en fri press, men i en fri och öppen debatt kan de bästa metoderna för att sänka spädbarnsdödligheten diskuteras fram, och fuskare avslöjas. Den kubanska regeringen kan däremot fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed så tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.

 

Källor:

Resultaten för FN:s millenniemål: http://www.un.org/millenniumgoals/

Jämförelserna av spädbarnsdödlighet mellan Kuba och övriga länder i regionen: Gapminder world på gapminder.org

Infant Mortality in Cuba: Myth and Reality, Roberto M. Gonzalez, Cuban Studies, Vol 43, 2015.

El aborto eugenésico podría explicar la menor mortalidad infantil existente en Cuba comparada con la de Chile, Enrique Donoso S, Jorge A. Carvajal C., Rev Med Chile 2012; 140: 999-105

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Löfven och Romson menade väl inte “systrar och bröder” ordagrant

Jag är fortfarande bakis, och har svårt att orientera mig i politiken sedan i höstas. Fem av riksdagspartierna – som 2014 gick till val på en generös och principiellt grundad flyktingpolitik och tillsammans vann 74 procent av riksdagsmandaten – gjorde inom loppet av några veckor det kanske snabbaste lappkastet i modern svensk politisk historia.

Andrums-prkLappkastet fullbordades när Stefan Löfven och Åsa Romson på andrums-presskonferensen den 24 november förklarade att de skulle lägga Sveriges flyktingpolitik vid EUs miniminivå: Tillfälliga uppehållstillstånd som regel, nya och mycket snäva skäl till uppehållstillstånd, hårt begränsad familjeåterförening, id-kontroller vid gränsövergångar etc. (Lyssna på Arena idés utmärkta pod om lappkastet för att öka på bakfylleångesten ytterligare)

Och när regeringen den 11 februari presenterade sitt utkast till lagrådsremiss med förslagen passerade det i princip utan kommentarer i medierna. Det är liksom ingen som vill prata om det. Hindret mot flyktingarna ska byggas precis så högt att man fortfarande kan förmedla illusionen att Sverige värnar asylrätten.

Förändringarna i lagen kommer inte att börja gälla förrän 31 maj. Däremot kommer de att tillämpas på alla beslut om uppehållstillstånd som fattas under de tre år den ska gälla. Och eftersom i princip inga av ansökningarna som lämnades in under andra halvan av 2015 kommer att behandlas innan dess, så drabbar de nya hindren även som kom under höstens flyktingvåg. (Beslut om barn och barnfamiljer som ansökte om asyl före andrums-presskonferensen kommer dock att göras under den tidigare lagstiftningen.)

Men innan de får avslag eller tillfälliga uppehållstillstånd men mycket små möjligheter att få återförenas med sina familjer, kommer Löfven och Romson att slå sig på bröstet med dem. På andrums-presskonferensen förklarade de, utan ironi, att:

“Den här perioden kommer att vara en stolthet för oss när historien skrivs.”

“Vi har som land ansträngt oss till vårt allra allra yttersta. Nu behöver svenskt flyktingmottagande ett andrum.”

Löfven och Romson gjorde också ett annat åtagande, vilket inte uppmärksammats alls i debatten efteråt. De förklarade tydligt att:

”Fler länder måste kliva fram, och det är vi som regering beredda att göra allt i vår makt för att säkerställa.”

“Vi ska ha en human flyktingpolitik. Det är viktigt, människor flyr ju, människor av kött och blod, våra systrar och bröder, barn, som flyr från krig och förtryck.”

Det är ord som förpliktigar. Men istället för att innebära något har orden bara sugits ned i den kloak som allt hyckleri leder till. På regeringens hemsida under taggen asyl, finns mängder av pressmeddelanden om gränskontroller och annat, men inte ett ord om hur regeringen ska göra “allt i sin makt” för att rädda Löfven och Romsons “systrar och bröder”.

Maria Ferm har förvisso fått i uppdrag att utreda lagliga vägar för att söka asyl i EU, men den utredningen ska vara klar sista december 2017, och det kan ju ingen säga innebär “allt i sin makt”.

”Men de menade ju inte systrar och bröder ordagrant”, säger vän av ordning. Jasså, men vilka är de som flyr då? Vilka är de tiotusentals som bara de senaste veckorna flytt norrut från Aleppo och som nu trängs mellan syriska marktrupper, ryskt flyg och turkiska gränsvakter?

Någons systrar och bröder är de i alla fall. Och även om syrier är lite längre bort för de flesta, än dem man ärvt skridskor och smutsiga täckjackor av, så krävs det ändå någon slags ansträngning för att Löfven och Romson ska anses ha hållit sitt ord gentemot dem. Varför är det inga journalister som frågar om detta? Vad har de gjort sedan den 24 november för att andra EU-länder ska ta ett större ansvar?

Mitt förslag är att Löfven lägger ned kampanjen till säkerhetsrådet och de kommande åren lägger all diplomatisk och politisk kraft på att få EU-medlemmarna att ta sitt ansvar. Det finns gott om politiska verktyg om man vill. Några förslag:

– Motarbeta jordbrukssubventioner och regionalstöd till medlemsländer som inte tar emot sin kvot flyktingar.
– Vägra godta nya internationella handelsavtal. Är det väl magstarkt att sätta käppar i hjulen på TTIP-avtalet med USA, så kan man i alla fall sätta stopp för förhandlingarna med Kuba.
– Stoppa alla nya räddningspaket såvida de inte också innebär ansvarstagande för flyktingar.

“Men skulle inte detta bli väldigt dyrt för Sverige?”, undrar någon. Jovisst, men är man rik så har man makt. Det är bara att använda den. Min poäng är inte att just dessa förslag är de rätta, min poäng är att om det handlar om systrar och bröder så gör det, och då måste man agera på riktigt, stort, och med all den kraft man har.

Om Stefan Löfven och Åsa Romson inte är riktigt så angelägna, skulle de i alla fall kunnat skriva en artikel i Financial Times om var deras yttersta gräns för ansträngning går, och förklara hur den helt världsfrånvända idén från presskonferensen, att en hårdare flyktingpolitik från Sveriges sida skulle få andra medlemsländer att öppna sina gränser, skulle fungera.

Jag har varit bakis i tre månader nu, och någon måste ställa Löfven och Romson till svars för vad de sa.

Etiketter till bloggar.se: , ,

Ögonblicket när förtrycket vann

Raul Castro och Barack ObamaDetta är inte en bild på när en konflikt tar slut. Det är en bild på ögonblicket när förtrycket vinner.

Raúl Castro har varit nummer 2 efter Fidel ända sedan de tog makten på Kuba 1959 tills att han blev nummer 1 och president 2008. Efter Fidel är det ingen som är lika ansvarig för förtrycket på Kuba som Raúl.

Det är också förtrycket som gjort att de suttit kvar vid makten så länge att omvärlden fått för sig att det är något helt normalt, och accepterat dem som legitima och rimliga företrädare för en stat och ett folk. Omvärlden har till och med gått på att det är Fidel och Raúls konflikt med USA som varit problemet, och inte Fidel och Raúls konflikt med de kubanska medborgarna.

Löfven och CastroAtt Stefan Löfven också inställer sig för möte med Raúl Castro är för stunden bara ytterligare lite bling bling på segrar-kransen. Det allvarliga är om Löfven och andra europeiska ledare tror att de ska kunna få Raúl Castro att förändras genom den EU-dialog om mänskliga rättigheter man nu inlett.

Det är som om Raúl Castro är den ende som förstått vad han hållit på med under alla dessa år.

Etiketter till bloggar.se: , , ,