Tag Archives: Sverige

Det Reinfeldska paradigmet är över

Under budgetprocessen 2014 var Alliansen fortfarande i chock, i sorg och i förnekelse. Man ville inte ta in att man förlorat valet, utan höll fast vid ett obsolet vallöfte om att lägga en gemensam budgetmotion. Ett bakis-beslut.

Nokia_3310_blue

Den mest sålda mobilen i Sverige när Alliansen bildades sommaren 2004.

Vid hotet om extra-val och möjlig tokförlust, blev Decemberöverenskommelsen sista halmstråt för att hålla kvar känslan av makt. Därför sträckte man också ut överenskommelsen till 2022, och därmed hela det Reinfeldtska paradigm som Alliansen skapade hemma hos Maud i augusti 2004.

Ungefär som när man på morgonen säger att man aldrig mer ska dricka sprit.

För Stefan Löfven däremot handlade DÖ om något helt annat. Han behövde överenskommelsen för att kunna lyfta blicken mot framtiden och skapa stadga. Ingångsvärdena för Alliansen och den nya regeringen var helt olika.

Men det var uppenbarligen naivt att tro att DÖ skulle hålla. De med vilja till politisk karriär, och som inte tycker att Alliansen vs. SVMp är den enda möjliga politiska motsättningen i landet, har inte tänkt sig vänta i sju år till. Och den otåligheten finns i alla Allianspartier.

Så idag dog Alliansen slutligen. För sannolikheten att den ska bestå som tidigare, när flyktingkrisen och Sds skenande opinionssiffror drar vissa Alliansvänner åt ena hållet, och flyktingkrisen och viljan till invandring och solidaritet drar andra Alliansvänner åt andra hållet, får anses liten.

Men varför sörja? Paradigm behöver skiftas för att man ska komma vidare.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Maria Larsson i Konflikt

När Konflikt i dag sände en intervju med biträdande socialminister Maria Larsson om den narkotikapolitiska debatten i Latinamerika svajade ministern inte i sin inställning.

“Vi vet att det är väldigt stora pengar inblandade i denna bransch. och skulle man välja att legalisera det som kallas lätta droger […] så skulle förmodligen kriminaliteten flytta till någonting annat, där man fortsatt kan göra stora vinster. Man kan inte bekämpa kriminalitet med en legalisering.”

Man önskar att reportern hade ställt följdfrågan om varför hon tror att så många latinamerikanska politiker då menar tvärt om. Eller om det kanske vore värt det ändå, eftersom just den narkotikafinansierade kriminaliteten leder till tiotusentals latinamerikaners död varje år.

Till skillnad från reportagen från Latinamerika i själva programmet, är intervjun med Larsson gjord i en mycket svensk kontext där ifrågasättandet av såväl målet som medlen med den svenska politiken är tabu. Reportern frågar om legalisering, men har inga följdfrågor.

Maria Larsson förklarade att Sveriges roll är att försvara FNs narkotikakonventioner. Förändrade man dem skulle det leda till betydligt liberalare skrivningar, vilket i sin tur skulle leda till ett större användande.

En följdfråga hade kunnat vara hur det då kommer sig att narkotikan har spridit sig så snabbt de senaste decennierna med just hennes politik. 1980 beslagtogs kokain i 44 länder, 2007 i 130.

Om visionen “narkotikafritt samhälle” sa Larsson att den varit “framgångsrik”.

“Jag kan inte förstå, jag har aldrig hört någon uttrycka vilken annan vision vi skulle ha. Vad skulle vara ett lagom mål? Vi vet att det här är ytterst skadliga preparat, och då måste vi också vara tydliga i våra visioner.”

Men när FNs World Drug Report listade resultaten av den internationella förbudspolitiken var de mycket få. Och tittar man på resultaten i Sverige är de rent avskräckande.

Källa: http://can.se/sv/Rapporter/Drogutvecklingen-i-Sverige-2011/

När Larsson sedan fick frågan om det fortfarande går att föra en nationell narkotikapolitik, svarade hon:

“Ja du måste ha en nationell vision och en nationell handlingsplan för hur du agerar i de här frågorna.”

Men när Bolivia häromåret förklarade att man inte kan förbjuda kokabladstuggande som narkotikakonventionerna säger att man ska – eftersom det är en historisk sedvänja i Bolivia och dessutom ofarligt – och ville ändra i konventionen, var den bolivianska nationella visionen inte mycket värd. Larsson kallade istället upp Bolivias ambassadör och förklarade att förändringen skulle leda till ett prejudikat som inte överensstämde med de internationella “åtgärder som vidtas i kampen mot narkotikahandel och användningen av narkotika.”

Bolivia lämnade snart därefter konventionen.

Förresten. Om någon vill se hela den debatt mellan Hanna Wagenius, Per Johansson och mig som kort refererades i slutet av Konflikt finns den här

Etiketter till bloggar.se: ,

Syriensolidaritet biter ABF i baken

ABF Stockholm drar öronen åt sig. Syriensolidaritet får inte vara med på Socialistiskt forum:

Vi har i det aktuella fallet inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för och kommer att uppmana arrangören av seminariet att dra sig ur Socialistiskt Forum då vi, ABF Stockholm, inte vill ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus.

Det är ju förstås glädjande att man ändrar sig. Men för bara några veckor sedan högtidlighöll man Che Guevaras dödsdag i finaste salen i hela ABF-huset tillsammans med Svensk-kubanska föreningen, öppna anhängare av den hänsysnlösa diktaturregimen i Havanna.

Men när jag då frågade ABF om den typen av arrangemang var ett problem, och enligt ABFs policy, svarade Mattias Vepsä på ABF att det inte var det, men att det är “Viktigt är att det går i linje med våra program och våra mål”.

Assads förtryck av demokratisträvandena i Syrien våren 2011, och som sedan utvecklades till fullskaligt krig, är förstås värre i siffror än totalitarismen på Kuba i dagsläget. Men Assad var inte nödvändigtvis värre än Fidel och Raul Castro för några år sedan. Problemet ABF måste hantera i denna situation är därför inte om just Syriensolidaritet ska vara välkomna att delta i ABFs arrangemang, utan om diktaturkramare i allmänhet ska vara det.

För det enda man kan säga säkert är att diktaturer föder våld, vilar på våld och använder våld. Och antingen bestämmer man sig för att alltid ta ställning emot dem som tycker att det är ok, eller så får man stå där med skammen när faktumet biter en i baken.

Uppdatering

Kollade nu programmet för Socialistiskt forum och ser att Svensk-kubanska föreningen är med och berättar att Kuba är “mest feministiskt i Latinamerika”, bah!

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Statsbudgeten kan publiceras som öppen data

Jag hade hört att finansdepartementet hade planer på att publicera statsbudgeten som öppen data. Jag ringde därför finansdepartementets informationschef Fredrika Lindsjö Hermelin för att få mer information. Hon berättade så här.

– Ja. Det är helt sant. Vi ligger i startgroparna. Kunde vi skulle vi göra det imorgon. Men vi vill också se till att det blir bra. Vi har en enorm ambition om att göra något vettigt av det här, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Det kommer dock inte att ske redan när budgeten för 2013 presenteras i höst, och det är ännu osäkert när det blir av. Men Fredrika Lindsjö Hermelin håller med om att det är ett rimligt krav på en modern stat i en digitaliserad tid.

– Vi funderar verkligen på hur vi ska göra detta på ett bra sätt. Tanken finns där. Den är stark och levande på avdelningen, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Ett av hindren för att göra detta redan till hösten är resursbrist, men också att informationen måste samlas ihop.

– Det är inte så att datan finns samlad någonstans och att det bara är att öppna upp den för allmänheten. Man måste också veta vem som ska ansvara för det och uppdatera, så att det blir bra för användarna, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Fredrika Lindsjö Hermelin berättar också att det tidigare fanns tankar på att utforma en tjänst så att medborgare själva kan testköra statsbudgeten, och undersöka vad som händer om tillväxten går ner, eller socialbidragen ökar till exempel.

– Det fanns tankar kring det tidigare. Vet inte hur långt de kom med det, om att bli sin egen finansminister, säger Fredrika Lindsjö Hermelin.

Nu undrar vi bara vad de ansvariga politikerna på finansdepartementet tycker.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Inför Reinfeldts besök 1 – Dilma Rousseffs första månader

I nästa vecka kommer Fredrik Reinfeldt till Brasilia för att träffa president Dilma Rousseff. Här är en kort beskrivning av vad hon har åstadkommit de första månaderna vid makten.

Dilma – i Brasilien använder man nästan alltid förnamn – har tagit ett fast grepp om den brasilianska politiken sedan hon tillträdde den 1 januari. Många av hennes motståndare trodde att hon inte skulle ha den kraft och erfarenhet som behövdes. Men i tidningar och teve har den ena efter den andra av tidigare kritiker skrivit att hon i alla fall arbetar väldigt mycket, att hon inte låter Lula styra över henne, och så vidare.

Hon har också skaffat sig respekt genom att inte låta de andra partierna i regeringsunderlaget få så mycket inflytande som de hade hoppats. Detta gäller framför allt det stora maktpartiet PMDB. Och genom att få stöd för en budget med stora nedskärningar jämfört med 2010 – då budgetunderskottet drog iväg mycket snabbt – har hon visat prov på handlingskraft. Bland annat har hon dragit ned på försvarskostnaderna, vilket gjort att beslutet om att köpa nya stridsflygplan skjutits ytterligare på framtiden. Det är svårt att säga om det var ett positivt beslut för Saab och JAS Gripen som är en av tre budgivare i processen.

Dessutom har oppositionen försvagats ytterligare av en utbrytning från flera av de mindre partierna som bildat en ny gruppering i kongressen, som säger sig stödja regeringen när den för en bra politik. Oppositionen har idag inte mer än drygt 20 procent av mandaten i kongressens båda kamrar.

Det som har varit den stora politiska frågan de senaste månaderna är i vilken mån Dilma är villig att prioritera inflationsbekämpningen. Målet för landet är en inflation på 4,5 procent med en toleransnivå på +/- 2 procent. Men redan nu ligger inflationen kring 6,5 procent vilket har fått många att vädra sin oro. Erfarenheterna av 1980- och 1990-talens hyperinflation sitter djupt i det brasilianska samhället.

Centralbankens självständighet har kringskurits något, och regeringen har inte vidtagit de åtgärder som många anser behövs för att dämpa inflationen. Räntan har höjts något och regeringen har beslutat att inte agera för att förhindra att realen stärks ytterligare mot dollarn. Men detta räcker inte, är det många som menar. (För bra rapportering om ekonomin under våren se Financial times blogg beyondbrics)

Dilma har under våren presenterat flera olika politiska initiativ. Hon inledde sitt installationstal med starka formuleringar om kvinnors betydelse för det brasilianska samhället och behovet av att uppvärdera deras arbete. Några veckor senare talade hon om utbildningens och lärarnas betydelse för fattigdomsbekämpningen, vilket är en förändring jämfört med Lula som var relativt tyst i skolpolitiken.

Trots nedskärningarna i budgeten och inflationsrisken, menade sig regeringen under våren också ha råd med att både höja socialbidraget Bolsa familia och minimilönen, den senare har även stor effekt på pensionskostnaderna.

En av de verkligt stora utmaningarna, och som ännu inte har lösts, är hur landet ska klara av den invasion av turister som kommer till fotbolls-VM 2014. Flygplatserna är kraftigt underdimensionerade redan, och det senaste året har omsättningen i inrikesflyget ökat med hela 25 procent. Fortsätter ökningen åren som kommer utan stora investeringar i kapacitetsökning så blir det totalt kaos när VM-besökarna ska färdas runt i landet.

En viktig förändring sedan Lulas tid som president är utrikespolitiken. Lula hade en tydligt USA-kritisk linje, och byggde relationer till Venezuela och Kuba, och förhandlade tillsammans med Turkiet fram en plan för hur internationella samfundet skulle kunna kontrollera Irans kärnenergianläggningar. Dilma däremot har flera gånger hävdat betydelsen av mänskliga rättigheter i Brasiliens utrikespolitik, hade under våren besök av Barack Obama och relationerna till Iran tycks helt avstannade. Under Dilmas Kina-besök blev det också tydligt att man satsar mer på politiskt samarbete i nya BRICS än på allianser med vänsterledare i Latinamerika.

Etiketter till bloggar.se: , , ,

Narkotikalobbyn, vem är det?

I en aningslös debattartikel i UNT den 1 november argumenterar Johan Pehrson och Ismail Kamil (båda FP) för att en FN-rapport som tar ställning för avkriminalisering av bruk av narkotika, är en eftergift för “narkotikalobbyn”. Men de säger inget om vilka intressen denna lobby försvarar eller vem som skulle tjäna på legalisering.

Det finns nämligen inga pengar i en legal narkotikahandel jämfört med dagens illegala, och inte heller några intresseorganisationer av narkomaner. De som skulle tjäna på en legalisering av narkotikahandeln är högst oorganiserade och resurssvaga människor som befinner sig mitt i kriget mot narkotikan, men som varken står på den ena eller andra sidan.

De som tjänar på dagens förbudspolitik däremot, som driver upp priset på narkotikan, är den organiserade brottsligheten och korrumperade politiker och byråkrater i Latinamerika. De avskyr tanken på legalisering. Och det är just deras intressen som Pehrson och Kamil försvarar.

Men det rör på sig.

Etiketter till bloggar.se: ,

Arkitekturen berättar att staten är allt

Hur tänkte de? Man undrar ju, helt utan att ställa frågan retoriskt. För en lekman är det inte lätt att läsa den modernistiska arkitekturen, och i Sverige är det numer få som försvarar den. De verktyg som behövs för att tolka det man ser presenteras inte längre i debattens mittfåra.

“Någon har tänkt på att jag ska må bra. Där finns en park och en buss men kan ta”, sjunger Doktor Kosmos i Bredäng centrum – som lika gärna kunde ha handlat om Brasilia. Den stora skillnaden är att Brasilias formgivare Lucio Costa och Oscar Niemeyer är världskändisar, medan de svenska förorternas kallas “Någon”.

Kanske är just avsaknaden av avsändare i det svenska modernistiska projektet anledningen till att frågan så ofta viftas bort i den offentliga debatten om miljonprogrammen.

I Brasilia däremot är det helt nödvändigt att ta reda på vad Costa och Niemeyer tänkte med sina solitärer och superquadras. Det går inte att promenera runt här utan att ställa till svars.

James Holstons The Modernist City – An Anthropological Critique of Brasília från 1989, har en gedigen bakgrundsteckning av projektet Brasilia och den modernistiska organisationen CIAM. I kapitlet om Niemeyer´s Social architecture finns Niemeyers ideer väl beskrivna.

Holstons utgångspunkt är att Lucio Costa och dåvarande presidenten Juscelino Kubitschek hade två huvudsakliga mål när projektet satte igång 1956:

  • Brasilia skulle bryta sig loss från den brasilianska verkligheten och historien, både i myten kring sin egen uppkomst, och genom sin sociala funktion. Anti-kolonialismen gick också hand i hand med en stark anti-kapitalism.
  • Brasilia skulle bli en kraft för regional och nationell utveckling, i allt från utbildning till industri.

Det första målet var det modernistiska och det andra det moderniserande, följaktligen stod Costas och Niemeyer närmare det första, och Kubitschek och den politiska eliten närmare den andra. När modernismen var modern, flöt dessa två mål säkert samman för de flesta, vilket måste ha skapat stort utrymme i argumentation för projektet.

Oscar Niemeyer hade redan sedan länge varit en av modernismens starkaste representanter i Brasilien, och Kubitschek hade utsett honom till projektets huvudarkitekt redan innan tävlingen om stadsplanen var färdig. Niemeyer hade dock före beslutet om Brasilia aldrig trott på modernismen i Brasilien eftersom fyra förutsättningar saknades. Det skulle behövas

  • ett nationellt stats- och partistyrt initiativ för urban utveckling i massiv skala.
  • tung industri som understödda detta initiativ, och som kunde leverera prefabricerade byggmaterial, och byggnadsdelar för industriell stadsbyggnad.
  • en kommunistisk samhällsorganisation som kunde/ville genomföra och designa de modernistiska städerna och byggnaderna.

Dessutom saknade den styrande borgerliga eliten i Brasilien intresse för modernismen.

Men, menade Niemeyer, avsaknaden av dessa förutsättningar; faktumen att de som beställde arkitektur var prisomedvetna, och att allt var tvunget att byggas från grunden, skapade stor frihet för brasiliansk arkitektur. Enskilda modernistiska byggnader hade redan tidigare blivit världskända, och skapat intresse hos eliten för den modernistiska estetiken, om än inte för den modernistiska ideologin.

Niemeyers reaktion på Brasilia-projektet, som skapade i alla fall tre av de förutsättningar som tidigare saknats – undantaget var en kommunistisk samhällsorganisation –  var därför stark och med tanke på hans produktion måste den varit chockartad. Han argumenterade för total kreativ frihet i Brasilia. Men bara i utformningen av offentliga byggnader. Han hade två skäl till detta.

Om offentliga byggnader precis som privata påkostade hem är skulpterade och monumentala och omgärdas av öppna ytor, undergrävs den tidigare arkitektoniska skiljelinjen mellan det offentliga och privata.

De fritt skulpterade offentliga byggnaderna behövde dessutom standardiserade bostadslådor i bostadskvarteren för att skapa en harmonisk helhet. Genom att bostadshusen och de offentliga byggnaderna skapar harmonin tillsammans upphävs skiljelinjen mellan det privata och offentliga ytterligare.

Holston menar att dessa ideer, tillsammans med faktumet att det är staten som äger marken, byggnaderna och bostadskvarteren, leder till att Brasilia skapar en ny definition av “offentlig”, som är genomsyrad av “staten”, och som inte står i relation till varken det civila samhället eller det privata ägandet. Arkitekturen bryter ned distinktionerna mellan privat, civilt och offentligt, och berättar att staten är allt, skriver Holston:

As a totality, Brasília thus presents the viewer with a concretized image of the state and its collective plans.

Men arkitekturen skulle också fylla en funktion för enskilda människor, menade Niemeyer. De lätta byggnaderna och friheten de representerar, skapar en uppenbarelse – för det är verkligen vad många av byggnaderna är – som undantränger vardagen för åskådaren:

Forms of surprise and emotion that, principally, alienate the visitor – for however short an instant – from the difficult problems, at times invincible, that life offers to all. (Min kurs.)

Arkitekturen ska alltså alienera åskådarna från det som alienerar honom eller henne från samhället, är Holstens slutsats:

Thus, as the double negative suggests, the new architecture is intended to present a positive alternative to the alienating society and denatured life of other cities.

Det återstår mycket tid innan jag vågar mig på ett svar om arkitekturen i Brasilia skapar den samhörighet med staten som Niemeyer önskade. Säkert är dock att han själv några decennier senare drog slutsatsen att det inte gått hela vägen, att det var omöjligt att bygga en klasslös oas i ett kapitalistiskt samhälle.

Det går förstås att hitta noggranna beskrivningar av vad Sven Markelius med flera ville med Vällingby, Bredäng, Tensta och andra modernistiskt planerade områden i Stockholm. Och om man lyfter dessa tankar och gör dem till en del av diskussion om de svenska förorterna, skulle man identifiera de faktorer som skapar och förhindrar förutsättningarna för modernisering där idag. Att som Svenska bostäder döpa om det mest klassiska av förortscentrum till Vällingby City, leder bara till att platsens ursprung glöms bort ännu mer.

Etiketter till bloggar.se: , , , , ,