Tag Archives: Venezuela

En stark opposition blev Hugo Chávez viktigaste resultat

Striden är på håret om vem som vunnit det venezolanska valet. Knappt 300 000 röster skiljer de två kandidaterna i det resultat som presenterades i natt. Men innan resultatet har accepterats av oppositionen finns det nog anledning att vara försiktig med att hävda att det kommer att stå sig. Så länge kan man titta på något annat mycket intressant, nämligen valdeltagandet.

Valdeltagande i Venezuela 1998 - 2013

Den venezolanska tidningen El Nacionals intressanta graf om valdeltagandet sedan Hugo Chávez valdes till president 1998, berättar en helt annan historia om den venezolanska politiken sedan dess än den som återkommit i svenska medier. I Sverige behandlar man bara frågan om Hugo Chávez varit positiv eller negativ för Venezuela, inte vad de senaste femton åren betytt för politiken i landet generellt.

1998 deltog 6,3 miljoner väljare i valet. I gårdagens val deltog 14,8 miljoner. Stödet för Chávez har fördubblats och stödet för oppositionen nästan tredubblats. Det är alltså svårt att tolka de senaste femton åren som något annat än snabb demokratisering. Venezolanernas engagemang för politiken har ökat radikalt.

Tidningen El Universals graf över antalet soffliggare bekräftar bilden. 1998 utgjorde soffliggarna 36,5 procent. När oppositionen bojkottade valen 2000 ökade andelen till 43,6. Men sedan dess har andelen sjunkit till 20,2 procent.

Valresultat 2013 och soffliggare sedan 1998, från El Universal 15 april 2013

När man om några år analyserar Hugo Chávez tid vid makten kommer antagligen de flesta av hans reformer att ha gått ur tiden. Ett välfärdssystem som är så kraftigt knutet till en viss persons auktoritära ledarstil och till höga oljepriser, kan aldrig bli hållbart. Det viktiga resultatet av hans år vid makten blir därför kanske att Venezuela utvecklade en modern politisk opposition, en politisk rörelse som på riktigt kunde utmana om politiken, och bryta populismens grepp.

 

Etiketter till bloggar.se: , ,

Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Visst har Johan Norberg rätt om Hugo Chávez arv. Det är inte Venezuela som inspirerar i dagens Latinamerika. Men vad ska vi i Sverige dra för lärdomar av det? För det är ju också sant att stödet för Chávez genom åren var stort. Trots mediokra resultat vann han det ena valet efter det andra. Minskad fattigdom vs. folkligt deltagande, vilket är viktigast? Och för vem?

Johan Norbergs svar på Kajsa Ekis EkmanNär Kajsa Ekis Ekman först gjorde sig till uttolkare av vad det venezolanska Folket vill, och därmed satte sig på nära hälften av medborgarna som ville något annat, och Johan Norberg sedan skrev att majoriteten av venezolanerna för sitt eget bästa borde velat något annat, blev debatten om Venezuela bara en spegelbild av den svenska inrikespolitiken. Vet liberaler eller socialister bäst vad Venezuela behöver?

Men det går inte att förstå den latinamerikanska politiken utifrån det perspektiv som präglar den svenska. I Latinamerika handlar politiken inte om hur fulla burkarna med tillväxt, frihet, jämlikhet och hållbarhet ska vara. Här finns ingen debatt med genomslag i befolkningen där den egna regeringens resultat utvärderas i relation till andra regeringars.

Den latinamerikanska politiken – om man nu ändå försöker sig på en generalisering – handlar istället om vilken relation staten har till medborgarna. Ser staten medborgarna eller inte? Upplever medborgarna att staten är positiv för dem eller inte? Den vinner som upplevs som mest trovärdig i sin beskrivning av vad han eller hon kan göra för medborgarna med statens resurser. Trovärdighet skapas sedan inte sällan med en grov nationalistisk och populistisk retorik, Chávez bästa gren.

När demokratiseringen satte igång på allvar på 1990-talet vann därför den mer eller mindre populistiska vänstern snart makten i det ena landet efter det andra. Inte för att de politiska programmen hade någon egentlig substans, eller för att politikerna hade meriter att falla tillbaka på. Utan för att det inte fanns några politiska alternativ med trovärdighet.

De som sade sig stå för liberala idéer om frihandel, marknadsekonomi, globalisering och en begränsad stat, kunde inte svara på medborgarnas fråga om “vad ger det oss?”

Trots faktumet att regleringar, protektionism, statliga monopol och bisarr arbetsrätt under såväl militära som demokratiska regeringar hade förstört förutsättningarna för fungerande ekonomier, var det väldigt få medborgare som upplevde att staten var för stor. För de flesta hade staten för liten närvaro i deras liv. Skolorna, vården, säkerheten, pensionerna och så vidare var undermåliga.

Men det är också medborgarnas perspektiv som är poängen med demokratiseringen, att politiken inte ska styras utifrån några förment objektiva kriterier om vilka politiska åtgärder som levererar mest – ett perspektiv som såväl Johan Norberg som Kajsa Ekis Ekman förfäktar – utan utifrån de kriterier som medborgarna själva värderar högst.

 

Etiketter till bloggar.se: ,

Kajsa Ekis Ekman = venezolanska folket

Viljan att göra Latinamerika till en spelplan för den svenska politiska debatten, som Kajsa Ekis Ekman gör i dagens DN, har långa rötter.

A woman holds an image of Venezuela's President Hugo Chavez as peopleMånga ville se en välfärdsstat på Kuba, när Fidel Castro la grunden för totalitarism. Andra ville se amerikansk imperialism i Argentina, när militärerna anföll USA:s närmsta allierade med hjälp av Kuba. Några såg liberala reformer i Chile, när goda liberaler sattes i finkan eller avrättades. Vissa hoppades att det var frihandel som satte igång tillväxten i Brasilien, när det var den interna konsumtionen som tryckte på gasen för utvecklingen.

“Hur kommer det sig, ni borgare som nu snörper på munnen?, skriver Ekis Ekman om “borgarnas” slutsatser av Hugo Chávez död: ”Ni låtsades plötsligt ha skaffat er empati för Venezuelas folk, men ni lyssnade bara på överklassen.”

Well, i presidentvalet i höstas fick oppositionens kandidat Henrique Capriles Radonski 44 procent av väljarna. Om den venezolanska överklassen bestod av 44 procent av befolkningen skulle de svenska “borgarna” vallfärda till Venezuela för att studera hur Chávez gjort. Ekis Ekman skulle stanna hemma eftersom “överklass” är det värsta hon kan tänka sig.

Men svenska glasögon förblindar. Det går inte att förstå latinamerikansk politik med kategorier som “folket”, “eliten”, “borgarna” och “vänstern”. Även fattiga venezolaner kan vara emot Chávez, avsky despotismen, självgodheten, aggressiviteten, militariseringen. Och rika venezolaner kan verkligen uppskatta stora offentliga satsningar på vård och utbildning.

“Efter Simón Bolívars död hade Venezuela ingen röst”, skriver Ekis Ekman samtidigt som hon drar ned foliehatten långt över öronen. Anledningen till att hon inte hörde vad venezolanerna sa var att de pratade i mun på varandra. De har nämligen pratat och skrikigt och bråkat och kommit överens, precis som alla andra, sedan tidernas begynnelse.

Ekis Ekman hörde inget förrän någon gjorde sig till uttolkare av “folket”, och tog sig rätten att sammanfatta vad alla sa. Chávez hade inga problem med att ta på sig den rollen, och därmed sätta sig på alla dem som å ena sidan kände sig som en del av folket men å andra sidan inte tyckte som han.

I hyllningsfilmen nedan säger Chávez: “Yo no me pertenezco. Ya mi vida no es mi vida … Ya no soy yo. Soy un pueblo”. På svenska betyder det:

“Jag äger inte längre mig själv. Mitt liv är inte längre mitt liv … Jag är inte längre jag. Jag är ett folk”

YouTube Preview Image

Jag undrar vad Ekis Ekman skulle tycka om en svensk statsminister som gjorde samma anspråkslösa beskrivning av relationen mellan sig själv och sitt folk.

1960 skrev den amerikanske sociologen C. Wright Mills en bok med titeln:  Listen, Yankee: The Revolution in Cuba. Hela boken är skriven utifrån ett “Vi”, kubanerna, som riktar sig mot ett “Ni”, jänkarna. Författaren gjorde sig till uttolkare av “det kubanska folkets” åsikter om framtiden. Kanske är det världshistoriens mest misslyckade sociologiska verk. Men Kajsa Ekis Ekman har inget problem med att vara C Wright Mills främsta lärljunge.

Etiketter till bloggar.se: , ,

När oljan skapar fattigdom

När jag läser om Venezuela i Reids Forgotten Continent, tänker jag på Erlander-citatet om att ”nationens viktigaste tillgång är medborgarnas vilja till arbete”.

I Venezuela började man utvinna olja i mindre skala under första världskriget, men produktionen satte inte igång storskaligt förrän Shell hittade olja under Maracaibosjön 1922. Under de följande fyra decennierna var landet världens största oljeexportör, och ekonomin växte med i snitt sex procent per år fram till 1980. 1970 hade Venezuela högst inkomst per invånare i Latinamerika.

Continue reading

Etiketter till bloggar.se: ,