Höger-vänster-paradigmet i den venezolanska katastrofen

Det är svettigt och dramatiskt när man som regeringschef ska betala en skuld, men inte vet hur. I fredags morse venezolansk tid, pratade jag med en bekant som suttit uppe hela natten och följt spelet kring den venezolanska regeringens hantering av statsskulden; betala eller inte, konkurs eller inte, omförhandla skulden eller inte. Osäkerheten fortsätter i veckan som kommer.

Men problemet är förstås tusen gånger värre för vanliga venezolaner. Fram till och med september var inflationen i år 536 procent. Bara under oktober, ytterligare 50. Och IMF räknar med en bra bit över 2000 nästa år.

En del av president Maduros krishantering i veckan innebar därför att han stolt presenterade en ny 100.000 bolivares-sedel. I Maduros värld var det en framgång.

Men den nya sedeln är snart obsolet också den. Centralbanken skrev därför inte ens dit de tre nollorna på slutet, utan nöjde sig med dem i text, “cien mil” bolivares. Och det var fiffigt, för då kan den nästa gång tre nollor behövs bara peta dit “lones”, i förlagan på tryckeriet så blir det “cien millones”.

Diskussionen om katastrofen i Sverige hamnar dock sällan bortom enskilda livsöden eller parodiska anekdoter som denna, trots att såväl DN som SR varit där ofta på sistone. Jag hoppades därför att Latinamerikagrupperna på sin podd skulle lyfta diskussionen och sätta den i ett latinamerikanskt sammanhang. Men istället har de i dagarna publicerat en mycket lång intervju med sin “talesperson för politisk utveckling” Francisco Contreras.

Contreras är ungefär lika kritisk till chavismen som kommunistiska partiet till stalinismen. Det går med andra ord inte att kritisera det han säger i enskilda sakfrågor, eftersom hela hans paradigm är obegripligt. 

Grunden för Contreras, och hans kollegers, föreställning om det som sker i Venezuela är att den kan beskrivas som en kamp mellan höger och vänster, och att det är “högeroppositionen”, som är roten till den politiska och ekonomiska krisen trots att chavismen suttit vid makten sedan 1999.

Jag räknade inte antalet gånger Contreras sa “höger” i intervjun, men jag tvivlar på att han hade en enda förklaring som inte grundade sig i ett höger-vänsterperspektiv. Vad höger är definierade han dock aldrig. Är den venezolanska högeroppositionen:

• höger som nyliberal? Knappast. I ett land som är så totalt beroende av oljan skulle oppositionen också se till att vinsterna finansierade staten. Det var i alla fall vad man gjorde före Chavez.
• höger som allierad med militären? Knappast. Militären är ryggraden i chavismen, och där finns det absolut ingen opposition.
• höger som värdekonservativ? Knappast. Chavismen har inte varit märkvärdigt progressiv när det gäller jämställdhet och hbtq-politik, och en mer vulgärt nationalistisk rörelse finns inte.
• höger som överklass? Jo, där finns det något. Oppositionens absolut största problem före 2015 var att den inte nådde de fattiga delarna av landet – där Chavez spenderade oljepengarna och de lånade pengarna – och därför inte vann valen.

Men i valet till nationalförsamlingen i december 2015 vann oppositionen en förkrossande seger, bland såväl fattiga som rika. Contreras nämner inte ens detta i intervjun. Det passar inte i paradigmet.

Han säger inte heller att regeringen och högsta domstolen helt negligerade den nyvalda nationalförsamlingens debatter och beslut efter valet, att det politiska upproret våren 2017 inleddes när högsta domstolen även formellt tog ifrån nationalförsamlingen dess makt, eller att syftet med den konstitutionsförsamling som utsågs i somras är att bygga om det politiska systemet så att oppositionen inte ska kunna vinna fler val. 

Problemet med höger-vänsterperspektivet är inte bara att Latinamerikagrupperna ser en fantasivärld, utan att också många kloka människor försöker förstå utvecklingen utifrån detta perspektiv. Men den latinamerikanska politiken blir då snabbt obegriplig. För vad betyder “vänster”, om begreppet ska beskriva både Chiles och Uruguays reforminriktade och demokratiska socialistpartier, och kleptokratiska totalitära banditer som regeringarna i Havanna och Caracas? Inget.

Men problemet är förstås inte bara till vänster. För de borgerligt sinnade i svensk debatt som slentrianmässigt avfärdar den latinamerikanska vänstern med Kuba och Venezuela som argument, vad har de kvar till höger att sätta sitt hopp till? Alvaro Uribe, Michel Temer, Otto Perez Molina? Det finns idag inga positiva politiska krafter i Latinamerika som kallar sig höger.

Att diskussionen fastnar i höger-vänsterperspektivet är dessutom typiskt latinamerikanskt. Ingen rimlig observatör av Rysslands, Kinas, Saudiarabiens, Turkiets, Etiopiens, eller Ugandas regeringar petar in dem i ett vänster- eller högerfack. Det blir skrattretande. Man studerar dem utifrån deras ambitioner, vilka intressen de representerar, hur de regerar, och deras syn på demokrati.

Om man tillåter sig ett sådant perspektiv även på Latinamerika kommer kontinenten att klyvas i helt andra kategorier än höger och vänster. Förståelsen för intressekonflikterna djupnar. De ideologiska och dagspolitiska analyserna leder till helt andra ställningstaganden. Men vad skulle Latinamerikagrupperna prata om då?