Under 1900-talet hade Brasilien en ackumulerad inflation på obegripliga en miljon miljarder procent, och 1940 till 1995 hade landet åtta olika valutor som alla representerade olika försök att bemästra inflationen. Fyra av dem infördes under de första åren efter demokratiseringen 1985. Men priserna fortsatte att gå upp. Under en 12-månadersperiod 1989-1990 hade landet över 2700 procents inflation. Men sedan 1995 har det lugnat ned sig.
När jag tittar igenom vilka delar av New York Times-medarbetaren Larry Rohters Brazil on the Rise – The Story of a Country Transformed (Palgrave Macmillan 2010) jag strykt under, är det hela tiden stycken som berättar om radikal förändring. Ett annat exempel:
När Juscelino Kubitscheck valdes till president 1955 lovade han att Brasilien skulle utvecklas 50 år under en fem-årsperiod. Snabbt satte han igång att genomföra sitt vallöfte om att bygga den nya huvudstaden Brasilia mitt i det brasilianska obebodda inlandet.
He spent hundreds of millions of dollars, not just on the soaring buildings […] but also on a network of highways that linked the new capital to the main population centers.
Och de ska man veta att Rio de Janeiro, Sao Paulo och Salvador till exempel alla ligger 100 mil från Brasilia. Det handlar inte om en kringled runt centrala Stockholm eller en järnväg runt Umeå. Och som om det inte räckte:
He also pushed for installation of a domestic automobile industry. That, in turn, stimulated the expansion of steel mills and heavy industry and construction of the dams and power plants to supply electricity to that growing manufactureing base, which also included ship construction and the large scale production of appliances. As a result, Kubitscheck’s five years (!) in office saw industrial production grow 80 percent and profits of Brazilian companies rise 76 percent.”
Men, det var också under Kubitscheck som inflationen började stiga: 25 procent 1960, 43 1961, 55 1962 och 81 1963. Och 1964 tog militärerna makten.
Ett annat, senare, exempel på denna typ av radikal förändring finns i kapitlet om hur Brasilien blivit en av världens absolut största jordbruksnationer. 1999 hade den brasilianska köttproducenten JBS Friboi ännu inte börjat exportera i någon större omfattning. Men när Brasilien devalverade tog företaget chansen och fick entusiastiskt stöd från den statliga utvecklingsbanken.
Inom några år köpte företaget den ena amerikanska köttproducenten efter den andra och är nu det största “meat-packing” företaget i världen, med en tolftedel av världsmarknaden. 2009 var deras försäljning värd 29 miljarder dollar, 2000 procent mer än 2004. Och JBS Friboi är inte det endra brasilianska köttföretaget som en gjort en liknande resa:
Three of the ten largest global producers of animal protein are now Brazilian-controlled companies.
Ett ytterligare exempel på hur snabbt det kan gå är den brasilianska bilindustrins produktion av etanolbilar. När oljekrisen slog till på 1970-talet och den brasilianska industrin tittade sig runt efter nya energikällor, blev etanol gjort av sockerrör ett snabbt och billigt alternativ. Däremot slog etanolen inte igenom på riktigt som drivmedel för bilar förrän 2003. Nyckeln var den “flex-fuel” motor som började produceras och som kunde gå på vilken blandning av etanol och bensin som helst.
Volkswagen was the first automobile manufacturer to introduce the flex fuel engine, but competitive pressures soon forced all of the others, including the Brazilian affiliates of the American Big Three, to follow suit. Within three years, three-quarters of the automobile sold in Brazil were models with flex fuel engines […]. Today, virtually all of the more than three million passenger vehicles manufactured annually in Brazil, some of which are destined for export to Latin America and Asia, are equipped with flex fuel engines.
På sju år kunde den brasilianska bilindustrin ställa om hela sin motortillverkning – shoff sa det bara. Och dessutom öka produktionen, inte sällan med mer än 10 procent per år.
Det finns många fler exempel i boken, som utan tvekan är drivet skriven med förhoppningen att fler ska resa hit och fascineras. Men hur kommer det sig att Rohter, som ändå rest, bott och arbetat i Brasilien i 40 år, inte har någon analys att erbjuda om hur saker och ting kan gå så snabbt?
Det finns i hans bok och i många andra delar av litteraturen mängder av exempel på brasiliansk långsamhet. En undersökning från Ernst & Young och Världsbanken från häromåret visade till exempel att Brasilien är det land i vilket företagen förlorar mest tid på skattebyråkrati, hela 2600 timmar per år, att jämföra med till exempel Mexiko 517 timmer och Argentina 453.
Men hur gör man för att införa fyra valutor på en handfull år, påbörja arbetet med att bygga en ny huvudstad, och sedan inviga den, på en mandatperiod, gå från lokal köttproducent till världsledande på 10 år, och hur får man ett dussin bilfabriker att ställa om hela sin motorproduktion på bara några år?
I en bok som handlar om “a Country Transformed” är det onekligen underligt att just kraften bakom förändringen inte ges större utrymme. Särskilt intressant skulle det ju vara för oss som kommer från städer där en sluss kan stå och ruttna i decennier utan att byggas om.
Recensioner och kommentarer
En kommentar