Några snabba kommentarer till Magnus Lintons snabba reportage “De hatade – om radikalhögerns måltavlor“. Sög i mig texten, och fortsatte av bara farten med Ali Esbatis “Våga vägra ta debatten“.
De som vill bygga en strategi för hur anti-invandringspopulismen kan motas i grind gör klokt i att göra samma sak. Det blir mycket tydligt hur nationalismen i Ungern, islamofobin i Nederländerna, nationalismen i Norge och invandrarfientligheten i Sverige byggts upp kring en problembild som populisterna tvingat de etablerade partierna att diskutera. När de etablerade väl “vågat” ta debatten har populisterna vunnit. För när problemet har placerats hos romerna, muslimerna eller invandrarna, så handlar resten av debatten bara om vilka åtgärder som krävs.
Men, båda texterna ger också bilden att strategin för motståndet måste baseras på en viss politik. Esbati skriver: “En framgångsrik, progressiv arbetarrörelse kan samla breda majoriteter för social förändring genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd.”
Det är genom en politik för fler jobb… som arbetarrörelsen kan samla en bred majoritet. Men det är en slutsats som kommer av att Esbati inte håller isär avskyn mot den svenska regeringens politik från avskyn mot populisterna. För nyckeln till strategin ligger i början av meningen, i att samla breda majoriteter för social förändring, inte i vilken politik man sedan enas kring.
Det är nämligen precis här som den svenska politiken har tappat fotfästet, vilket är orsaken till den svenska partipolitikens kris. Det viktiga är att först samla, sedan diskutera vilken politik man ska föra. Om man först bestämmer vilken politik som behövs, finns det ingen anledning för människor att samla ihop sig.
När partierna slutade värdera medlemmarna och istället började kommunicera med väljare via massmedier, tappade man också möjligheten som partigemenskaper ger för att upprätthålla vissa värden i samhället. De svenska etablerade politiska partierna har förlorat hälften av sina medlemmar på 15 år.
Att islamofober och nationalister lyckas få mycket stöd i val, och därmed inflytande över politiken – vilket är det verkligt allvarliga – beror inte på den förda politiken, utan på att de icke-populistiska partierna är för dåliga på att samla medborgarnas stöd.
Uppdatering 8/2: Idag har även Maria Sveland skrivit om De hatade. Texten är inte särskilt annorlunda de andra recensionerna, och fokus ligger helt på populismens förfärlighet. Men risken är nu att de indignerade recensenterna går i precis den fälla som Linton och Esbati så välformulerat varnar för, nämligen att ge populisterna problemformuleringsprivilegiet. Tänk om i alla fall någon tidning skrev om populismens parlamentariska framfart, som konsekvens av de etablerade partiernas förlorade kapacitet att attrahera, istället för som konsekvens av att ondskan är på väg.
“Att islamofober och nationalister lyckas få mycket stöd i val, och därmed inflytande över politiken – vilket är det verkligt allvarliga – beror inte på den förda politiken, utan på att de icke-populistiska partierna är för dåliga på att samla medborgarnas stöd.”
Nu gör du det väl ändå för lätt för dig? Inget ont om din analys, den innehåller säkert både ett och två korn av sanning, men att påstå att en viss politisk åsikt inte alls beror på politiken i sig blir underligt. Ska man hårddra det så kan man ogiltigförklara alla politiska åsikter med samma resonemang.
Min poäng är att populisternas framfart i parlamentsvalen inte nödvändigtvis beror på att stödet för deras politik har ökat i Europa. Det beror minst lika mycket, om inte mer, på att de etablerade partierna är för dåliga på att rekrytera sympatisörer och väljare. I Sverige har iaf rasismen minskat de senaste 20 åren, och viljan till generös invandring ökat. Trots det har stödet för SD ökat.