I augusti förra året hade delar av Mato Grosso i södra Amazonas inte haft regn på 110 dagar. Färskvattnet i flera städer hade helt tagit slut. Det var inledningen till den värsta torkan i Amazonas historia. (Jag återkommer till ämnet under dagarna som kommer.)
John Carter, en amerikan som bosatte sig i området för 15 år sedan, beskriver i en film för NY Times hur det var då:
It was a lot more humid then. The forest was not flammable. Deforestation fires usually burned out when they hit the forest because it was too humid. But today those same forests have become flammable and burn out when they’re hit by fire.
Torkan lokalt i Mato Grosso och andra delar av Amazonas har minst två anledningar. För det första blir det torrare i luften när skogen avverkas eller dör vilket leder till minskad molnbildning. Torka leder till torka. För det andra leder varmare ytvatten i Atlanten och i Stilla havet till att torr luft pressas ned över olika delar av Amazonas.
Avverkningen av skogen i Amazonas minskar stadigt sedan flera år. Förra året avverkades inte mer än 6 500 km2 (nästan Medelpad), vilket inte ens är en fjärdedel av peakåret 2004, då 28 000 km2 skog försvann (nästan Dalarna).
Däremot dödade torkan 2010 långt mycket mer än avverkningen, även om omfattningen av skadorna ännu inte går att mäta. Skogsdöden innebär att färre träd kan suga åt sig koldioxiden i luften, men också att de döda träden när de förmultar släpper ifrån sig den koldioxid de har ackumulerat under 300 år eller mer. Paulo Brand på IPAM i Rio Branco, Acre, förklarar att:
Två allvarliga torrperioder inom loppet av fem år kan lätt leda till större utsläpp av koldioxid än de intakta skogarna i Amazonas under denna tid kan absorbera. Om sådana här händelser blir vanligare kommer Amazonas till en kritisk punkt där den inte längre är ett värdefullt lager av koldioxid, utan utvecklas till en av de främsta källorna till utsläpp av växthusgaster.
4 kommentarer