Läste just en rapport från Fundacão Getulio Vargas om hur fattigdomen har minskat i Brasilien det senaste decenniet. (Jag refererade även till rapporten här.)
Resultaten bygger på sammanställning av ett antal folkräkningar (PNAD) de senaste decennierna, och sammanfattas så här:
Den fattigaste decilen ökade sina inkomster med 69,08 procent per person under 00-talet, medan den rikaste decilen blev 12,58 procent rikare.
Under 2010 minskade fattigdomen, som andel fattiga antalet fattiga i Brasilien med 16 procent när man kompenserar för befolkningsökningen. Sedan valutareformen 1994, som kan beskrivas som startpunkten för det moderna Brasilien, har fattigdomen minskat med 67,3 procent. Under Lulas regeringar, 20013 – 2010, minskade fattigdomen med 51,9 procent. (Fattigdom i Brasilien är classe D och E enligt tabell här)
Mellan 2001 och 2009 ökade genomsnittsinkomsten i Brasilien med 23,7 procent, när man reducerat för inflationen och befolkningsökningen. Nedbrutet innebar det att:
- Kvinnors inkomster ökade med 38 procent.
- Inkomsterna bland dem som själva beskriver sig som svarta eller färgade ökade med 43,1 respektive 48,5 procent. Medan inkomsterna för vita ökade med 20,1 procent.
- Inkomsterna för dem i familjer vars familjeöverhuvud är analfabet ökade med 53,5 procent.
- Invånarna i den fattigaste delstaten Maranhão ökade sina inkomsterna med 46,8
7,2procent, och i den rikaste Sao Paulo med 7,2 procent. I delstaten Sergipe i nordöstra Brasilien ökade inkomsterna med hela 58 procent. - Människor på den fattiga landsbygden ökade sina inkomsterna med 49,1 procent, i städerna med 26,8 procent och i metropolerna med 16 procent.
Den snabbaste ökningen av ojämlikheten i Brasilien skedde mellan 1960 och 1970. Inkomsterna för den rikaste decilen ökade då med 66,87 procent. De rikaste fem procenten blev hela 75,42 procent rikare. Samtidigt ökade den fattigare hälften av befolkningen sina inkomster med ynkliga 15,26 procent.
2 kommentarer