I nästa vecka kommer Fredrik Reinfeldt till Brasilia för att träffa president Dilma Rousseff. Här är en kort beskrivning av vad hon har åstadkommit de första månaderna vid makten.
Dilma – i Brasilien använder man nästan alltid förnamn – har tagit ett fast grepp om den brasilianska politiken sedan hon tillträdde den 1 januari. Många av hennes motståndare trodde att hon inte skulle ha den kraft och erfarenhet som behövdes. Men i tidningar och teve har den ena efter den andra av tidigare kritiker skrivit att hon i alla fall arbetar väldigt mycket, att hon inte låter Lula styra över henne, och så vidare.
Hon har också skaffat sig respekt genom att inte låta de andra partierna i regeringsunderlaget få så mycket inflytande som de hade hoppats. Detta gäller framför allt det stora maktpartiet PMDB. Och genom att få stöd för en budget med stora nedskärningar jämfört med 2010 – då budgetunderskottet drog iväg mycket snabbt – har hon visat prov på handlingskraft. Bland annat har hon dragit ned på försvarskostnaderna, vilket gjort att beslutet om att köpa nya stridsflygplan skjutits ytterligare på framtiden. Det är svårt att säga om det var ett positivt beslut för Saab och JAS Gripen som är en av tre budgivare i processen.
Dessutom har oppositionen försvagats ytterligare av en utbrytning från flera av de mindre partierna som bildat en ny gruppering i kongressen, som säger sig stödja regeringen när den för en bra politik. Oppositionen har idag inte mer än drygt 20 procent av mandaten i kongressens båda kamrar.
Det som har varit den stora politiska frågan de senaste månaderna är i vilken mån Dilma är villig att prioritera inflationsbekämpningen. Målet för landet är en inflation på 4,5 procent med en toleransnivå på +/- 2 procent. Men redan nu ligger inflationen kring 6,5 procent vilket har fått många att vädra sin oro. Erfarenheterna av 1980- och 1990-talens hyperinflation sitter djupt i det brasilianska samhället.
Centralbankens självständighet har kringskurits något, och regeringen har inte vidtagit de åtgärder som många anser behövs för att dämpa inflationen. Räntan har höjts något och regeringen har beslutat att inte agera för att förhindra att realen stärks ytterligare mot dollarn. Men detta räcker inte, är det många som menar. (För bra rapportering om ekonomin under våren se Financial times blogg beyondbrics)
Dilma har under våren presenterat flera olika politiska initiativ. Hon inledde sitt installationstal med starka formuleringar om kvinnors betydelse för det brasilianska samhället och behovet av att uppvärdera deras arbete. Några veckor senare talade hon om utbildningens och lärarnas betydelse för fattigdomsbekämpningen, vilket är en förändring jämfört med Lula som var relativt tyst i skolpolitiken.
Trots nedskärningarna i budgeten och inflationsrisken, menade sig regeringen under våren också ha råd med att både höja socialbidraget Bolsa familia och minimilönen, den senare har även stor effekt på pensionskostnaderna.
En av de verkligt stora utmaningarna, och som ännu inte har lösts, är hur landet ska klara av den invasion av turister som kommer till fotbolls-VM 2014. Flygplatserna är kraftigt underdimensionerade redan, och det senaste året har omsättningen i inrikesflyget ökat med hela 25 procent. Fortsätter ökningen åren som kommer utan stora investeringar i kapacitetsökning så blir det totalt kaos när VM-besökarna ska färdas runt i landet.
En viktig förändring sedan Lulas tid som president är utrikespolitiken. Lula hade en tydligt USA-kritisk linje, och byggde relationer till Venezuela och Kuba, och förhandlade tillsammans med Turkiet fram en plan för hur internationella samfundet skulle kunna kontrollera Irans kärnenergianläggningar. Dilma däremot har flera gånger hävdat betydelsen av mänskliga rättigheter i Brasiliens utrikespolitik, hade under våren besök av Barack Obama och relationerna till Iran tycks helt avstannade. Under Dilmas Kina-besök blev det också tydligt att man satsar mer på politiskt samarbete i nya BRICS än på allianser med vänsterledare i Latinamerika.
En kommentar