När jag studerade historia i Buenos Aires 1993 hade Carlos Menem och Domingo Cavallos ekonomiska reformer precis fått den effekt de sökte, men som senare skulle visa sig vara en pyrrhusseger.
Det var då plötsligt betydligt dyrare att leva i Argentina än i Sverige som student. Den argentinska peson knöts till dollar, vilket blev en pågående julklapp till argentinare med lön eftersom dollarkursen steg under hela början av 1990-talet.
Mina kompisar från den argentinska medelklassen gick ut, bjöd på öl, och åkte på semester. Och de åkte allt längre bort. I Bolivia och Peru, och med tiden i Europa, fylldes vandrarhemmen av unga argentinare som arbetat ihop till sina långluffar. Kraschen kom först långsamt från 1997 eller så, och till slut hittade man botten i världens största bankrutt vid årsskiftet 2001.
Ur askan kom peronisten Nestor Kirchner med löften om att åter ställa militärerna från 1970-talet inför rätta, ta Argentina ur den förnedring som Menem och hans efterföljare släpat landet in i, och återställa den historiska ordningen där Argentina är ett av världens tio rikaste länder.
Men peronismen har inte reformerats. Efter Nestor följde hustrun Christina på presidentposten. Nu läser jag om de latinamerikanska framgångssagorna i The Economist Latinamerikaspecial, men Argentina finns inte med i analysen.
Despite the efforts of its first family, the Kirchners, Argentina retains a vigorous private sector.
This report will concentrate mainly on the region’s larger countries that have embraced globalisation: Brasil, Mexico, Chile, Colombia and Peru, which between them represent three-quarters of Latin America’s GDP and more than 70 % of it’s people. They have all recently enjoyed a huge bonus: the world commodity boonm that began earlier this decade as China and India sucked up foodstuffs and raw materials.
Man undrar vad “los Kircherns” tänker när de läser det. Vad säger de till sina Economist-läsande medarbetare och kommunikationskonsulter?
En kommentar