Sedan 1960-talet har den kubanske jazz-pianisten Bebo Valdés bott i Stockholm. Nästan ingen har brytt sig. I Miami däremot, och i resten av latino-musikvärlden, har han varit en ikon i decennier. Idag, 22 mars, dog han 94 år gammal, och mycket riktigt uppmärksammades det i Miami först. Det är just nu förstanyhet på El Nuevo Herald. De svenska tidningarna har ännu inte vaknat.

Jag har svårt att tänka mig en enda annan anledning till att Bebo Valdés inte har kramats ihjäl av den svenska kultureliten, än att han var en benhård Castro-kritiker. Han vägrade åka tillbaka till Kuba innan bröderna Castro var borta från makten. Precis som Celia Cruz fick han aldrig chansen. Finns det ett värre omdöme om en regering än när landets främsta konstnärer vägrar att ens besöka-landet?