Det har gått mer än sex år sedan Europeiska rådet beslutade ge Kommissionen i uppdrag att förhandla om ett avtal med Kuba. Catherine Ashton, dåvarande hög representant för utrikesfrågor, förklarade:
I also hope that Cuba will do what is necessary on its side, especially on the question of human rights. The pace of our negotiations will reflect this.
Men hon sa inget om att målet var demokrati. Och hastigheten på förhandlingarna gick inte i takt med förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter, som hon lovade. Istället blev det EU som stressade på förhandlingarna så att Kuba kom undan utan att göra några förändringar alls.
I december 2016, avskaffade EU så den tidigare Kuba-politiken, som förklarade att målet med EU:s politik var “att uppmuntra en övergångsprocess till pluralistisk demokrati och respekt för mänskliga rättigheter”. Avskaffandet var ett krav från den kubanska regeringen för att den skulle underteckna avtalet, som har betydligt svagare skrivningar om mänskliga rättigheter och demokrati.
I maj 2017 publicerade EU sedan sin rapport om demokrati och mänskliga rättigheter i världen, i vilken EU förklarade att:
Cuba is a one-party democracy, in which elections take place at municipal, provincial and national level.
“Kuba är en enparti-demokrati” !? I den nya relation som EU och den kubanska regeringen inledde våren 2014, antog européerna att det var de som skulle påverka den kubanska regeringen i rätt riktning. I själva verket blev det tvärtom. Den kubanska regeringen lyckades undergräva européernas förståelse för vad demokrati är och vad det innebär.
I den rapport jag skrev för Arena Idé tidigare i höstas försöker jag förklara vad som hände, och hur den kubanska regeringen agerade för att sopa mattan med EU:s diplomatkår. Samarbetet med Kuba fortsätter nämligen, på Kubas villkor. Idag berättar EU:s delegation i Havanna hur den hjälper Kuba med en one-stop-shop för utländska investeringar. Men några resultat när det kommer till mänskliga rättigheter har man ännu inte presenterat.
(Rapporten presenterades på DN-debatt i en artikel av Lisa Pelling och mig. Ett utdrag av rapporten publicerades också på Dagens Arena.)