Vilken politik gör det möjligt för fler Klas Östergren att skriva sin första roman (Attila), och fler Joakim Thåström att ge ut sin första skiva (We’re only in it for the drugs) som 20 åriga amatörer?
Frågan blir viktig i den kulturpolitiska diskussion om och med Jasenko Selimovic som just nu pågår på Copyriot och i Aftonbladet. Hur ska kulturpolitiken främja kvalitet och hur ska den förhålla sig till professionalism och amatörism? Problemet med kvalitetsdiskussionen är dock att den börjar i fel ände, i hur kulturpolitiken ska främja kvalitet i föreställningar på operan eller fria teatergrupper.
Faktum är ju att den kulturpolitik som framtidens Östergren och Thåström – och deras publik -behöver mest är bibliotek, museer, ett och annat teaterbesök med skolan, kanske en vända på kulturskolan eller i alla fall en replokal, och mängder av fria offentliga rum att ta i besittning.
Om verksamheterna i dessa institutioner och rum håller hög kvalitet kommer framtidens konstnärer att göra det, och publiken kommer att veta vad som är värt något.
Spännande diskussion som kommit igång! Jag känner att jag vill ge detta lite tid för att tänka, sedan återkommer jag nog.
Lång, kanske långsökt parallel, apropå andra diskussioner vi fört:
I forskarvärlden är vi ju också besatta av att diskutera kvalitet, och även där tror jag vi ofta börjar i fel ände. Med jämna mellanrum brukar institutioner sätta upp en intern forskningsplan, som slår fast en tänkt forskningsfront forskningen ska röra sig emot. Men sådana planer bekräftar oftast bara vad man redan sysslar med, eftersom alla forskare har vested interests i att få sin reellt existerande forskning definierat som ett angeläget område. Och knyter man dessutom något slags övervaknings- och avrapporteringsfunktion, kommer forskarna tvingas lägga mer tid på att avrapportera hur de förhåller sig till målen, och mindre på att forska.
Och det är ju rätt bakvänt. På mitt jobb har jag drivit linjen att den bästa forskningsplanen är ett tomt ark: Vi vet inte vart forskningsfronten rör sig, men — och här kommer vi till poängen och parallellen — vår bästa chans att hitta den är att samla ett gäng smarta, driftiga personer och ge dem resurser att försöka hitta fronten. Så vad man borde disktuera istället är medel och former, inte substantiella mål, och sedan låta forskningen ta vägen vart den vill.
Sure, idealistiskt, bortser från att även medeldiskussioner öppnar för politicking, osv. Men du hajar poängen.
Jag hajar precis! Och jag tror nog att det kanske är med så i kultursvängen än i forskningsvärlden. De som får kulturstöd av Stockholms stad har en mycket stor konstnärlig frihet, och det finns i praktiken väldigt få konstnärliga mål de ska uppnå. Kriterierna för vad som är kvalitet är svårdefinierade men man använder referensgrupper och annat för att hitta fram. Ett konstnärligt ganska tomt papper alltså.
Däremot finns det mycket annat de ska förhålla sig till som förvirrar. Riksrevisionen gjorde en omfattande undersökning av vilka kulturpolitiska mål som den svenska kulturstödet ska uppfylla, och det var nästan hur många som helst. Och det fanns ingen metod för hur man skulle urvala mellan dem.
I Stockholm har tanken varit att sortera i detta och skapa två huvudsakliga mål, ett om att stödet ska främja kvalitet, och ett om att kvaliteten ska nå medborgarna. Madeleine skrev en artikel om det i våras.
För mig är det i alla fall omöjligt att kulturstödet bara ska vara kvalitetsinriktat, och inte främja att skattebetalarna får del av kulturen. Problemet är ju att de två målen kan komma i konflikt. För att de inte ska göra det är det vår tanke att de ska fördelas ur olika anslag, ungefär som det verksamhetsstöd och den kulturbonus vi har idag.
Apropå:
http://craphound.com/?p=3179