Borgerlighetens ointresse för Latinamerika – UNT 27 juni 2011

Upptäckte just att min krönika i UNT om borgerlighetens ointresse för Latinamerika publicerades häromdagen. Här är den!

Dags att upptäcka Latinamerika – UNT 27/6 2010

På Folkpartiets webbplats får man 316 träffar på ”Israel”, men bara 62 på ”Brasilien”. Moderaterna nämner “Afrika” 169 gånger i sina riksdagsmotioner, men “Latinamerika” endast 79. Till dessa högst ovetenskapliga bevis på den svenska borgerlighetens ointresse för Latinamerika, kan läggas att Fredrik Reinfeldts besök i Brasilien och Chile i mitten av maj var hans första besök på kontinenten som statsminister, och att endast en knapp handfull bloggar kommenterade.

Det är svårt att mäta ointresse vetenskapligt, men upp med handen den borgerliga partisekreterare som kan säga “Mitt parti har studerat och tagit intryck av det positiva som hänt i Latinamerika de senaste 20 åren.”

Ointresset för Latinamerika har flera orsaker. Viktigast är kanske att det har varit svårt att å ena sidan ta ställning för USA politik i Efterkrigseuropa, i Mellanöstern och på Balkan, och å andra sidan ta avstånd från USAs stöd till militärdiktaturer i exempelvis Chile, Guatemala och Nicaragua.

En annan är det faktum att den helt överväldigande majoriteten av förtrycket i Latinamerika fram till demokratiseringsvågen på 1980-talet, utfördes av militärer som hade den breda vänstern som huvudfiende. Inte heller det skapade engagemang i borgerligheten

En tredje är att de borgerliga partierna haft svårt att hitta samarbetspartners i Latinamerika. De politiska partierna i den konservativa internationalen har ofta haft starka relationer till tidigare militärregimer, även om det finns undantag. Och liberalerna har varit för små och instabila att bygga samarbeten med. I Latinamerika har högern dessutom varit mer intresserad av stabilitet och att främja sina egna ekonomiska intressen, än demokratisering och frihandel.

De liberala reformerna i länder som Brasilien, Chile och Uruguay de senaste decennierna, som skapat fungerande demokrati, tillväxt och minskad fattigdom, har paradoxalt nog genomförts av tidigare socialister och marxister.

Om nu den svenska borgerligheten skulle vara intresserad av att upptäcka Latinamerika är det alltså viktigt att ta med sig att den europeiska definitionen av vad som är höger och vänster inte fungerar här. Skiljelinjen i latinamerikansk politik går istället mellan dem som arbetar för och med demokratin för att uppnå sina politiska mål, och dem som inte gör det. Och målet som enar demokraterna är i stort sett alltid fattigdomsminskning.

Sällan blir detta tydligare än i just Chile och Brasilien. Chiles relativt nytillträdde president Sebastián Piñeira, tidigare framgångsrik företagare och klassisk högerprofil, har nyligen lovat att utrota den extrema fattigdomen inom fyra år. Och nu i juni presenterar Brasiliens president och före detta gerillamedlemmen Dilma Rousseff sitt program ”Brasilien utan missär”, som ska nå de 8,5 procent av befolkningen som lever i absolut fattigdom. Målen är desamma, i båda fallen realistiska och inte heller medlen kommer att skilja sig mycket åt.

Erik Jennische

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.