På tisdag den 19 maj antar socialnämnden i Stockholm en strategi mot våldsbejakande extremism. I bakgrunden skriver författarna att professor Tore Björgo, vid polishögskolan i Oslo, i sin forskning identifierar “fyra huvudtyper av våldsbejakande extremister (ideologiska, medlöparen, äventyraren och trasig social bakgrund).”
Frågan är då varför Socialförvaltningens strategi inte tar fasta på hur man ska förhindra att personer i dessa riskgrupper rekryteras. Avsnitten som behandlar “Förebyggande” är i huvudsak en beskrivning av vilka offentliga aktörer som ska delta, men inget om vad de ska göra.
Och i avsnittet “Främjande”, finns förvaltningens enda egna analys av orsakerna till att personer rekryteras till extremistiska grupper: “ett Stockholm som håller samman med jämlika levnadsvillkor för barn och unga i alla stadens stadsdelsförvaltningar är en grund för att personer inte dras till våldsbejakande extremistmiljöer.” (Se nedan)
Jämlika levnadsvillkor för barn och unga ska självklart vara ett mål med Stockholms stads politik. Men påstår man att ojämlikhet är orsak till att människor dras till extremistmiljöer bör man ha en källa, annars är risken att man satsar sina resurser på fel ställe.
För att kolla om det fanns någon grund för påståendet gjorde jag en högst ovetenskaplig jämförelse mellan några av länderna krigarna i Irak och Syrien kommer ifrån och den ekonomiska jämlikheten i dessa länder (Gini-index enl WB och CIA). I denna graf är det i alla fall svårt att se något samband.
Siffrorna finns tillgängliga här.
Citat från strategin
a) Främjande: ett Stockholm som håller samman med jämlika levnadsvillkor för barn och unga i alla stadens stadsdels-förvaltningar är en grund för att personer inte dras till våldsbejakande extremistmiljöer. Det handlar bland annat om att alla barn och unga ska få en bra uppväxt, förutsättningar till bra resultat i skolan, god fritid och senare i livet vidareutbildning och sysselsättning. Det främjande arbetet handlar också om ett demokratiskt hållbart Stockholm, med fokus på ett strukturellt arbete med demokratiutveckling, antirasism och mänskliga rättigheter.
b) Förebyggande: i det breda/universella förebyggande perspektivet, ska stadens förebyggande arbete fokusera på de stadsdels-förvaltningar där våldsbejakande extremistiska rörelser har fått fäste. Vidare ska staden agera skyndsamt med tidiga insatser vid signal och misstanke om att personer deltar i våldsbejakande extremistgrupperingar. Stadens insatser ska inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa att stödet anpassas till allas behov.
Inom det här perspektivet är det demokratiska grundprinciperna om alla människors lika värde utgångspunkten och en god samverkan mellan berörda aktörer avgörande. Unga som riskerar att dras in i våldsbejakande extremism kan samtidigt befinna sig i riskzon som tar sig andra uttryck såsom problem hemma, i skolan eller på fritiden. Därför behövs ofta ett samlat stöd från olika aktörer. Samordning kräver en tydlig organisatorisk struktur där tydlig och engagerad ledning hos alla parter ger samverkan legitimitet och nödvändig styrning.
Följande samverkanspartner är viktiga aktörer:
– Utbildningsförvaltning, berörd skola och förskola
– Stadsdelsförvaltning (bl.a. fältassistenter, uppsökare, socialtjänst, säkerhetssamordnare eller motsvarande, ansvarig för det brottsförebyggande arbetet samt ungdomsmottagning)
– Arbetsmarknadsförvaltning, jobbtorg
– Polismyndigheten
– Religiösa samfund
– Föreningar och frivilligorganisationer
– Landstinget (vårdcentraler, psykiatrin)
– Bostadsbolagen
Professionella såsom socialarbetare, lärare, kuratorer, fritidsledare med flera kan få stöd genom den nationellt uppbyggda portalen med bl.a. utbildningsmaterial, rapporter, frågor och svar: