Narkotikaproblemet är mycket större än Maria Larsson vill förstå

Från andra sidan Atlanten framstår det som att narkotikadebatten mellan Maria Larsson, Johan Norberg och Johannes Forssberg (1, 2, 3, 4, 5) kommer av en intervju med professor Börje Olsson i Vetenskapsradion Forum den 19 mars. Och det är ju verkligen anmärkningsvärt vad Olsson och programmet berättar:

När Stoffe från Dom kallar oss mods dog av en överdos 1978 var det ungefär 35 personer per år som dog av sitt narkotikabruk. Tio år senare var det 182 och 2010 420.

Den ökade dödligheten beror enligt programmet på (i) att heroin som är vanligt nu, är farligare än amfetamin som var vanligt förr, (ii) att totalt sett fler använder narkotika, (iii) att nolltolerans-politiken leder till att narkomaner marginaliseras i samhället och kommer längre från vården.

– Tittar vi på siffrorna är vi längre från det narkotikafria samhället än vi någonsin varit, förklarar Olsson.

Ett politiskt misslyckande kan knappast beskrivas bättre. Men den svenska politiken drabbar inte bara svenskar. Konsekvenserna av den internationella förbudspolitiken, som Maria Larsson är en så varm försvarare av, är betydligt värre i andra delar av världen:

  • Härom veckan förstördes 61 olagliga landningsbanor i Honduras som använts för narkotikatransporter. Samtidigt brändes 252 ton marijuana i Paraguay. Men det är ändå inget av alla smuggelvägar som fortfarande fungerar, eller av all marijuanahandel som pågår.
  • Sedan 2006 har nästan 50 000 personer dödats i kriget mot narkotikakartellerna i Mexiko. Kartellerna har med tiden flyttat verksamhet söderut i Centralamerika, vilket lett till att kraftig ökning av våldetI Costa Rica har mordfrekvensen sedan 2006 ökat från 7 till 11 per 100 000, och i Honduras från 41 till 86.
  • De fjorton länderna i världen med högst mordfrekvens av ungdomar ligger alla i Latinamerika och Karibien. Det är de som är narkotikakartellernas fotsoldater.
  • Några av Latinamerikas mest ansedda före detta presidenter, har tillsammans med bland andra Kofi Annan och Mario Vargas Llosa, tagit ställning bakom en rapport som visar att de två största hoten mot demokratin i Latinamerika är våldet och korruptionen, som i sin tur till mycket stor del finansieras av narkotikahandeln. Maria Larsson avfärdar dem som “lobbygrupper“.
  • I Västafrika beslagtog man 33 ton kokain mellan 2005 och 2007. Sedan dess har handeln från Latinamerika till Europa över Västafrika ökat. Det innebär förstås att länder som Guinea-Bissau, vars statsbudget i runda slängar är lika mycket värd som två och ett halvt ton kokain på den europeiska konsumtionsmarknaden, står helt maktlösa inför narkotikaintressena.
  • Sedan 1980 har andelen personer i USAs fängelser ökat från 150 till 750 per 100 000, och mer än hälften av dem sitter inne för narkotikabrott.

Att Maria Larsson i det perspektivet raljerar med dem som står för en annan narkotikapolitik som förespråkare av “injektionsrum, heroinförskrivning och legal narkotika”, visar bara hur lite hon förstått av problemets storlek. Om legalisering räckte för att undergräva finansieringen bakom narkotikavåldet, borde väl alla tycka att det var ett lätt pris? Nu räcker det ju inte, men det är ett ofrånkomligt steg på vägen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.