För några år sedan intervjuades jag av Radio Martí. Någon europeisk politiker hade sagt eller gjort något som för kubanerna i Miami var helt obegripligt, och jag fick frågan: “När ska européerna egentligen förstå vad kommunism innebär?”

För intervjuaren var det uppenbart att avståndet till Kuba gjorde att européerna varken såg eller förstod. När jag sa att européer ganska väl vet vad det innebär, eftersom halva kontinenten för då bara drygt ett decennium sedan styrdes av kommunistiska regeringar, suckade han över sitt eget tunnelseende.

Kom att tänka på intervjun häromdagen när jag såg den argentinska presidenten Cristina Fernández de Kirchners youtube-film inför OS i London: Tror hon att européer inte ser nationalism, inte förstår vad den innebär?

Filmen är 1.30 lång och visar hur den argentinska landhockey-kaptenen Fernando Zylberberg löptränar i Port Stanley på Falklandsöarna. Tidigt på morgonen går han ut, ser de brittiska flaggorna, blir mörk i synen och drar luvan över huvudet och springer. Han är utpumpad när han kommer till stranden för att göra armhävningar och kollapsar. Men, kysser sanden och får ny kraft. Filmen spelades in i hemlighet samtidigt som Zylberberg deltog i Stanley marathon i mars, filmen avslutas med orden:

“To compete on English soil, we train on Argentine soil. Tribute to fallen soldiers and ex soldiers of Malvinas war.”

Det var något år sedan jag var i Argentina senast, men efter konkursen i december 2000 är det min bild att först Nestor Kirchner och sedan hans hustru Cristina, som valdes till president för andra gången i höstas, har gjort många viktiga reformer, av vilka den viktigaste är att de såg till att rättsprocesserna mot militärerna öppnades igen.

Men samtidigt har de använt traumat från militärdiktaturen och det förlorade kriget, tillsammans med traumat från konkursen, för att skapa ett nationellt martyrskap. I en kortfattad historieskrivning på presidentens hemsida står det att “resultatet av [militärdiktaturen]var tusentals döda och försvunna, hundratusentals i exil, förlusten för den argentinska armén vid Malvinas …”

Det är “förlusten” som är det viktiga, inte “attacken”.

Och trots att det var demokratiskt valda peronistregeringar som fattade de flesta besluten som ledde fram till krisen, även om man inte hade makten vid själva kraschen, så har paret Kirschner kunnat rikta om historieskrivningen så att hela skulden nu ligger på IMF och internationella banker etc (som förvisso var ansvariga för en del av krisen).

Martyrskapet leder sedan till den primitiva nationalismen i filmen: Underdog-perspektivet i att man lurat myndigheterna på ön, bilderna utan människor som om där inte fanns några invånare, step-upsen vid det brittiska krigsmonumenten, handen som kramar sanden och sedan kyssen, den dramatiska musiken och färgerna, och sist det otvetydiga budskapet från presidenten om att jorden är argentinsk, och att hon hyllar dem som dog i kriget.

Om Cristina Fernández förstod något av det elände som händer i Europa just nu, med nationella kriser, nyvalda grekiska nazister, ungerska fascister och ett före detta Jugoslavien som fortfarande inte kommit ur de nationalistiska tunnlarna, skulle hon inte spela bort sig så här.  För är det något som är säkert, så är det att har man väl börjat trassla in sig i nationalistisk retorik kommer man aldrig ur den, för varje steg tillbaka kommer att tolkas som landsförräderi.

När den kubanske reporten suckade, lät han lyssnarna förstå att han hade gjort bort sig. Cristina Fernández verkar ha mycket långt kvar innan hon förstår vad hon håller på med.

Guardian