Jag är fortfarande bakis, och har svårt att orientera mig i politiken sedan i höstas. Fem av riksdagspartierna – som 2014 gick till val på en generös och principiellt grundad flyktingpolitik och tillsammans vann 74 procent av riksdagsmandaten – gjorde inom loppet av några veckor det kanske snabbaste lappkastet i modern svensk politisk historia.
Lappkastet fullbordades när Stefan Löfven och Åsa Romson på andrums-presskonferensen den 24 november förklarade att de skulle lägga Sveriges flyktingpolitik vid EUs miniminivå: Tillfälliga uppehållstillstånd som regel, nya och mycket snäva skäl till uppehållstillstånd, hårt begränsad familjeåterförening, id-kontroller vid gränsövergångar etc. (Lyssna på Arena idés utmärkta pod om lappkastet för att öka på bakfylleångesten ytterligare)
Och när regeringen den 11 februari presenterade sitt utkast till lagrådsremiss med förslagen passerade det i princip utan kommentarer i medierna. Det är liksom ingen som vill prata om det. Hindret mot flyktingarna ska byggas precis så högt att man fortfarande kan förmedla illusionen att Sverige värnar asylrätten.
Förändringarna i lagen kommer inte att börja gälla förrän 31 maj. Däremot kommer de att tillämpas på alla beslut om uppehållstillstånd som fattas under de tre år den ska gälla. Och eftersom i princip inga av ansökningarna som lämnades in under andra halvan av 2015 kommer att behandlas innan dess, så drabbar de nya hindren även som kom under höstens flyktingvåg. (Beslut om barn och barnfamiljer som ansökte om asyl före andrums-presskonferensen kommer dock att göras under den tidigare lagstiftningen.)
Men innan de får avslag eller tillfälliga uppehållstillstånd men mycket små möjligheter att få återförenas med sina familjer, kommer Löfven och Romson att slå sig på bröstet med dem. På andrums-presskonferensen förklarade de, utan ironi, att:
“Den här perioden kommer att vara en stolthet för oss när historien skrivs.”
“Vi har som land ansträngt oss till vårt allra allra yttersta. Nu behöver svenskt flyktingmottagande ett andrum.”
Löfven och Romson gjorde också ett annat åtagande, vilket inte uppmärksammats alls i debatten efteråt. De förklarade tydligt att:
”Fler länder måste kliva fram, och det är vi som regering beredda att göra allt i vår makt för att säkerställa.”
“Vi ska ha en human flyktingpolitik. Det är viktigt, människor flyr ju, människor av kött och blod, våra systrar och bröder, barn, som flyr från krig och förtryck.”
Det är ord som förpliktigar. Men istället för att innebära något har orden bara sugits ned i den kloak som allt hyckleri leder till. På regeringens hemsida under taggen asyl, finns mängder av pressmeddelanden om gränskontroller och annat, men inte ett ord om hur regeringen ska göra “allt i sin makt” för att rädda Löfven och Romsons “systrar och bröder”.
Maria Ferm har förvisso fått i uppdrag att utreda lagliga vägar för att söka asyl i EU, men den utredningen ska vara klar sista december 2017, och det kan ju ingen säga innebär “allt i sin makt”.
”Men de menade ju inte systrar och bröder ordagrant”, säger vän av ordning. Jasså, men vilka är de som flyr då? Vilka är de tiotusentals som bara de senaste veckorna flytt norrut från Aleppo och som nu trängs mellan syriska marktrupper, ryskt flyg och turkiska gränsvakter?
Någons systrar och bröder är de i alla fall. Och även om syrier är lite längre bort för de flesta, än dem man ärvt skridskor och smutsiga täckjackor av, så krävs det ändå någon slags ansträngning för att Löfven och Romson ska anses ha hållit sitt ord gentemot dem. Varför är det inga journalister som frågar om detta? Vad har de gjort sedan den 24 november för att andra EU-länder ska ta ett större ansvar?
Mitt förslag är att Löfven lägger ned kampanjen till säkerhetsrådet och de kommande åren lägger all diplomatisk och politisk kraft på att få EU-medlemmarna att ta sitt ansvar. Det finns gott om politiska verktyg om man vill. Några förslag:
– Motarbeta jordbrukssubventioner och regionalstöd till medlemsländer som inte tar emot sin kvot flyktingar.
– Vägra godta nya internationella handelsavtal. Är det väl magstarkt att sätta käppar i hjulen på TTIP-avtalet med USA, så kan man i alla fall sätta stopp för förhandlingarna med Kuba.
– Stoppa alla nya räddningspaket såvida de inte också innebär ansvarstagande för flyktingar.
“Men skulle inte detta bli väldigt dyrt för Sverige?”, undrar någon. Jovisst, men är man rik så har man makt. Det är bara att använda den. Min poäng är inte att just dessa förslag är de rätta, min poäng är att om det handlar om systrar och bröder så gör det, och då måste man agera på riktigt, stort, och med all den kraft man har.
Om Stefan Löfven och Åsa Romson inte är riktigt så angelägna, skulle de i alla fall kunnat skriva en artikel i Financial Times om var deras yttersta gräns för ansträngning går, och förklara hur den helt världsfrånvända idén från presskonferensen, att en hårdare flyktingpolitik från Sveriges sida skulle få andra medlemsländer att öppna sina gränser, skulle fungera.
Jag har varit bakis i tre månader nu, och någon måste ställa Löfven och Romson till svars för vad de sa.