Hur kunde de vara mer solidariska med socialismen än med demokratiaktivisterna som förtrycktes i socialismens namn?
Det är frågan Magnus Utvik brottas med i sin nyutkomna och mycket intressanta granskning av SKP, sedermera VPK mellan 1964 och 1991.
Svaret är ganska enkelt: Det svenska kommunistpartiet brydde sig inte om förtrycket, såg det som ett rimligt pris för att broderpartierna skulle behålla makten.
Utvik granskar i huvudsak Vänsterpartiets föregångares syn på aktivister i Öst- och Centraleuropa före Sovjetunionens upplösning 1991, och tyvärr inte relationen till dem som decennierna efteråt stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter i Kuba och Venezuela.
När jag så upptäckte att Vänsterpartiet skrivit en hel riksdagsmotion om Latinamerika för bara precis ett år sedan, läste jag den med Utviks granskning för ögonen för att se om partiet lärt något. Gudrun Schyman och Lars Ohly tvingades båda brottas med frågan om Kuba är en diktatur, och Jonas Sjöstedt har fått ångra att han för bara fem år sedan gratulerade Nicolas Maduro till segern i presidentvalet i Venezuela.
Men när det kommer till Venezuela är insikten i Vänsterpartiet om situationen numer klanderfri, fattas bara annat:
Människorättsaktivister från Venezuela beskriver sedan en tid tillbaka ett hårdnande politiskt klimat, minskat utrymme för civila samhället och ökad repression. Samtidigt har Maduros regering, i konflikt med parlamentet, öppnat för att bjuda in utländska företag för utvinning av mineraler, gas och olja i en mycket känslig del av Amazonas. Detta strider mot den politik som han säger sig företräda och innebär stora miljömässiga risker och hot mot rättigheterna för de urfolk som bebor området.
I stället för att möta ett växande folkligt missnöje med dialog och reformer har regeringen svarat med inskränkt demokrati och pressfrihet, våld mot demonstranter och fängslanden av oppositionella på politiska grunder. I stället för att diversifiera sin ekonomi och genomföra långsiktiga reformer har beroendet av oljan ökat och ekonomin kollapsat.
Huvudansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning. Dagens kris är självförvållad.
I texten om Kuba är kritiken mot det politiska systemet också tydlig:
Kuba uppfyller inte de nödvändiga kraven som måste ställas på en demokrati och brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter. Yttrande-, press- och mötesfriheten är kraftigt begränsad. Det saknas möjligheter att bilda och organisera sig i fria och oberoende fackföreningar. Vänsterpartiet önskar se en demokratisering och en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna på Kuba. En sådan process måste formas av det kubanska folket. Sverige bör stärka stödet till det civila samhället på Kuba och verka för en demokratisering av landet [….]
Att Kuba har gjort sociala framsteg ursäktar inte på något sätt bristerna i medborgerliga rättigheter. Inte heller kan den ekonomiska blockad som har hållits vid liv av USA i decennier ursäktas med hänvisning till brott mot mänskliga rättigheter på Kuba. Blockaden är, bland mycket annat, en starkt hämmande faktor för en utveckling mot demokrati, och omvärlden behöver därför agera för att den hävs.
Reflexerna om de “sociala framstegen” och “blockaden” sitter fortfarande i, men inom kort inser väl också Vänsterpartiet att om Kuba tillät demokratiska val och garanterade de mänskliga rättigheterna skulle argumenten för USA att behålla embargot försvinna, en win-win där den kubanska regeringen har hela makten.
Men frågan är om partiet lärt sig något djupare av Venezuela och Kuba än att utvecklingen just där är åt skogen. Avsnittet om Bolivia tyder på motsatsen. Vänsterpartiet skriver:
Valet av Morales [president Evo Morales] innebar en radikal omläggning av landets utveckling, där ursprungsbefolkningen för första gången inkluderades i samhällets utveckling. Sedan dess har bl.a. ett omfattande arbete mot fattigdom inletts och en ny konstitution röstats fram av folket, vilken framför allt överför makt från den rika eliten till ursprungsbefolkningen. Den tidigare politiska och ekonomiska eliten i Bolivia utgör alltjämt en kraftig opposition som inte tvekat att ta till odemokratiska medel mot regeringen. Det är därför extra viktigt att Sverige på alla sätt stödjer det bolivianska folket och dess demokratiskt valda regering.
Den här texten har Vänsterpartiet skrivit med ryggraden. Det är bara att peta in Castro och Kuba, Chavez och Venezuela, Correa och Ecuador så får man fram tidigare analyser av hur folket smälter samman med ledaren. Och med den utgångspunkten kostar det att hamna rätt senare, när man inser att “folkvald” inte är det samma som “demokrat”. Vänsterpartiet fortsätter, med viss oro eftersom Morales ändå suttit 11 år vid makten:
Samtidigt finns det legitim kritik mot Morales och hans regering. Flera korruptionsanklagelser har riktats mot regeringen och allt mer makt samlas kring MAS [Rörelsen för socialism] och Morales. Inför valet 2014 menade oppositionen att Morales egentligen inte skulle få ställa upp enligt konstitutionen, men efter beslut från landets författningsdomstol fick Morales delta i valet och valdes åter till president. Inför valet 2019 har MAS velat att Morales ska kandidera på nytt. Frågan avgjordes till slut i en folkomröstning där folket sade nej till möjligheten för en ytterligare mandatperiod för Morales.
Detta skrev Vänsterpartiet i september 2017, och man förstår att formuleringen “avgjordes till slut” är mer en förhoppning än något annat. För som så många andra Vänsterpartiet satt sin förhoppning till förr, så svek även Evo Morales. Bara några månader senare fattade högsta domstolen beslutet att Evo Morales visst får ställa upp i presidentvalet 2019. Också han vägrar nämligen lämna makten ifrån sig.
En förutsägelse: När rösterna i presidentvalet i Bolivia i vår är räknade utropar sig Evo Morales som vinnare. Samtidigt har oppositionen och människorättsgrupper samlat in mängder av exempel på valfusk och vägrar erkänna valresultatet. Det blir protester och våld, och till slut fattar högsta domstolen beslutet att det inte finns några belägg för fusk. Morales sitter kvar och underminerar därmed en stor del av befolkningens tro på demokratin.
Kommer Vänsterpartiet då ha lärt sig vem man ska vara solidarisk med från början, eller dröjer det ännu längre?