Varför har den politiska utvecklingen i Brasilien gått åt rätt håll i snart två decennier? Frågan är relevant eftersom det aldrig har hänt tidigare.
Uppvaknandet i slutet av 80-talet visade sig nämligen vara på riktigt och inte bara ännu en paus mellan olika mardrömar.
Å ena sidan hade demokratiseringen förändrat hela kontinenten på bara några år. Medier, folkrörelser, politiska partier med flera hade krävt mänskliga rättigheter och vunnit. Å andra sidan vaknade latinamerikanerna upp till sorgen över tio tusentals politiska mord, hundratusentals dödsoffer i olika inbördeskrig och en fattigdom som ingen kunde se slutet på.
Dessutom hade de redan sedan tidigare svaga och illa fungerande politiska systemen korrumperats och förstörts ytterligare av militärdiktaturerna.
I Brasilien kom demokratiseringen efter att rösträttsrörelsen Direitas já! 1983 skapade en kampanj för direktval av presidenten. Kampanjen misslyckades, men engagemanget höll i sig och man lyckades till slut få kongressen att välja en civil president, som sedan kunde öppna för arbetet med de demokratiska reformerna (en längre version finns här).
När jag läste Latinamerikas historia i Buenos Aires 1993 svettades jag över Tulio Halperin Donghis standardverk Historia Contemporánea de America Latina i utgåva från 1992. Idag öppnade jag boken igen för första gången sedan dess, funderade över mina anteckningar i marginalerna och överraskades av hur lättläst den var.
Halperin Donghis analys bara några år efter de politiska reformerna var att det brasilianska samhället var politiskt mycket mer komplext än under det polariserade politiska klimat som rådde före militärkuppen 1964, och att varken den traditionella högern eller vänstern vågade hota den nya ordningen för att främja egna ideologiska projekt. Den fanns hopp för att demokratin skulle överleva.
Däremot konstaterade han att ekonomin var förstörd i grunden. Decennier av inflation hade koncentrerat resurserna till en liten och mycket rik elit. Och den skenande statsskulden hade tillsammans med recession gjort att Brasilien ställde in återbetalningarna av lånen 1987.
Halperin Donghi beskriver pessimistiskt hur det ekonomiska moraset “verkar undergräva hoppet inför framtiden, som tills nu, trots svåra ekonomiska svängningar och erfarenhet av den hårda politiken, varit en central del av den brasilianska självbilden [i kontrast mot] den betydligt mer melankoliska som dominerat i Spanskamerika.”
Så här i efterhand gäller hans analys fortfarande som inledning på svaret till frågan ovan. Brasilien hade nått botten i politiken, ekonomin och självkänslan, och det fanns ingen annan väg att gå än upp. Men dolt i texten finns också fortsättningen på svaret. Av de personer som nämns är det i princip bara två som då inte redan hade höga politiska positioner som motiverade att de var med; Fernando Henrique Cardoso och Luis Inácio da Silva “Lula”. Halperin Donghi hade kunnat nämna tusen andra, men gjorde det inte.