Frågan om demokratiseringens betydelse för fattigdomsminskningen är förstås stor. Men när jag i höstas skrev en artikel i Omvärlden om de senaste decenniernas framgångar i Brasilien slog det mig ändå att inga av de centrala reformer som genomförts här de senaste 20 åren hade blivit verklighet utan demokratin. Precis som den svenska välfärdsstaten inte blivit av utan rösträttsrörelsen och demokratiseringen.
Jag läser alltså vidare. Dag Retsös nyligen utkomna Brasiliens historia (Historiska media 2011) ger en bra beskrivning av händelseförloppet i demokratiseringen. Om man tar militärkuppen 1964 som utgångspunkt för processen så löper den ungefär så här.
Militärens motiv för kuppen var rädslan att president João Goulart skulle vrida landet alltför långt åt vänster, rent av hela vägen till Kuba. Det mer akuta problemet för militärerna – menar Retsö – var dock att bekämpa inflationen, som hängde ihop med hotet från vänstern, eftersom det var fackföreningarna som drev upp lönerna.
Själva kuppen var våldsam; 7000 personer arresterades, 4500 tjänstemän avsattes, mängder av militärer rensades ut, och vissa framstående medborgare berövades sina politiska rättigheter i 10 år. Dessutom skapades en ny mäktig underrättelsetjänst, Servico Nacional de Informacões, SNI. Men de första åren av militärstyre präglades inte av särskilt hårt förtryck, stora delar av det demokratiska styret bevarades.
Med guvernörsvalen 1965 skruvades dock förtrycket åt. Militären hade tänkt sig att folket skulle visa uppskattning för att man lyckats bekämpa inflationen, men icke. Militärernas kandidater förlorade i fem av elva delstater. Snabbt därefter förbjöds samtliga partier, presidentmakten stärktes och man införde indirekta val av presidenten, som från och med nu skulle utses i kongressen.
För att organisera stödet till presidenten skapades två nya partier, ett officiellt regeringsparti ARENA, och ett officiellt oppositionsparti MDB. Under 1968 ökade protesterna mot militärregeringen, och flera mindre stadsgerillor tog upp kampen med våld. Det ledde till att de mer hårdföra militärerna kunde tvinga fram ett konstitutionstillägg som stärkte förtrycket ytterligare. Presidenten fick diktatorisk makt, kongressen och delstatsparlamenten upplöstes och konstitutionen suspenderades. Dessutom infördes presscensur. Det var också nu förföljelserna, fängslandena och försvinnandena började i större skala.
Under de första åren hade flera militärer innehaft presidentposten. Men samma dag som president Emílio Médici installerades i oktober 1969 infördes en ny konstitution som bekräftade de tidigare regeringarnas politik: indirekt val av presidenten som fick mycket stor makt, och försvagad kongress. Diktaturen konsoliderades.
De allvarligaste brotten mot de mänskliga rättigheterna inträffade mellan 1968 och över hela Médicis mandatperiod som avslutades 1974. De uppgifter som finns tillgängliga nu säger att ca 300 personer försvann under diktaturens 21 år, dessutom tvingades tusentals personer i exil, fängslades och torterades. (Dock har brotten aldrig undersökts på djupet, och först i höstas kunde kongressen fatta beslut om att tillsätta en sanningskommission som ska utreda hur allvarliga brotten faktiskt var. Det har varit politiskt omöjligt fram tills nu. Läs mer, här här här)
Efter Médicis tid som president mjuknade regeringen och under 1970-talet talade man öppet om framtida demokratisering. 1979 avskaffades tvåpartisystemet och det blev tillåtet att bilda partier, bland annat bildades det nuvarande regeringspartiet PT. ARENA bytte namn till PDS och MDB till PMBD. Dock var kommunistpartiet fortsatt förbjudet. Under 1970-talet tilläts även fackföreningarna att växa, vilken under 1980-talet skulle utgöra PTs främsta maktbas.
Inför kongressvalet 1982 hoppades militärerna återigen att folket skulle ge dem sitt stöd. Men trots att ekonomin hade vuxit mycket snabbt sedan slutet av 1960-talet upplevde många att de inte hade fått det bättre. Inkomstskillnaderna hade ökat snabbt och inflationen undergrävde de fattigare brasilianarnas inkomster.
I guvernörsvalen vann oppositionen många viktiga segrar och i representanthuset fick man majoritet. Däremot kontrollerade PDS fortsatt senaten. Det jämna resultatet gjorde det möjligt för oppositionen att ta strid om vem som skulle utses till ny president två år senare.
Kanske är det just här som det viktigaste slaget om Brasiliens demokratisering står. PDS hade fortsatt majoritet för att utse en ny president, och därmed ge militärerna ytterligare fem år vid makten. Så eftersom det var kongressen som skulle utse president, kom striden först inte att handla om vem det skulle bli, utan om hur det skulle gå till.
Dante de Oliveira, en okänd och nyvald ledamot för PMDB i representanthuset lade då en motion om ett konstitutionstillägg som skulle göra det möjligt att genomföra direktval till presidentposten redan 1984.
Oppositionen hade fått sin fråga, och efter en blygsam start i hålan Abreu e Lima i Pernambuco i nordöstra Brasilien spred sig snabbt kampanjen över hela landet till stöd för motionen under namnet Direitas já! – Direktval nu! (Intressant är att medborgarna i Abreu e Lima (eng) året innan vunnit en folkomröstning om att bli en självständig kommun, och separeras från den betydligt större Paulista. Om medborgare väl har mobiliserats för en sak är det inte svårt att fortsätta till nästa strid.)
I Rio de Janeiro och Sao Paulo tävlade man om vem som kunde samla flest deltagare. En miljon i den ena följdes av en och en halv i den andra. Omröstningen i kongressen följdes på enorma teve-skärmar runt om i storstäderna. Men trots kampanjen fälldes förslaget. Dock med bara 22 röster, vilket innebar att 55 ledamöter från PDS bytt sida under omröstningen. Eftersom militärernas block därmed uppenbarligen inte var stabilt kunde striden fortsätta inför själva presidentvalet.
Oppositionen samlade sig nu bakom bästa tänkbara kandidat, den mycket populäre tidigare guvernören i Minas Gerais, Tancredo Neves. när regeringen presenterade sin kandidat Paulo Maluf, som varit guvernör i Sao Paulo men som associerades med korruption, blev besvikelsen i de egna leden stor. En grupp PDS-ledamöter övergav regeringenspartiet, bildade ett eget parti PFL (Partido da Frente Liberal) och gick i allians med PMDB. Därmed fick de nominera sin representant José Sarney till vice-presidentkandidat. Neves vann övertygande omröstningen i kongressen med 480 röster mot 206.
Men dagen före Tancredo Neves skulle installeras i mars 1985 insjuknade han hastigt. Sarney svors därför in som president till dess att Neves skulle komma tillbaka, men två månader senare var han död. Sarney, som inte var populär från början, och som dessutom bara precis i slutet av processen tagit ställning för direktval skulle nu styra landet mot demokrati. Misstron var stor, men Sarney inledde arbetet med en ny konstitution enligt de principer som Neves utlovat före valet.
Konstitutionen skrevs av själva kongressen och antogs 1988: presidentdekreten avskaffades, makten över budgeten gavs till kongressen, rösträttsåldern sänktes från 18 till 16 år och analfabeter fick för första gången rösträtt. Dessutom är det numer obligatoriskt att rösta.
I arbetet med konstitutionen kom frågan om presidentens mandatperiod skulle vara fyra eller fem år att skapa strid inom PMDB, och den grupp som stod för den kortare perioden bröt sig ur och bildade PSDB. Det parti som tillsammans med PT skulle dominera brasiliansk politik de kommande 20 åren.
Den politiska fråga som helt dominerade de första civila och demokratiska regeringarna var inflationen. Sarney genomförde det ena stabiliseringspaketet efter det andra, men inget lyckades. I presidentvalet 1989, det första demokratiska sedan 1960, seglade den unge, snygge Fernando Collor de Mello förbi Luiz Inácio Lula da Silva i andra omgången. Även Collor satsade allt på ett omfattande program för att få inflationen under kontroll. De inledande sparpaketen och stoppen för prisökningar lyckades till en början. Men samtidigt förföljdes han av en korruptionsskandal som aldrig tog slut. I slutet av december 1992 avgick han, och redan innan det hade även han tappat kontrollen över inflationen. Ersättare blev den rutinerade och respekterade vicepresidenten Itamar Franco.
Franco genomförde flera viktiga reformer under de två år som var kvar på mandatperioden, men det han kommer att bli känd för är att han utsåg Fernando Henrique Cardoso, FHC, till finansminister. Alla de planer för att bekämpa inflationen som genomförts sedan 1985 hade visat på nya brister i det brasilianska offentliga ekonomin. FHC lärde av dessa och tog in kunskap utifrån för att skapa det som kallades Real-planen. Planen genomfördes under första hälften av 1994, och sedan dess har inflationen legat inom kontrollerbara gränser. Tack vare att FHC lyckades bryta inflationen vann han lätt presidentvalet 1994, även denna gång med Lula på andra platsen. Fyra år senara skulle Lula förlora mot FHC ytterligare en gång.
När fackföreningarna växte under slutet av 1970-talet, var det startskottet för bildandet även av andra sociala organisationer. På 1990-talet växte de jordlösas rörelse MST och småböndernas rörelse MPA sig starka. Redan Sarneys regering hade utlovat jordreform men inte åstadkommit så mycket. Jordockupationerna växte och konflikten mot jordägarna var stark. FHC hade inte sin maktbas i den urfattiga brasilianska landsbygden, men trots det fördelades 12 miljoner hektar till jordlösa bönder under hans första fem år vid makten 1995 till 2000. Det var dubbelt så mycket som under hela perioden 1985 till 1995 och motsvarade sammanlagt åtta gånger Belgiens yta.
I presidentvalet 2002 ställde Lula så upp för fjärde gången. Retsö har fyra huvudsakliga förklaringar till att han slutligen vann. a, PT byggde en allians med många småpartier på vänsterkanten inför kampanjen. b, Allt sedan lokalvalen 1979 hade PT arbetat aktivt med att bygga en stark bas av politiker och väljare i landets kommuner, och som nu kunde mobiliseras i presidentvalskampanjen. c, Lula och PT gick politiskt mot mitten och fick därmed stöd även från mittenväljare och delar av näringslivet. d, PT hade rykte om sig att vara hederligt och relativt okorrupt. Lula framstod därför i valet som en både ansvarsfull och trovärdig kandidat.
Men jag skulle vilja lägga till en femte förklaring: I kongressvalet 1982, då mobiliseringen var kraftig, deltog 45 miljoner brasilianare, skriver Restö. Det motsvarade dock bara 35 procent av de då 127 miljoner invånarna.
I den demokratiska konstitutionen från 1988 gavs sedan rösträtt till mängder av fattiga brasilianare som tidigare varit uteslutna ur politiken. Det ledde till att andelen väljare i befolkningen ökade kraftigt. I kongressvalet 2002, som genomfördes samtidigt som presidentvalet, deltog 94,8 miljoner personer, vilket innebar hela 53 procent av medborgarna. Och i kongressvalet 2010 deltog hela 58 procent. Den allt större andelen brasilianare som röstar, innebär att andelen fattiga bland väljarna hela tiden stiger, vilket i sin tur de partier som har störst trovärdighet i fattigdomspolitiken tjänar på.
2 kommentarer