I tisdags berättade Sveriges Radios Afrika-korrespondent Maria Sjökvist i en krönika att hon länge undrat var Afrikas första Lula skulle dyka upp, dvs Brasiliens förre president. För det var under hans tid i Brasilia (2003 – 2011) som landet gick från att präglats av “militärstyre och fattiga kåkstäder till att bli en ekonomisk stormakt”. Och sedan förklarar hon att han kanske har dykt upp i Somalia i form av den i förra veckan utsedde presidenten Hassan Sheik Mohmen.
Lyssna själva:
Man tar sig för pannan. Jag kan verkligen inget om Sheik Mohamed, och det är inte poängen. Problemet är att svenska korrespondenter reser världen runt och jämför länder i fantasivärlden “Syd”. Hela det svenska biståndsetablissemanget har samma struktur inplanterad i hjärnan. Det finns Nord och Syd, och i Syd är de fattiga.
Med Nord-Syd-strukturen i den svenska berättelsen om världen är det bara fattigdomen i Syd som syns. Och då blir det relevant att jämföra ett av världens fattigaste och mest krigshärjade länder som inte haft en fungerande stat på decennier med Brasilien.
Men här lämnade militärerna makten ifrån sig 1985 och de första demokratiska valen sedan 1960-talet hölls 1989. 13 år innan Lula valdes. Och hela grunden för den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpning lades under president Fernando Henrique Cardosos tid som finansminister och sedan president 1993 till 2003.
Lula förvaltade detta på ett ofta föredömligt sätt, men att tacka honom för utvecklingen är som att ge Reinfeldt credden för ordningen i de svenska statsfinanserna.
Henrik Brandão Jönsson skriver i senaste Journalisten utmärkt om Brasilien och Latinamerika som det blinda fältet i svensk utrikesbevakning. Maria Sjökqvists krönika är en utmärkt illustration. Och jag väntar fortfarande på krönikan i Sveriges radio om att Sydeuropa skulle behöva en Fernando Henrique Cardoso.