“Nordestinos är inte människor. Gör Sao Paulo en tjänst och och dränk en nordestino! [en person från nordöstra Brasilien]”
Twitters 140 tecken ger inte utrymme till nyanser. Så när Mayara Petruso skrev vad hon tänkte efter valet av Dilma Rousseff till president häromveckan, kom bara det viktigaste med.
Södra Brasilien röstade på José Serra, men det massiva övertaget för Rousseff i det fattiga Nordost avgjorde. Petruso var dock inte den enda rasisten som stack upp huvudet efter valet – tidningarna har identifierat hundratals liknande tweets och facebookstatusar – men det blev hon som fick bära hundhuvudet. Sociala medier-rasismen blev sedan en av de största eftervalsdebatterna även här.
Och i Brasilien precis som i Sverige slutar debatten alltid med att välvilliga skribenter och politiker förklarar hur viktiga os nordestinos/invandrarna är för det brasilianska/svenska samhället. Epoca-krönikören Ruth de Aquino, beskriver i sin kolumn – som lika gärna kunde ha publicerats i Sverige – vad os nordestinos betyder för livet även i Sao Paulo och Rio de Janeiro, och för kulturen:
Från Bahia i Nordost kommer Jorge Amado, från Alagoas Graciliano Ramos, från Pernambuco João Cabral de Melo Neto [… …] Och dessutom Caetano, Gal och Bethânia. Det kulturella bidraget från os nordestinos är utan slut.
Det är så lätt att utan att tänka sig för peta dit “och visst hade Sverige varit fattigare utan Zlatan”.
Men spelar människors bidrag till samhället egentligen någon roll? Skulle rasismen vara ok om Sverige inte stannade utan invandrarna, om de kostade mer än de smakade, eller om Brasiliens kultur klarade sig bra ändå?
Den förflyttning av fokus för debatten som sker från rasisterna till objekten för rasismen, i både Sverige och Brasilien, gör rasismen rationell, till en fråga om kostnader. Det gör livet så mycket bekvämare för politiker och medier, som inte behöver ta debatten med sina väljare eller sina läsare. De kan enkelt ta avstånd från, fördöma och hänga ut enskilda rasister – men de släpper inte tryggheten i tanken att det är de andra det är fel på.
Det handlar om människovärde och grundläggande rättigheter. Alla tycker inte att alla människor är lika mycket värda och har samma rätt att försöka skapa sig ett så gott liv som möjligt på den plats där de vill, kan eller måste bo. Genom att inte ställa rasisterna mot väggen och ta debatten om de grundläggande mänskliga rättigheter och allas lika värde, utan istället fokusera på objekten, så ger man dem rätt. Man bekräftar att en del människor måste köpa sig sina rättigheter och istt värde genom att prestera mer och bättre.
Precis, rättigheter och värde efter prestation blir konsekvensen av argumentet.
Sedan kommer frågan om “ta debatten”, den har redan tagits många gånger. Men i slutändan kan det bara vara produktivt att ta debatten med rasisterna om man tror att man kan påverka dem åt rätt håll. Den bedömningen kan dock inte göras generellt, utan man får helt enkelt se till den enskilde personen man pratar med.
Men, viktigast av allt är att inte anpassa politiken efter rasisterna: minska invandringen, utmåla visa grupper som problem, bygga argumentation på fördomar osv.
Men de som faller för rastisternas populism? De påverkas av debatten, även om de inte deltar aktivt i den och så länge de tror att det handlar om pengar, jobb, socialbidrag eller kulturell urholkning så är det för dem rumsrent att rösta på rasister. För dem måste man vara tydlig. Men möjligen är de redan förlorade… Dock med bibehållet människovärde, vilket gör att vi måste förunna dem chansen att förändras.