By ertigoOn

Dimensionerna framstår allt mer  – för mig som är helt otränad – som en av stadsplaneringens viktigaste faktorer. Vad är väl ett vackert hus om det är för långt bort? Vad är väl en park om den är för stor? Och vad är väl en medmänniska som man inte ser?

Efter ett mycket roligt barnkalas i spel- och lekavdelningen på Terraço shopping i förmiddags tog jag en promenad i området. Sällan har det blivit så tydligt för mig att fel dimensioner mellan hus och yta i en stadsdel, tillsammans med staket runt bostadsområden, är en livsfarlig kombination.

Terraco ligger i stadsdelen Área Octogonal Sul (AOS) i västra Brasilia.


Visa Erik i Brasilia på en större karta

AOS består av sju oktogoner som var och en är ett kvarter med bostadshus, affärer och gemensamma utrymmen. Den åttonde oktagonen är en öppen plats mellan kvarteren. Wikipedia och DFs egen hemsida berättar att området började byggas 1974 och blev klart på 1980-talet, och dessutom ligger inom gränsen för UNESCOs världsarv i Brasilia. Det bor ca 12 000 människor i AOS i dag. Men jag såg inte fler än 10.

Anledningen var att oktogonerna är stängda för besökare och har vakter utanför.

Hela området har därmed förlorat allt det som är Brasilias verkliga poäng, att staden är så öppen: Uppluckringen mellan det privata och offentliga har gjort att Brasilia är en enda stor offentlig plats. Det är långt, men så länge man inte behöver gå över någon av genomfartslederna kan man promenera vart man vill, till och med genom bostadshusen som alla står på pelare. Under vissa timmar på dygnet gör detta att Brasilia är en enda stor promenad. I AOS kan jag inte tänka mig att det är så någonsin.

I nordvästra delen av kartan finns en skatepark och två utegym. Den delen av parken är fin, och skulle kunna vara trevlig med fler lekparker och hus runt omkring.

Men när man står där ser man också den öken som först den gamla “grannskapsklubben”, som området heter enligt Wikimapia, och den åttonde oktogonen utgör. Filmsnutten visar hur sjukt stort detta område är.

[flickrvideo]http://www.flickr.com/photos/18613697@N00/5176482963/in/set-72157625266969645/[/flickrvideo]

Där man inte ser längre på filmen, fortsätter själva oktogonen, så här:

Varför anlägger man en tom yta på flera tiotals hektar mitt mellan delarna i ett bostadsområde? Den som vet får gärna svara. Även om AOS är extremt, är ytorna i Vällingby också väldigt stora. Hur långt tänkte planerarna att människor skulle behöva gå?

Utan att veta om det är sant är det i alla fall en rimlig hypotes att anledningen till att oktogonborna har stängt in sig – för oktogonerna var inte byggda så – är att ytorna utanför var för stora. Det blev farligt att gå utanför området. Om det är tomt och ödsligt en vacker söndagseftermiddag, kan man bara föreställa sig hur det är när mörkret fallit.

Problemet med att låsa in människor är dessutom att de ofta gillar det. I den diskussion som finns efter bildsekvensen i Skyscrapercity hyllar den ena efter andra AOS-bon området. Bilderna borde avskräcka, men gör det inte alls. De verkar istället som att de bara ser det som finns innanför murarna, men som med något undandtag inte syns på bilderna. Och det är väl så det fungerar. När man väl låst sig inne så slutar man se det som finns utanför, som man inte längre är en del av. Det dör.

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157625266969645″]

(Instängda människor i gated communities och instängd marknad i shoppinggallerier kommer att bli, eller är rent av, ett av Latinamerikas största urbana problem. Några artiklar 1, 2, ppt)