Bilden från kubanska kommunistpartiets tidning Granma.

Rättigheter men ingen förändring – Bistånd och demokrati #6

I en av diskussionerna efter mina tidigare inlägg om det svenska biståndet och demokratin undrade en gammal kompis om jag funnit ”belägg för eller mot att människor som nås av demokratibistånd har fått större möjlighet att kräva sina rättigheter? Och kanske till och med fått dem tillgodosedda?”

Frågan är relevant och sätter fingret på ett av de avgörande problemen i det svenska biståndet, som det utformats sedan Politik för global utveckling, PGU, skrevs i början av 00-talet. När PGU skrevs var den nydanande genom sina två perspektiv, ”rättighetsperspektivet” och ”de fattigas perspektiv”. Det var ett fall framåt att politiken ville hitta fattiga individer, och inte ”fattiga folk” som varit i fokus tidigare.

Men detta individperspektiv är också ett problem när man vill bidra till demokrati. Rättigheter är individuella, men det är bara stater som kan vara demokratiska.

En stat blir inte demokratisk förrän konstitutionen är det, regeringar väljs och väljs bort, lagarna respekterar mänskliga rättigheter, regering och myndigheter följer lagen, och medborgarna är delaktiga i den politiska processen. En bistånds- och utrikespolitik som vill främja demokratisering måste fokusera alla dessa aspekter, och kanske främst de två första.

Men PGUs två perspektiv sätter fokus på den sista. Dessutom gör rättighetsperspektivet ingen skillnad på å ena sidan medborgerliga och politiska rättigheter – som en stat måste garantera för att vara demokratisk – och å andra sidan ekonomiska, sociala och kulturella som även odemokratiska kan garantera.

Svenskt bistånd kan alltså ha bidragit till att enskilda har fått större möjlighet att kräva sina rättigheter – som min kompis hoppas – men det kan också ske helt utan att själva staterna förändrats och blivit mer demokratiska.

Då kommer frågan vad man ska tycka i detta: För mig är det uppenbart att en regering som inte vill skriva en demokratisk konstitution, eller följa en som redan finns, inte har sina medborgares bästa för ögonen. Och då bör inte svenska skattebetalare hålla den under armarna genom att finansiera det som den själv har ansvar för.

*

(Bilden är från det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, och illustrerar en artikel om förra söndagens val på Kuba. Kubanska väljare får i kommunalvalet rösta på olika kandidater utifrån deras CV. Men de inte välja mellan kandidater efter vilken politik de står för. Alla tycker samma sak. I val till regionala församlingar och nationalförsamlingen finns det dock bara en kandidat att rösta på.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.