Man hoppas ju att det ska hjälpa att man pratar om det; lägga korten på borden i en öppenhjärtig dialog. Utrikesminister Margot Wallström har i alla fall gjort dialog till sitt signum inför den allt allvarligare människorättssituationen i Turkiet, Kuba, Venezuela, Ryssland och säkert i flera andra länder.
(Image by Ed Held at H&B Comics)
Trenden mot ett “krympande demokratiskt utrymme” – som pågår globalt sedan ett decennium – är dock inte resultatet av en konflikt mellan regeringar som kan lösas genom att man kommer överens. Regeringen själv menar att den kommer av ett ökat antal medvetet “restriktiva lagstiftningsinitiativ”.
Även i Sidas svar på regeringens uppdrag om hur myndigheten kan bidra till att motverka trenden, sitter fingret på lagstiftningen: Problemet är den trend “mot ökade begränsningar för civilsamhället att verka” och att “regeringar som kämpar för att behålla politisk makt och kontroll i högre grad ser det civila samhället som ett hot.”
Man kan då tänka sig att Sida skulle ta tillfället att analysera varför det svenska stödet inte förhindrat den negativa utvecklingen i Etiopien, Kambodja och Tanzania – stora mottagare av svenska biståndspengar sedan decennier – och vad som borde göras för att dessa länders lagstiftning ska skydda det demokratiska utrymmet. Det var ju ändå lagstiftningen som såväl regeringen som Sida identifierat som problemet.
Men icke, istället fokuserar texten hur biståndet till civilsamhället i allmänhet kan stärkas. Ett banalt men talande exempel: I texten ger sökningen synergi* tio träffar men lag*, som i lagar, lagstiftning etc, bara fem.
Och inte heller beskriver Sida hur det civila samhället kan bidra till att förändra den politiska maktbalansen, och därmed lagstiftningsmakten, genom att sätta press på de olika aktörerna inför val. Texten tar inte ens upp relationen civilsamhälle->politiska partier->demokratiska val->lagstiftning. Val ger inga träffar i texten alls.
När auktoritära regeringar som tar emot svenskt stöd använder politiska verktyg och lagstiftning för att krympa det civila samhällets utrymme, är den svenska strategin att stärka det civila samhället som en organisk och antipolitisk struktur. Fungerar det verkligen?
Men Sida vore ändå inte Sida, utan några subtilt formulerade kritiska punkter insmugna i texten. Stärkandet av det demokratiska utrymmet behöver föras in även i utrikespolitiken, skriver Sida, ”inklusive inom främjandet av svensk export”, annars finns risk för “motstridiga signaler“. Och viktigare ändå, i avsnittet om behovet av “vidare analys”, förklarar Sida att:
“Arbetet med att sätta press på regeringar för att främja en gynnsam miljö för det civila samhället, inklusive påverkansarbete mot restriktiv lagstiftning, är ett område som engagerar utrikespolitiken såväl som utvecklingssamarbetet. Det finns emellertid mycket begränsad kunskap om hur effektiva ansträngningarna att genom politisk dialog motverka det krympande utrymmet har varit. Viktigt i sammanhanget är också att studera hur diplomatiskt påverkansarbete mest effektivt samverkar med stöd till lokala civilsamhällens påverkansarbete.” (Min kurs)
Jag tror att politiken måste ta detta till sig på riktigt, och lämna förhoppningen att regeringar som ser civilsamhället som ett hot och som avvecklar demokratin, går att påverka med dialog och biståndssatsningar. Vi borde sluta hålla dem under armarna, och istället satsa biståndspengarna i länder vars regeringar respekterar civilsamhället och accepterar att förlora makten genom val.
TBC