Dagens val till den colombianska kongressen blev inget annat än en total katastrof för FARC, den gerilla som i 60 år motiverat sitt våld, sin terrorism och sin narkotikahandel med att den har folkligt stöd för sitt politiska projekt.
FARC har ikväll fått 0,34 procent av rösterna i valet till senaten, och 0,22 procent i valet till representanthuset, när 98 procent av rösterna är räknade.
I fredsavtalet mellan den colombianska staten och FARC garanteras FARC fem platser i senaten och fem i representanthuset under två mandatperioder, alltså tio år. Syftet var just att locka gerillan att försöka förverkliga sina politiska idéer med demokratiska metoder istället för med våld.
I Lotten Collins mycket intressanta intervju med Victoria Sandino, en av dem som kommer att representera FARC i den senaten, säger Sandino några dagar före valet att arbetet kommer att bli svårt. Opinionsmätningarna visar på två till tre procent, men problemet är inte bristen på folkligt stöd, utan högern:
“Högern kommer att göra allt för att förhindra fredsavtalets implementering. Det är ju deras viktigaste valfråga. Och den mobiliserar uppenbarligen människor.”
Sandino är bitter på att motståndarna försöker skrämma folk med att FARC är ett hot mot demokratin, och anklaga dem för att vara “castrochavistas”, när de istället vill jämföra sitt politiska projekt med Sverige, Norge eller Schweiz. Man häpnar. Hon ångrar inte heller den väpnade kampen, eller att FARC på 1980-talet tog beslutet om kliva in i narkotikahandeln.
“På något sätt var vi tvungna att finansiera kriget.”
Det är först nu, när gerillans totala avsaknad av politiska idéer och folkligt stöd, blivit tydligt, som det breda motståndet i Colombia till fredsavtalet blir begripligt. Frågan, varför ska FARC som terroriserat såväl fattiga som rika i decennier, garanteras lika stort inflytande i senaten som det demokratiska vänsterpartiet POLO, som fick 14 gånger fler röster?
Och när Victoria Sandino i höst ställer sig i talarstolen i senaten och argumenterar för det ena eller andra, kan alla andra ledamöter replikera: Varför ska vi ta hänsyn till era idéer, ni tillbringade 60 år med vapen i hand för att förstöra demokratin, och har inte ens en femtedel av rösterna som behövs för att få en plats här?
Frågorna är omöjliga att svara på. Men å andra sidan är det just fredsavtalet som gjort det möjligt att ställa dem. Och det är just här som fredsavtalet har sin poäng: Det har fullständigt dragit ned byxorna på den äldsta och starkaste latinamerikanska gerillan och visat att den revolutionära drömmen inte har något som helst folkligt stöd.
Fredsavtalet var fram till igår dock inte bara en stor seger för FARC, utan också för de kubanska och venezolanska regeringarna, som spelade centrala roller i förhandlingarna. Men var är det politiska stödet för “castrochavismen” i den colombianska politiken nu? Fram till igår var fredsavtalet med den colombianska staten deras “claim to fame”. Nu får de hoppas på den koalition av småpartier som går under namnet Decentes, och som vann fyra mandat i senaten och två i representanthuset. Och det är inte mycket att hänga i granen.
FARCs haveri i dagens val kommer därför förhoppningsvis läggas till den venezolanska ekonomiska sociala och politiska katastrofen, och den nu helt ursäktslösa kubanska totalitarismen, och utgöra det slutgiltiga argumentet för att den latinamerikanska vänstern måste inleda moderniseringen av såväl politiska idéer som metoder. Che Guevara måste bort som inspiration, och idéer om demokrati och rättvisa ställas fram.